”Jag dyrkar fiktionen.” Samtal med Stig Sæterbakken
Reportage måndag, november 8th, 2010
På bokmässan i Göteborg tidigare i år presenterades Stig Sæterbakken som norsk litteraturs enfant terrible. Författaren värjde sig. Barnslig hade han för all del alltid varit, men ”terrible” – nej, det ville han inte hålla med om. Han såg sig snarare som en snäll och vänlig människa. Den enda av hans böcker som han själv ville kalla moraliskt tvivelaktig var Osynliga händer. Det är en bok där läsaren drivs in i en identifikation med berättaren men efter hand upptäcker att hon lurats in i en sympati av tvivelaktigt slag. Samtidigt vore det en stark förenkling att kalla berättaren och huvudpersonen för en ond man. Sæterbakken poängterade också att han inte skriver om människor som har onda avsikter utan snarare om människor som hamnar i situationer som resulterar i onda handlingar. Han vill prova att förstå dessa handlingar utan att för den skull acceptera dem. Man kan kalla det, som han själv sa, ”en pervers dragning” till att föreställa sig det värsta tänkbara. Samtidigt ansåg han sig vara ”en fullständigt ofarlig människa. Det är det enda jag kan skryta med.”
Förra fredagen gästade Sæterbakken bokmässan i Örebro för ett samtal med sin svenske förläggare Carl-Michael Edenborg om sin senaste roman Lämna mig inte. Det kom att kretsa mycket kring svartsjuka och varför vi så gärna läser om saker som gör ont. Sæterbakken har själv ”varit extremt svartsjuk” men sa sig idag vara ”helbrägdad” – med det lite ironiska tillägget ”Halleluja!”. Men för att bli frisk hade han varit tvungen att helt leva ut sin svartsjuka och hade därmed ”ödelagd en annan människa, min första hustru”. I romanen härskar också svartsjukans perversa logik. Som alkoholisten tycks den svartsjuke ha en drivkraft att ödelägga sig själv; han ger sig inte förrän det sker som han fruktar mest. Romanens arbetsnamn var just ”svartsjuka” (”sjalusi” på norska), men när Sæterbakken försökte komma åt svartsjukans kärna hamnade han i frasen ”lämna mig inte”. Redan denna vädjan visar att man vet att man är på väg att bli lämnad. När rädslan för att förlora lyckan tränger in är lyckan redan förlorad. Sæterbakken ser samma mekanism som verksam i en rad olika sammanhang. Det paradoxala med all harmoni är att den skapar osäkerhet och rädsla eftersom vi hela tiden fruktar för ett omslag. Av samma anledning rymmer disharmonin ett element av trygghet och ro.
Under Sæterbakkens besök i Örebro passade också Kulturdelen.com på att träffa honom för ett samtal över ett glas öl. Att inte ha läst hans böcker på norska fann jag själv lite pinsamt, men Sæterbakken inte bara prisade översättaren Niklas Darke utan dessutom det vackra svenska språket: ”Svenskan sjunger mer än norskan. Översättningen är bättre än originalet.”
Lämna mig inte är en samtidsroman, men den fick mig ändå att tänka på det nordiska sekelskiftet 1900. Jag kände igen Sigbjörn Obstfelders främlingskap, Ibsens fråga hur mycket sanning vi kan bära, Strindbergs och Munchs ogarderade sätt att öppna sig för svartsjukans demon. Kan man rent av tala om hälsningar till Obstfelder och Munch?
Nej, Sæterbakken har inte direkt haft Munch i tankarna. Men det är riktigt att han gärna förhåller sig till andra tider. Och just under det sena 1800-talet, säger han, var man inte rädd för att skriva om starka känslor på ett uttrycksfullt språk. Han beskriver det som ”det förbjudna kärleksspråket” därför att det så lätt blir klichéartat, och han poängterar att samstämmigheten mellan de starka känslorna och deras språkliga uttryck ofta är liten. Men just därför finns här en utmaning, och i romanen ville han artikulera en ung mans våldsamma känslor utan att väja för det naiva och för ett till synes banalt kärleksspråk.
Romanen är berättad i du-form och inte i mer traditionell jag-form. Samtidigt kan duet utan problem skrivas om till ett jag eftersom man uppfattar att allt likväl ses genom Aksels ögon – med ett undantag. På allra sista sidan hajar man till inför denna mening: ”Jag ser dig framför mig, precis när du får syn på henne.” Plötsligt dyker ett jag upp, ett jag som säger sig se Aksel framför sig, och som därmed till synes kullkastar tanken att det är Aksel som själv berättar sin historia.
