Staffan Hellstrand 27 februari på Heaven’s Door Örebro

Inlagd av Åsa Jonsén Konserter söndag, februari 28th, 2016

Staffan Hellstrand

27 februari 2016

Heavens Door, Örebro

—

Man hinner inte mer än flytta från Örebro så poppar det upp ett nytt, spännande ställe med intressant koncept. Jag vet inte hur länge Heavens Door har legat vid Banana Moon vid Järntorget, men det är väl unt örebroarna att ha ett sådant multikultur-hak att samlas på. Mycket glatt överraskad blev jag av att se att den begåvade Ulrika ”Mohlavyr” Mohlin hade konstutställning i lokalen, så det blev minst sagt en bonus.

Eftersom Heavens Door (är det ok om jag kletar dit en genitivapostrof där någonstans?) är en crossover mellan galleri, second hand och anspråkslös restaurang spelade Staffan Hellstrand inför en sittande publik. Jag tror säkert att alla som var där (det var fullsatt om jag förstod saken rätt) tyckte att det var en kalasafton, men jag har väldigt svårt för den här typen av combos, där artisten mer fungerar som underhållning till maten. Som sagt – jag tror säkert att det bara är jag, för alla såg jätteglada och nöjda ut och applåderade entusiastiskt. Kanske är det för att jag har sett Hellstrand så många gånger sedan början av 90-talet och upplevt honom på allt från klubbar till den massiva spelningen på Hultsfred 1994 som jag tycker att det känns lite konstigt att se honom i cafémiljö. Det är inte omfånget på publiken som är grejen – man kan få en helt magisk spelning med en liten publik också – utan det är en liten gnagande känsla av att han är där för vår skull och inte tvärt om.

Men Hellstrand är proffs. Jag hoppas så klart att han tycker att det är ett topparrangemang att spela en stund och sedan kunna pysa iväg hem. Om han tycker något annat så märks det inte. Han levererar med hjärta oavsett var han är, oavsett om han spelar solo eller med band. Här spelade han solo med gitarr och piano. Han är dynamisk på så vis att han pendlar mellan känsliga toner och ”fuck it!”-mangel och det är inte alltid i de väntade stunderna han väljer det ena eller det andra. I maj fyller han 60 och det finns inga tecken på stagnation: tvärtom känns det som att det är omgivningen som håller fast honom. Ge honom ett band, en större scen och en publik som fattar vad det handlar om så skulle han krossa. Där har vi det. Det är det som gör att jag känner mig så obekväm med settingen. Det är att han är så stor, så berörande, så innerlig när omständigheterna så tillåter. Det är att det känns som att han hålls tillbaka när han står i ett skyltfönster.

Och samtidigt. Det är ju så här det ser ut nu. Och när han inledde med ”Hela vägen hem” från 1991 så kändes kvällen enormt lovande. Ur solokatalogen spelade han ”Spelmannen”, ”Fel sida av vägen”, ”Decemberblommor”, ”Romeo i Stocksund” och inte mindre än fem låtar från Pascha Jims dagbok: ”Fanfar”, ”En ny Ida Lupino”, ”Precis som du är”, ”Du går aldrig ensam” och ”Ingen ska få andas”. Från de två senaste skivorna valde han ”Hungrig väg” och ”Trean ner till vattnet”. Och han blev ju faktiskt inropad två gånger. Först bjöd han på den givna ”Lilla fågel blå” och sedan på ”Bilder av dig”.

Kvällens höjdpunkt för undertecknad var dock att han körde ”Där vildhundarna går” från andra SH!-plattan Svarta violer (1987). Det är inte det att jag inte älskar hans senare material, men där ligger favoriterna ständigt bland de hårda, väsniga eller snabba låtarna och de är ju rätt svåra att leverera solo.

För att summera så är jag säker på att både arrangörer och publik var nöjda. Att se Hellstrand live är alltid något som planterar ett litet glädjefrö i hjärtat på mig och det håller i sig ett bra tag. Men jag känner lite att jag önskar att det kunde vara antingen eller: antingen hårda bandspelningar på klubbar eller akustiska versioner av Dan Andersson-katalogen. Men det tillåter inte omständigheterna skulle jag tro.

———

Text och foto: Åsa Jonsén