CD: Verk för kör och orkester av Tõnu Kõrvits och Arvo Pärt

Inlagd av Sten Wistrand Recension, Skivhyllan, Skivor, Uncategorized tisdag, november 21st, 2023

Tõnu Kõrvits: The Sound of Wings; Sunday Wish  (Ondine /Naxos). Speltid: 54’44.

Estonian Philharmonic Chamber Choir, Tallinn Chamber Orchestra, Risto Joost (dirigent)

Betyg:

–

–

–

 

Arvo Pärt: Tractus  (ECM/Naxos). Speltid: 67’11.

Estonian Philharmonic Chamber Choir, Tallinn Chamber Orchestra, Maria Listra (sopran), Tõnu Kaljuste (dirigent)

Betyg:

–

–

–

–

Körsångens starka ställning i Baltikum ger sig också tillkänna i en rad verk av samtida tonsättare. Det kan räcka att påminna om ester som Arvo Pärt, Lepo Sumera, Veljo Tormis, Toivo Tulev, Erkki-Sven Tüür – och Tõnu Kõrvits. Det första jag hörde av honom var Moorland Elegies, ett mycket suggestivt verk för kör och orkester som bygger på dikter av Emily Brontë. Mörkt melankoliskt målar musiken hennes vindsvepta Yorkshire-landskap. Nu är det dags för The Sound of Wings, åter ett stort verk för kör och orkester. Denna gång svarar den estniska poeten Doris Kareva för texten. Men viktig för verket är även Amelia Mary Earhart som 1937 försökte bli den första kvinnan att flyga jorden runt. Dessvärre hände något över Stilla havet; den 2 juli bröts all kontakt och planet har aldrig återfunnits. Den historien och skivomslaget gör att man kanske förväntar sig dramatisk och kanske rent av motorvrålande musik. Inget kunde vara mer felaktigt. Snarare vill Kõrvits fånga flykten mellan himmel och jord, närmast en meditation över skönheten, och utsattheten, att färdas under stjärnorna.

I samband med albumet Hymn to the Nordic Lights skrev jag att ”Kõrvits musik är omisskännligt samtida men samtidigt djupt förankrad i romantiken, ibland mjukt melodisk, ibland mer svävande till sin karaktär; alltid klangligt suggestiv och rik på atmosfär. Men här finns också kärvare tongångar som förhindrar att det blir alltför drömskt”. Det gäller i stort tt seäven här – men tyvärr med ett viktigt undantag: inslaget av kärvhet, av mörker. Nu blir det lite väl subtilt och skönklingande.

Så den som vill möta Kõrvits musik, och det är den verkligen värd, skulle jag rekommendera att börja med Moorland Elegies.

 

Även den estniska musikens nestor Arvo Pärt är aktuell med en ny cd: Tractus. Det rör sig om åtta kortare verk skrivna mellan 1988 och 2015, några för kör och orkester, några för stråkar, i två fall förstärkta med slagverk och i ett fall med en sopran. Dirigerar gör Pärts trogne vapendragare Tõnu Kaljuste.

För ett antal år sedan lyssnade jag mycket på Pärt, men nu är det ett tag sedan. Det var väl helt enkelt så att jag tröttnade något, tyckte att han fastnat i sitt tonspråk och så att säga blivit sitt eget varumärke. Därför var det spännande att nu få anledning att återvända till hans musik. Men just det här albumet blev ingen ny uppenbarelse. Det låter Pärt förstås, och det är njutbart på just det där sättet som Pärt brukar vara njutbar på: den meditativa stillheten, den sakrala tonen, den andliga dimensionen – och ibland något som bryter av som en nattskärra i skymningen. Ändå blir jag sällan gripen eller trollbunden som jag kan bli av andra av hans verk, även om skivan börjar lovande med Littlemore Tractus.

Pärt-entusiasten kommer naturligtvis att vilja ha den här skivan, men den som kommer ny gör bättre i att botanisera bland tidigare ECM-utgåvor som t.ex. Tabula Rasa, Miserere, Arbos, Alina, In principio. Och vill man höra hur Pärt lät innan han så att säga blev Pärt kan man välja albumet med hans symfonier.

__________

Sten Wistrand ingår i Kulturdelens redaktion.