Roman: Inlåsta

Inlagd av Sandra Wallin Recension, Skönlitteratur måndag, november 8th, 2010

Inlåsta

Emma Donoghue

Översättning:  Ylva Stålmarck

Lind&Co. 386 sidor. Har utkommit

———

Josef Fritzl var en till synes helt vanlig man som levde tillsammans med sin familj i österrikiska Amstetten. Vad omgivningen aldrig kunnat ana, och vad som senare kom att avslöjas, var att han hållit en av sina döttrar, Elisabeth, inspärrad i ett hemligt källarrum i över 20 år. Med henne hade han skaffat totalt sju barn.

Författaren Emma Donoghue blev så tagen av denna händelse att hon skrev en roman på samma tema. Handlingen kretsar kring blott femårige Jack och hans unga mamma som lever isolerade på en tio kvadratmeter stor yta. Rummet saknar fönster och har larmad dörr. Det bevakas ständigt av Svarte Man som om natten kommer med förnödenheter i utbyte mot sexuella tjänster.

Inlåsta är en roman som djärvt nog berättas enbart ur lille Jacks naiva ögon. Det är snudd på ett genidrag av Donoghue som därmed lyckas förmedla en fruktansvärt sorglig och makaber historia utan att vältra sig i vidriga detaljer. Jack ser världen med helt andra ögon än vad hans mor gör. Det som utspelar sig i det trånga kyffet är för honom normalt, ty han vet inte om något annat. Med stor fantasi och mycket kärlek har hans mamma lyckats skapa ett liv som definitivt inte är det bästa, men ändå så drägligt som det kan bli.

Romanens första halva utspelar sig helt i rummet och trots en skral miljö och vardagligt lunk berättas historien i rasande fart. Vad som egentligen skett kommer fram i konversationer mellan den blåögde Jack och hans plågade mamma. Samtal som hade kunnat vara outhärdliga men som i ett barns ögon blir till en slags spännande saga.

Med tiden växer desperationen och tanken på att fly kommer allt oftare på tal. När de två fångarna slutligen lyckas bryta sig fria tar romanen en viktig vändning som, i berättelser av detta slag, ofta glöms bort: vad händer sedan? När hjälpen faktiskt kommer och den riktiga världen tar vid? För Jack är det en skrämmande resa. I rummet fanns trygghet. Ute i verkligheten blir han en orolig själ, dömd att lära sig allt på nytt. Sanningen är den att Jack inte riktigt trivs med allt det nya och, till skillnad från sin mamma, längtar tillbaka till den tid då de var isolerade. Det är hjärtskärande, och även ofattbart, men Emma Donoghue balanserar Jacks dilemma med försiktigt hand.

Översättaren Ylva Stålmarck har gjort ett fint jobb och förmedlar Jacks funderingar och syn på omvärlden med sin alldeles egna oskuldsfulla ton. Språkbruket är ett barns men för den delen vare sig torftigt eller omoget. Det går fort att läsa romanen och med det menar jag inget annat än gott.

Det är befriande att Emma Donoghue valt att berätta historien ur ett barns perspektiv utan alltför mycket fokus på vare sig gärningsmannen eller de svårigheter som genomlids. Det är ett effektivt och smart sätt att berätta en tung historia utan att den blir överväldigande.

—

Sandra Wallin är manusförfattare och frilansskribent.