Bok: Dikter och brev av Gustav Philip Creutz

Inlagd av Sten Wistrand Facklitteratur, Lyrik, Recension, Skönlitteratur tisdag, oktober 26th, 2010

Dikter och brev

Gustav Philip Creutz

Svenska klassiker utgivna av Svenska Akademin i samarbete med Atlantis. 435 sidor. Utkommer 27 oktober.

———

Gustav Philip Creutz var uppenbarligen ett bedårande barn av sin tid: greve med ständiga penningbekymmer, flink men föga framgångsrik vid spelbordet, uppfylld av upplysningens idéer, hyllad poet, känslig estet med sinne för musik, litteratur, konst och det senaste klädmodet, behaglig sällskapsmänniska och briljant konversatör. Inte konstigt att han gjorde succé som svenskt sändebud i Paris 1766–1783. Efter Gustaf III:s statskupp 1772 fick han dessutom rang av ambassadör.

I Paris umgicks Creutz såväl med den franska noblessen som med upplysningsfilosofer och konstnärer. Ena dagen kunde han spela kort med Marie Antoinette för att nästa diskutera med Diderot eller umgås med kompositören André Grétry. Han besökte Voltaire och Rousseau och frekventerade Madame du Deffands och Madame Neckers salonger. Han hade en viss tendens att överskrida ambassadens konto, men kungen blundade och betalade. Ett gott rykte i Paris var bokstavligen guld värt. Men relationen mellan Creutz och Gustav var inte bara formell; mellan de två hade en nära och respektfull vänskap tidigt utvecklats. När Creutz dog deklarerade rentav Gustav att han, för att inte fläcka den store mannens minne, tog över hela hans kvarlåtenskap. Och då skall man veta att tillgångarna definitivt inte stod i paritet med skulderna.

Creutz träffade Gustav 1756. Han var då 25 år och hade fått ständernas uppdrag att övervaka prinsarnas uppfostran. Det var en åtgärd direkt riktad mot drottning Lovisa Ulrika efter hovets stämplingar mot regering och riksdag samma år. Hon rasade, men Creutz vann kronprinsens bevågenhet och behöll den livet ut. Och Creutz å sin sida tycks tidigt ha blivit intagen av prinsens personlighet. Men han såg också sin chans att predika upplysningens idéer för den blivande monarken. Dessutom var han rätt man att uppväcka hans vurm för konst och litteratur. Creutz viktigaste egna bidrag till den svenska vitterheten är pastoralen ”Atis och Camilla”, ett stycke rokoko av gracilaste slag skriven på en fjädrande lätt alexandrin. Dikten väckte samtidens oförställda beundran och är än idag ett självklart antologinummer med sin berömda början: ”Jag sjunger om den eld som plågar och förnöjer, / Då han sin första makt i unga hjärtan röjer.” Men idag är ändå Creutz ställning osäker inom vår litterära kanon. Kanske vill Svenska Akademien nu stärka hans aktier genom att i samarbete med Atlantis ge ut volymen Dikter och brev.

Här kan man läsa hans samtliga skaldeförsök. De är förhållandevis få och tillkomna innan han beträdde den diplomatiska banan. För utgivningen svarar Horace Engdahl som också skrivit en välformulerad inledning. Där diskuterar han inte minst det faktum att Creutz litterära rykte vilar på något idag så vanskligt som en pastoral. Är det någon genre som råkat i vanrykte är det pastoralen, och den gjorde det redan mot slutet av Creutz levnad. Vem har inte läst Anna Maria Lenngrens förintande epigram om konsten att göra herdekväden? Engdahl är emellertid en påläst advokat som dessutom kan konsten att lägga upp ett fyndigt försvar. Vem kunde ana att pastoralen som genre skulle kunna frälsas med hjälp av Vilda Västern? Men det fungerar.

När det gäller breven står Marianne Molander Beyer för urval, kommentarer och översättning. Originalen är avfattade på franska som ju var diplomatins och det svenska hovets språk. Adressaten är i nästan samtliga fall Gustav, och ibland återges även, tacksamt nog, hans svar. Men jag blir inte riktigt klok på vad som dikterat urvalet. Är inga andra epistlar än dem till Gustav bevarade? Finns inga brev till skaldevänner eller andra bekanta? Rimligen hade de kunnat ge en annan bild av författaren och en större variation när det gäller innehållet. Nu blir det lite väl mycket av franska hovintriger, även om ett och annat är underhållande och det kan vara spännande att följa det politiska spelet bakom kulisserna. Creutz är en god iakttagare och kan leverera snabba omdömen som detta: ”Hon är galant, intrigant och galen.” Men jag hade gärna läst mer om Creutz umgänge med filosofer och konstnärer och om hans personliga glädjeämnen och vedermödor. Nu glimtar de bara stundvis fram som när gikten gör sig påmind eller när han berättar hur han med nöd undgått att bli nertrampad av en folkmassa i samband med ett fyrverkeri. Men man skall också komma ihåg att brev vid den här tiden inte bara var personliga meddelanden utan även betraktades som en egen litterär genre. De kunde läsas upp i salonger och akademier som prov på utsökt formuleringskonst.

Breven till Gustav kan av en modern läsare lätt uppfattas som fjäskiga, men snarare är det så att de bara håller god ton. Man kan också observera den retoriska förslagenheten. Med smicker binder Creutz upp Gustav för upplysningens idéer. Han poängterar att tidens intellektuella, med den store Voltaire i spetsen, sätter allt sitt hopp till den unge kronprinsen. Som kung förväntas han föra förnuftet, framsteget och friheten till en ärorik seger. Creutz tecknar sig som Gustavs ”mest ödmjuke, lydige och underdånige tjänare” och hänvisar ständigt till hans snille och goda hjärta. Men i praktiken placerar han sig över honom genom att ständigt tala om vilka böcker han bör läsa. Han förutsäger också hur Gustav kommer att reagera på dem – vilket närmast blir till uppmaningar hur han bör reagera på dem, nämligen som en upplyst och vidsynt människa i sanningens och humanitetens tjänst. Rekommendationerna blir färre när Gustav väl fått en krona på huvudet, och man kan fråga sig vad Creutz egentligen tyckte när monarken i stället för att öka yttrandefriheten faktiskt inskränkte den.

Breven visar också tydligt att upplysningen ingalunda behövde vara synonym med demokratiska tankar. För Creutz, liksom för Voltaire, är det självklart att samhället tar färg av härskaren och inte tvärtom. Det viktiga är att få en upplyst och god monark på tronen, inte att kämpa för folkets rätt till medbestämmande. Lite lustigt blir det också när Gustav engagerar sin ambassadör för att i Paris ta fram den svenska dräkten. Creutz (och Voltaire!) prisar hänfört Gustavs vilja till enkelhet – samtidigt som han i andra sammanhang till monarken levererar extravaganta plagg enligt senaste parisiska mode.

Gustav Philip Creutz dog 1785, 54 år gammal och på höjden av sin karriär. Han slapp inte bara att uppleva mordet på sin käre konung. Han slapp också att uppleva den gustavianska erans död och romantikernas allt hårdare attacker på franskklassicismens estetiska ideal. Ett bedårande barn av sin tid, kallade jag honom inledningsvis. Men dessa brev visar också att han kunde bedåra sin tid och att han i hög grad var med om att forma såväl den gustavianska tidens anda och smak som bilden av Sverige i Europa.

—

Sten Wistrand är en del av Kulturdelens redaktion.

—

Anna Maria Lenngrens epigram om konsten att dikta herdakväden kan man läsa här.

Creutz’ pastoral Atis och Camilla kan man läsa här.