Roman: Fantomsmärtor
Recension, Skönlitteratur måndag, november 8th, 2010Fantomsmärtor
Barbara Voors
Albert Bonniers Förlag. 241 sidor. Har utkommit.
———
Den känslomässigt ärrade Alba väntar barn med sin 14 år yngre trädgårdsmästare. Graviditeten är både oväntad och kanske inte helt välkommen. Ett dystert svar på fostervattensprovet ställer Alba inför ett svårt val, att antingen behålla barnet eller göra en abort. Hon har tio dagar på sig att komma fram till ett beslut. Vilket alternativ hon än väljer kommer det att påverka henne livet ut. Vägen mot det slutgiltiga beslutet är början på en självrannsakan som tar avstamp i Albas egen barndom.
Fantomsmärtor spänner över tio kapitel som representerar den tid Alba har på sig att komma fram till ett beslut. De tio ångestfyllda dagarna blir en djupdykning i den mänskliga hjärnans virrvarr. Texten består uteslutande av huvudkaraktärens egna förvirrade tankemönster som vid olika tillfällen avbryts av utomståendes funderingar och åsikter. Resultatet blir en labyrintliknande roman fylld av lika många flyktvägar som återvändsgränder.
En av Albas vänner konstaterar krasst att livet i sig saknar dramaturgi och det tycks Voors ha tagit fasta på i sin berättelse. Tyvärr förlorar romanen på sin avsaknad av just dramaturgi. Albas svåra beslut i sig blir inte särskilt gripande och vägen dit är alltför spretigt berättad. Trots att Alba dissekeras in i minsta detalj finns där en kvardröjande slöja av kyla och distansering. Problemet tror jag delvis ligger i karaktärens analytiska sinnelag. De grundliga undersökningar Alba presenterar av sitt eget psyke och sin bakgrund, från den trasiga barndomen fram till den vuxna ensamheten, skapar ett slags avstånd gentemot läsaren snarare än en närhet. Trots att Alba är högst delaktig i det som sker får man en känsla av att hon egentligen på avstånd betraktar händelsernas förlopp. Det är tråkigt, för bakom varje irrgång döljer sig en historia som strävar efter att röra om på djupet. Romanens starkaste inslag är relationen mellan Alba och den avlidna modern som sträcker sig över både tid och rum så väl som döden. Även skildringen av den omöjliga kärleken känns levande och Voors tycks ha en särskild fallenhet för att beskriva svidande passion.
Barbara Voors är en mycket skicklig författare med ett alldeles eget särpräglat språk. Men det som i exempelvis Sömnlös föreföll vara perfekt fylligt, utan att avslöja för mycket, når nu en kulmen i Fantomsmärtor. Meningarna är invecklade, formade av en avancerad struktur som omväxlande rör sig mellan det korta, avhuggna och det långa, vidsträckta. Tillsammans skapar de ett tempo och en rytm som för tankarna, åtminstone mina, till lyrik snarare än prosa. Då romanen rör sig kring karaktärernas allra innersta köper jag detta, något svårsmälta, experimenterande, men ställer mig tveksam till om det hade fungerat med en annan berättarstruktur.
Fantomsmärtor ställer många frågor om livet i stort och om rätten över att bestämma över någon annans existens i synnerhet. Svaren är dock få och utdelningen knapp. Kvar hos läsaren finns en känsla av otillfredsställelse.
—
Sandra Wallin är manusförfattare och frilansskribent.
