CD: Stråkkvartetter av Amanda Maier och Ethel Smyth

Inlagd av Sten Wistrand Recension, Skivhyllan, Skivor fredag, december 11th, 2020

Amanda Maier: String Quartet A major, Ethel Smyth: String Quartet C minor (dB Productions/Naxos). Speltid: 66’08.
The Maier Quartet

Betyg:

–

Det var i Leipzig de mötte varandra, och åtminstone Ethel Smyth mindes det sen som det vore igår. När Amanda Maier dog, blott 41 år gammal 1894, skrev hon till hennes make och tonsättarkollega Julius Röntgen att Amanda var en av de vackraste varelser hon någonsin sett och att hon aldrig beundrad någon så mycket.

Att båda drog till Leipzig på 1870-talet var inte så konstigt; det var dit man skulle för att förkovra sig i musik. Slumpen ville att båda hamnade hos Engelbert Röntgen som var konsertmästare i stadens berömda symfoniorkester. Där träffade också Amanda sin blivande man. De musicerade ihop, men typiskt för tiden innebar äktenskapet att Amanda Maiers lovande karriär bröts. Det passade sig inte för en gift kvinna att fortsätta som firad konsertviolinist, och hem och barn krävde sitt. Hon slutade inte att komponera, men det blev nu främst kammarmusik, trots att hennes stora genombrott var med en violinkonsert. Återupptäckten och inspelningen av den för några år sedan var något av en sensation. Ethel Smyths karriär blev mycket annorlunda. Hon gifte sig aldrig, var aktiv suffragett, komponerade en rad storskaliga verk och fick hederstiteln Dame för sina insatser. Det märkliga är att man trots detta tala om något av en återupptäckt för några år sedan. Men nu har vi fått strålande inspelningar av hennes stora Mässa i D och symfonin The Prison.

Men tillbaka till Leipzig. Där skrev Maier och Smyth varsin stråkkvartett på 1870-talet, verk som sedan glömdes bort. När Smyth senare kommenterade sin ungdomliga kvartett gjorde hon det i rätt förklenande ordalag och förklarade att den med tiden kommit att framstå som helt ointressant även för henne själv. När Maiers manuskript nyligen kom i dagen visade det sig innehålla en del luckor. De har tonsättaren B Tommy Andersson fyllt i. Så när svenska The Maier Quartet nu sett till att båda verken för första gången finns på skiva är det två kompletta, halvtimmeslånga verk vi får höra. Och jag måste säga att Smyths hårda ord om sin egen kvartett framstår som orättvisa, även om sista satsen inte riktigt lyfter verket som man hade kunnat önska. Ska man vara riktigt korrekt bör också påpekas att de två mellansatserna i Maiers kvartett finns på en tidigare utgåva från db Productions. Där leder Cecilia Zilliacus en kvartett i en tolkning som är tätare och varmblodigare Maierkvartettens.

Det vimlar inte av svenska och brittiska stråkkvartetter från den här tiden. Man kan säga att Maier skrev sin i glappet mellan Berwald och Stenhammar och Smyth sin i glappet mellan George Onslow och Frank Bridge. Bara det gör dem intressanta. Smyth tycks mig starkare förankrad än Maier i wienklassisk tradition: Mozart, Beethoven, Schubert. Ekar inte rent av Mozarts g-moll-kvintett i första satsen? Maier är mer förankrad i romantiken och känns modernare och djärvare. Men båda verken förtjänar verkligen att ha plockats fram ur gömmorna.

__________

Sten Wistrand ingår i Kulturdelens redaktion.