Hem » Kulturdelen rekommenderar, Recension, Skivhyllan, Skivor » CD: Mässa i D av Ethel Smyth

CD: Mässa i D av Ethel Smyth

9 mo Ethel Smyth: Mass in D; Overture to ”The Wreckers” (Chandos/Naxos). Speltid: 70’45.

Susanna Hurrell (sopran), Catriona Morison (mezzosopran), Ben Johnson (tenor), Duncan Rock (baryton), BBC Symphony Chorus, BBC Symphony Orchestra, Sakari Oramo (dirigent)

Betyg:

 

Som ung konfronterade Ethel Smyth (1858–1944) sin pappa artilleriofficeren och propsade på att få studera musik. Efter några krevader vann hon striden och, liksom svenska generationskamraten Amanda Maier, begav hon sig till Leipzig. Bara för att finna utbildningen undermålig. I gengäld kom hon i kontakt med Clara Schumann och Johannes Brahms, Pjotr Tjajkovskij och Antonín Dvořák. Så vistelsen var knappast bortkastad. Hon tog också privatlektioner för Heinrich von Herzogenberg som dock fann hennes intresse för hustrun lite väl intensivt. Senare hemma i England engagerade sig Smyth starkt i suffragettrörelsen och skrev dess hymn, eller kampsång, ”The March of the Women”. Engagemanget ledde till en två månader lång fängelsevistelse. Vid ett besök fick dirigenten Thomas Beecham se hur Smyth från fönstret i sin cell dirigerade sina sjungande medsystrar på rastgården med en tandborste. Det hindrade i alla fall inte att hon 1922 adlades för sina musikaliska insatser och därefter kunde titulera sig Dame Ethel.

Ethel Smyth och hennes hund Marco. Foto från 1891, då hon fullbordade sin mässa.

Kvinnliga tonsättare under 1800-talet höll sig ofta till intima och småskaliga verk som sånger och piano- och kammarmusik. Anledningarna var säkert flera. Dels var de länge utestängda från högre formell skolning, dels ansågs mindre format mer ”passande” och kunde framföras i hemmet. Att som kvinna få orkesterverk, oratorier och operor antagna och spelade av de stora institutionerna var inte heller så lätt. Men Ethel Smyth lät sig inte avskräckas utan fullbordade 1891 en stort anlagd, timslång mässa för fyra solister, kör och orkester. Att hon också fick den framförd kunde hon nog tacka två synnerligen prominenta damer för.

Till Smyths vänner hörde den franska (ex)kejsarinnan och modeikonen Eugénie på vars lustjakt en del av mässan skrevs. Det var också Eugénie som såg till att delar av verket framfördes för drottning Viktoria. Vid det tillfället sjöng Smyth såväl solo- som körpartierna, ackompanjerade sig själv på piano och, som hon skrev, ”trumpetade fram orkestereffekter”. Drottningen blev tagen och fick Royal Choral Society att ta sig an mässan. Eugénie lät trycka partituret och lovade att närvara vid uruppförandet i Royal Albert Hall 1893, vilket bara det kunde garantera en publik.

Den engelska suffragettrörelsens frontfigur Emmeline Pankhurst (1858 – 1928). När minnesmärket över henne i Victoria Tower Gardens invigdes 1930 dirigerade Ethel Smyth sin ”The March of the Women”.

Det hela blev en stor framgång. The Times konstaterade att Smyth nu måste betraktas som en av Englands främsta tonsättare. Recensenten lade också till att mässan helt saknade de egenskaper som man brukar förknippa med kvinnligt skapande utan hade en manlig prägel varmed bland annat avsågs mästerlig konstruktion och orkesterbehandling. Ändå skulle det dröja till 1924 innan verket framfördes på nytt. Då skrev George Bernard Shaw, som varit skeptisk trettio år tidigare, till Smyth och hyllade henne. Hennes musik var minsann mer maskulin än Händels och dessutom hade hon puttat undan Elgar som vore han en gammal gumma. Jojo. Jag vet inte vad suffragetten Smyth tyckte om just dessa lovord.

Att Shaw nämner Händel och Elgar är nog ingen slump; Smyth hade trots allt den brittiska oratorietraditionen i ryggen. Mässan är hur som helst ett ståtligt verk med vackra melodier, mäktiga körer och mycket anslående orkestermusik. Det här är en tonsättare som självklart och suveränt behärskar det stora formatet och den stora orkestern. Och nu kan vi glädja oss åt en inspelning som torde göra mässan full rättvisa, både musikaliskt och ljudmässigt. Sakari Oramo är ju väl hemmastadd i engelsk musik och här har han städslat fyra skönsjungande solister för att tillsammans med BBC:s kör och symfoniorkester se till att verket får det framförande som det förtjänar, det vill säga det allra bästa.

Skivan rymmer dessutom uvertyren till Smyths opera The Wreckers, och även den ger prov på fullfjädrad orkesterbehandling. Kort sagt är den här utgåvan en fullträff på alla plan – och ingen torde hädanefter kunna ignorera Ethel Smyth.

__________

Sten Wistrand ingår i Kulturdelens redaktion.

 

Share

Lämna ett svar

Okonstmuseet

  • Veikko Aaltona – hötorgskonstens kung

    Äntligen! Långt efter att jag egentligen slutat samla på okonst […]

    Share
  • Merchandise

    Merchandise är ett engelskt ord som rätt och slätt betyder […]

    Share
  • Troféer och priser

    Troféer och priser har funnits länge. De är symboler för […]

    Share
  • Mat

    Alla livsmedel används inte till att äta. Det finns mat […]

    Share
  • Djurdelar

    Det förekommer djurdelar inom konsten. Det är inte bara Damien […]

    Share

Blå Kalender

Kulturbloggen

© 2024 Kulturdelen. All Rights Reserved. Logga in - Designed, developed and maintained by TypeTree