Sæterbakken svarar att alla hans tidigare romaner varit förstpersonberättelser, och även denna var tänkt som en sådan. Men han fick problem med trovärdigheten. Det framstod som onaturligt att någon skulle kunna berätta så öppenhjärtigt och självutlämnande om sin svartsjuka. Den svartsjuke är ju sluten i sig själv och borde egentligen inte kunna återge sina upplevelser på ett för läsaren begripligt sätt. Därför blev skiftet från jag till du nödvändigt. ”Det var du-formen som gjorde romanen möjlig att skriva.” Men det är en vansklig form, erkänner Sæterbakken som menar att du-tilltalet riskerar att bli till ”en billig form av intensitet”, ett försök att skapa identitet mellan text och läsare. ”Det är något insisterande över detta du.” Men just denna vansklighet intresserade honom, denna spännande blandning av ”klaustrofobisk närhet” och distans. ”Visst är det egentligen en jag-roman, men det är en jag-roman som måste skapa sig ett avstånd.” Aksel väljer att se sig själv utifrån för att kunna berätta historien, men på sista sidan tänker sig Sæterbakken att han inte kan hålla masken utan avslöjar sig med detta plötsliga ”jag”.
Jag undrar om man inte snarare än psykologisk skulle kunna se den där meningen som ett metafiktionellt inslag – som i Milan Kunderas romaner där författaren bryter fiktionen och pekar ut en karaktär som sin egen litterära skapelse.
Det var inte avsikten, säger Sæterbakken, men han är inte främmande för tanken. Han påminner också om att redan bokens första mening lyder: ”Se det framför dig.” Även den kan uppfattas som riktad till läsaren för att peka ut texten som en litterär skapelse och därmed också understryka fiktionens existentiella anslag, detta att texten ytterst handlar om oss alla. Den säger inte bara ”Se Aksel!” utan också ”Ecce homo!” (Se människan!).
Bokens andra berättartekniska särmärke är den omvända kronologin. Även den skapar ett speciellt förhållande mellan text och läsare. Sæterbakken beskriver det som att läsaren hela tiden vet vad som kommer att hända men inte vad som har hänt, medan berättaren i varje avsnitt vet vad som har hänt med inte vad som kommer att hända. Läsaren och Aksel står ansikte mot ansikte, men med helt olika slags förståelse av det som sker. För läsaren blir nuet färgat av vetskapen om historiens slut vilket skapar en smärtsam ironi. När Aksel på sista sidan för första gången ser Amalie tar vi inte bara del av hans lycka utan vet samtidigt att här finns fröet till hans stora olycka. Samtidigt vill Sæterbakken gärna se något hoppfullt i detta att Aksel faktiskt kan erfara sin förlorade lycka på nytt. Det gör att inledningens suicidala stämning inte längre framstår som lika mörk.
Stig Sæterbakken är kort sagt en formmedveten författare vars verk ställer en rad intressanta berättarteoretiska frågor. Dessutom beskriver han sig som en perfektionist som vill att varje mening skall vara optimalt konstruerad. Som författare tänker han först och främst på språket. Det gör att jag undrar hur han ser på dagens trend att blanda fakta och fiktion och, som t.ex. Karl Ove Knausgaard, skriva hybrider som fritt blandar roman och självbiografi. Svaret kommer snabbt: ”Jag dyrkar fiktionen.” Men samtidigt har fiktionen en underbara förmåga att nå in till andra. ”Jag brukar kokettera med att litteraturen har räddat mig”, sa Sæterbakken på bokmässan i Göteborg. Som ung hade han ingen att tala med och inget språk som gjorde att han kunde tala med sig själv. I den situationen råkade han läsa några böcker som tycktes tala just till honom – och som han också kunde tala med. De gav honom ett språk. Han upptäckte att det fanns andra som kunde berätta om hans eget liv bättre än han själv. Och det räddade honom. En av dessa böcker slängde han i bordet till sin far och sa att han inte skulle prata med honom förrän han hade läst den. För i den boken fanns han, Stig, den Stig som fadern inte hade en aning om.
Nu, säger han, har han själv fått mejl från läsare som apropå Lämna mig inte skriver: ”Det är jag.”
__________
Sten Wistrand ingår i Kulturdelens redaktion
