CD: Box med Rued Langgaards samtliga symfonier

Inlagd av Sten Wistrand Kulturdelen rekommenderar, Recension, Skivhyllan, Skivor tisdag, juli 18th, 2023

Rued Langgaard: The Symphonies (1–16); Drapa; Sphinx; Hvidbjerg-Drapa; Danmarks Radio; Res absùrda!?  (Dacapo/Naxos). 7 cd. Speltid: tot ca 7 tim.

Inger Dam-Jensen (sopran i Symf nr 2), Per Salo (piano i Symf nr 3), Lars Petersen (tenor i Symf nr 8), Danish National Symphony Orchestra, Danish National Vocal Ensemble, Danish National Choir, Thomas Dausgaard (dirigent)

Betyg:

 

Det var inte så lätt att heta Rued Langgaard när det fanns en annan som hette Carl Nielsen. Langgaard kom att leva i skuggan av sin framgångsrike kollega och hade nog fog för känslan att vara orättvist marginaliserad. Sedan gjorde väl inte hans personlighet saken bättre. Langgaard var en tvärvigg med bestämda åsikter och satte nog delvis en ära i att vara på kant med inte bara det samtida musiklivet utan med hela samtiden. Han var en romantiker som gick till storms mot modernismen – samtidigt som han hade några närmast futuristiska stråkkvartetter i bagaget. Kort sagt gick han sin egen väg och ansträngde sig föga för att bli uppskattad. Så har det också tagit lite tid för honom att bli erkänd. Men idag är han väl företrädd på skiva och betraktas inte bara som något slags kuf på kant med tillvaron och etablissemanget. Inte minst har Thomas Dausgaard sett till att föra ut hans musik med benäget bistånd av danska skivbolaget Dacapo. Nu har man samlat hans inspelningar av Langgaard samtliga sexton symfonier i en mycket välljudande box, som även rymmer några kortare orkesterstycken.

Symfonierna presenteras i kronologisk ordning som gör det lätt att följa tonsättarens utveckling – en utveckling som inte alls följer samtidens tongivande riktningar utan har sin grund i en personligt uppfattad senromantik toppad av Richard Strauss. Inte minst den senares instrumentationskonst har satt sina spår. Samtidigt är Langaard så egensinnig att musiken aldrig framstår som efterklang, och nog kan han bjuda på överraskningar.

Sin första symfoni fullbordade Langgaard som 18-åring, och det är ett förbluffande moget och storskaligt verk som utnyttjar orkesterns hela klangpalett och liksom bärs fram av en kraftig vind som fyller spända segel. Symfonin uruppfördes i Berlin och blev där en stor framgång. Året var 1913, vilket inte var optimalt. Ett år senare var Europa indraget i vad engelsmännen kallar Det stora kriget, och Tyskland försvann som plattform för en fortsatt musikalisk karriär. Langgaard lyckades aldrig etablera sig i Köpenhamn utan hamnade som domkyrkoorganist i Ribe på Jylland, en stad han senare hyllade i sin 9:e symfoni, kallad ”Fra Dronning Dagmars by”.

Den tredje symfonin har en så framträdande pianostämma att den nästan lika gärna skulle kunna passera som en pianokonsert – och i finalen dyker lite överraskande en kör upp för att föra musiken till ett triumfatoriskt slut. Femman finns i två versioner där den första har en mycket märklig finalsats, med den talande beteckningen ”Lento misterioso”.

Även sexan, med det talande namnet ”Det Himmelrivende”, sticker ut. Langgaard var väl medveten om symfonins modernistiska framtoning men hävdade bestämt att den visserligen ”lyder som moderne Musik, men den er det ikke”. I partituret noterade han att om nu allt ska låta som Carl Nielsen så kan väl han också skriva så – men ”paa min Maade”. Senare hävdade han att musiken skildrar kampen mellan Jesus och ondskans andliga krafter och att han ville besegra fienden med hans egna vapen. Det skulle förklara varför han här gav sig modernismen i våld. Efter premiären rapporterade en tidning att ”det var forfærdeligt at høre paa” och en annan att publiken fnissade, stönade och gnisslade tänderna och att en äldre dam svimmade och fick bäras ut.

De följande tre symfonierna är mer konventionella och kanske lite plattare, men i nr 11 bjuder Langgaard på en rejäl överraskning. Det är ett ensatsigt och repetitivt verk på bara dryga sex minuter med framträdande bleckblås och cymbaler och avslutande trumpetfanfar. Det skulle fungera utmärkt vid en OS-invigning – i alla fall om man vill förbrylla publiken. Nästan lika kort är tolvan med titeln ”Hélsingeborg”. Nummer 13 sägs handla om att tro på under och här klämmer han i med stor orgel, medan en entusiastisk kör sätter sin prägel på nr 14, ”Morgonen”. Den kan ståta med satsbeteckningar som ”Obeaktade morgonstjärnor”, ”De trötta står upp till livet”, ”Radio-Caruso och tvångsenergi” och ”Pappor åker till kontoret”. I nr 15 är det som om han får ett modernistiskt återfall, medan nr 16 känns som en tillbakagång.

För den som vill lära känna Rued Langgaards musik är den här boxen ett måste. Men missa för all del inte heller hans sanslösa Sfærernes Musik, ett orkesterverk med extra allt, och hans stråkkvartetter.

__________

Sten Wistrand ingår i Kulturdelens redaktion           

PS. Stråkkvartetterna finns på tre cd: volym 1, 2 och 3.