Dokumentärbok: Den svarte nazisten

Inlagd av Tove Ekström Recension, Skönlitteratur måndag, november 8th, 2010

Den svarte nazisten

Magnus Sandelin

Forum. 242 sidor. Har utkommit.

———

”Plötsligt kände jag att jag mådde bättre än jag gjort på flera månader, kanske bättre än på flera år. Nu hade jag dödat för första gången. Jag kände att jag ville fortsätta. Jag kände en overklighetskänsla inom mig.”

Detta är en i grunden djupt sorglig dokumentärbok om Jackie Arklöf. Han var, för den som inte minns, en av bankrånarna som låg bakom polismorden i Malexander 1999. Dessutom har han ett förflutet som legosoldat, krigsförbrytare och aktiv nazist trots att han själv är adopterad från Liberia.

Formen är lättillgänglig. Utan krusiduller lotsas läsaren genom Jackie Arklöfs barndom och uppväxt i Storuman, genom värnplikten, åren som frivillig soldat inom den kroatiska armén, striderna, tortyren, återvändandet till Sverige, livet som nazist som mynnade ut i en turné av rån och slutligen morden i Malexander. Rättegång. Fängelse.

Det är en dramatisk historia. Krig, dubbelliv, högerextremism, fångutväxling. Jackie Arklöf är den första svenska medborgaren som döms för folkrättsbrott. Det är spännande. Som en TV-thriller i bokform. Språket gör inte mycket väsen av sig förutom att ge ett övergripande intryck av att alltihop hade kunnat vara mer välskrivet. Som det är nu verkar det ostadigt ihopsnickrat och på gränsen till slarvigt.

Den svarte nazisten är lättsmält och ganska underhållande om man skulle kunna bortse från den iskalla sanningen bakom. För det är som sagt djupt sorgligt att läsa om hur den lilla pojken växer upp i en liten by som den enda färgade personen på flera milsomkrets. Hur han känner sig utanför, börjar tycka illa om människor, är rädd och vill därför göra även andra rädda. Hur en pojke kan fascineras så till den grad av så till den grad av andra världskriget och nazismen att hans stora dröm och mål i livet är att få delta i strid. I krig.

Det är här det intressanta finns. I mekanismerna bakom. Våldsromantik. Dödsdyrkan. Drömmar om ädla krig. Det högst paradoxala i att en färgad kille blir nazist och hur längtan efter att bli accepterad och uppskattad gör honom till en av Sveriges mest hatade personer.

Att läsa en bok om en enskild kriminell person blir i stort sett meningslöst om inte de bakomliggande strukturerna blir synliga. Och det blir de inte här. Inte tillräckligt. Om mer uppmärksamhet hade riktats hit skulle Den svarte nazisten haft fler och tyngre poänger. Det är naturligtvis en oerhört svår uppgift. Magnus Sandelin börjar dra lite i de lösa trådändarna men stannar vid det.

Kanske beror det på att vi vet vad som inträffat i verkligheten. Eller på Sandelins berättarteknik, som trots sina brister är medryckande. Man börjar förstå hur en av de mest kända personerna inom svensk kriminalhistoria fungerar och varför. Det är tillräckligt gripande för att man ska vilja fortsätta läsa.

”Allt det här var bränsle för mitt hat, och jag kände att jag inte riktigt kunde lita på nån. Sen var det lite av självömkan också, jag hade nästan ett behov av att ha nån som hatade mig, då fick jag på nått sätt omvärldens ruttenhet bekräftad.”

—

Tove Ekström är student och kulturskribent.