CD: Beethoven med Brautigam på BIS
Recension, Skivor lördag, december 4th, 2010
Ludwig van Beethoven: Complete Works for Solo Piano 8 (Sonatas 29 –32) (BIS/Naxos)
Ronald Brautigam (fortepiano)
–
–
Ludwig van Beethoven: Complete Works for Solo Piano 9 (Kurfürsten Sonatas etc.) (BIS/Naxos)
Ronald Brautigam (fortepiano)
–
–
Bomber och granater! Det är inte utan att man kommer att tänka på kapten Haddocks favorituttryck när Ronald Brautigam spelar Beethoven. Här finns en explosiv kraft som få kan matcha – men samtidigt en enastående musikalitet som gör att våldsamheten aldrig blir sig själv nog. Brautigam alstrar spänningar som får det att spraka av energi utan att för den skull förlora känslan för det lyriskt sångbara.
Beethoven skrev 32 numrerade pianosonater, och den som så önskar kan nu införskaffa allihop med Brautigam vid klaviaturen. Den 8:e och avslutande utgåvan rymmer nr 29–32. Det är märkliga verk, inte minst nr 32 där Beethoven, tro det eller ej, uppfinner boogie woogien! Just i det partiet är Brautigam tyvärr inte helt idealisk – han får inte till det optimala svänget – men annars rör det sig om tolkningar att omfamna med entusiasm. Man kan säga att de har ett dubbelt intresse genom att dels vara oerhört bra och dels spelas på tidstroget fortepiano. Fortpianots klang kan först kännas ovan. Den är kortare och stummare än man är van vid från en modern flygel, liksom träigare, mindre fyllig och avrundad. Det gör det svårare att åstadkomma ett riktigt mjukt och sångbart legato, men i gengäld står varje ton fram tydlig och distinkt. För pianisten gäller det att adla nackdelarna till fördelar. Men då måste man behärska instrumentet – och det gör Brautigam till fulländning. Jag har inte hört någon annan pianist lyckas avlocka fortepianot sådana kvaliteter. Under Brautigams fingrar är det inte en mindervärdig föregångare till flygeln utan ett instrument med egenvärde. Detta i kombination med det minst sagt temperamentsfulla spelet får oss att höra sonaterna på ett nytt sätt.
Kort sagt: Vill man ha Beethovens pianosonater spelade på tidstroget instrument behöver man alltså inte tveka så mycket som en sekund. Då är det Ronald Brautigam som gäller. Är man däremot lite tveksam till fortepianots klang och föredrar en modern flygel blir konkurrensen hårdare. 
Men en av de senaste kompletta inspelningarna är också en av de bästa. Jag tänker på András Schiff vars källvattenklara tolkningar är rena lyckan att ta del av (ECM/Naxos). Det är som om han sköljer musiken ren från allt vad damm och avlagringar heter. Ibland är det så vackert att man bara vill gråta (”Waldsteinsonaten”!), ibland så laddat av energi att man sitter på helspänn. Men även Schiff har faktiskt lite problem med boggie woogien – 
till skillnad från den legendariske Svjatoslav Richter som på en liveupptagning från Moskva 1975 släpper loss så det står härliga till (ingår i en billig box från Brilliant Classics där Richter på 5 cd spelar Beethoven, Schubert och Liszt).
Men åter till Ronald Brautigam! Han nöjer sig inte med de 32 sonaterna utan tänker sig spela in rubbet av Beethoven. Den 9:e och senaste utgåvan rymmer de tre s.k. Kurfurstesonaterna, två sonatiner och några andra småstycken. Brautigam gör det bästa tänkbara av dessa småtrevliga men kanske inte så betydande verk, och har man väl mönstrat på för att följa honom på hans Beethoven-odyssé så hoppar man inte gärna av.
__________
Sten Wistrand ingår i Kulturdelens redaktion
