Kunnigt, kritiskt och hoppfullt om skolan

Inlagd av Kulturdelen Facklitteratur torsdag, februari 17th, 2011

Hets! : en bok om skolan

Sven-Eric Liedman

Albert Bonniers Förlag   330 sidor

Har utkommit

Idéhistorikern och författaren Sven-Eric Liedmans ”Hets! : en bok om skolan” är ett briljant och välbehövligt tillskott i skollitteraturen. Måtte den bli läst och diskuterad av alla och envar med intresse för utbildnings- och samhällsfrågor. Liedman skriver nyanserat och kritiskt utifrån ett idéhistoriskt perspektiv på utbildningsväsendet. Han undantar dock  vuxen- och folkbildningen.
Just nyanser och en kritisk hållning saknas i stor utsträckning i den svenska utbildningsdebatten. Den har sedan länge varit en politisk slagpåse där vällovliga ambitioner, stilblommor, fromma förhoppningar, slagord som ”en gymnasieskola för alla” och politiska frastillhyggen som ”flumskola” har klingat i de svala konferensrummens rymder när det skolpolitiska etablissemanget sammanstrålat med skoletablissemanget för att lägga ut kursen för skolan pedagoger. På betryggande avstånd från klassrumsverklighetens stökiga, komplicerade och ofta usla arbetsmiljö. De resulterande läroplanerna speglar, skriver Liedman, opinionen hos dem som har den politiska makten

Mediernas förhållningssätt till skolan i stort är inte heller särskilt nyanserat eller förankrat i en konkret verklighet som journalister i allmänhet har någon djupare kunskap om. Utom den anekdotiska: förstås:  Alla har ju gått i skolan och barn och vuxna berättar mer än gärna om episodiska skolupplevelser och skolminnen.  Den kunskapen är inte till mycket hjälp när man närmar sig en så gigantiskt flerinstitutionell arbetsplats med en bandbredd från för- till forskarskola. Med många svårtolkade styrdokument i verklighetens undertext och så många olika människor i närkontakt dagligen och stundligen. Alla nya så kallade friskolor med olika pedagogiska inriktningar och konfessioner i botten komplicerar bilden ytterligare. Ibland ägda av riskkapitalbolag.

Till och med den nya skollagens portalparagraf där det slås det fast att elever ska ”inhämta och utveckla kunskaper och värden” väcker många frågor som det inte finns några enkla svar på. Samsynen om vad som är kunskap är inte särskilt stor även om den enligt lagen ska ha vetenskaplig grund. Vad det nu är?  Och vad är värden egentligen?  Därom kan man tvista länge. Liedman frågar sig med rätta hur det går till att ”inhämta” och ”utveckla” värden.

Det är symptomatiskt att grundskolan också blivit tv-underhållning med stor publik. Dramaturgin i SVT:s Klass 9 A skiljer sig inte nämnvärt från den i en västern- eller äventyrsfilm. Verkligheten är i olag, men lugn –  hjältarna är på väg och vi vet alla att problemen kommer att lösas. De bleksiktiga vardagspedagogerna ska slås till insikter och de stökiga kidsen ska få sig en duvning av superpedagogerna: Ordning på torpet ska upprättas, luckor fylls igen och godkända betyg uppnås.

Sven-Eric Liedman menar att skolan i vid mening är ett tacksamt område ur ideologisk synvinkel.  En stor fördel är att den har en relativt kort väg mellan ord och handling i form av reformer. Till skillnad från  de bisarra finansmarknaderna och den globala ekonomin. Där är det lätt att komma i konflikt med kapitalismens slipade uttolkare. Också vid de blygsammaste politiska försök till grimma på galopperande girighet.
Människor väljer, enligt en ny undersökning som Liedman hänvisar till, i allt högre grad parti efter skolpolitik. Det är därför politiskt produktivt och tacksamt att profilera sig och tycka till i skol- och utbildningsfrågor. Skolan var en av de viktigaste frågorna i 2010 års val.

Som vanligt kombinerar Liedmans stilens klarhet, konkretion med bredd och djup i kunnandet. En lisa att läsa i kontrast mot allt nutida textbludder –  i sig ett bevis för hur lustfyllt det är att växa till i kunskap – både för författare och läsare. Entusiasmen är omisskännlig när han skriver om humanistiska studier och skrivandets läroprocess. En kamp mellan lust och motstånd. Skriftspråket är ett precisionsinstrument som tar lång tid att lära.  Han har också mycket klokt att säga om lärarens roll. Han ser lyhördhetens som en viktig dygd.  Och hans idéhistoriska tidsresa bakåt är ett bra grepp speciellt när det gäller universiteten. Den hjälper läsaren att urskilja vilka intressekonflikter som så att säga är inbyggda i institutionerna.

Liedman visar på den enorma tillväxten av utbildningsväsendet. Till exempel femdubblade universiteten sitt studentantal mellan 1950 och 1968. Han dröjer också vid samtiden och den nutida skolideologin med dolda läroplaner i botten. Han ser och hör det upplevelsefixerade konsumtionssamhället predika: Konsumera mera, unna dig. I skolideologin lyssnar han in det han kallar krämarslangen där entreprenören och varumärket är nyckelord. Det gäller att sälja sina utbildningar. Eljest kan det gå åt pipsvängen.

Han lyfter också fram det självklara – som ofta glöms bort. Skolan delar sitt blodomlopp med samhället i övrigt. Alla elever, lärare och övrig personal har ju också ett liv i samhället utanför skolan. Skolan vidöppen för samhällsomva

ndlingar som den inte rår över men som den på något sätt ska kunna hantera. Livsomständigheterna bestämmer delvis skolresultatet: Elevernas sociala och ekonomiska bakgrund spelar en avgörande roll för prestationer i skolan.

Men det allra intressanta i boken är Sven-Eric Liedmans granskning av de nyckelbegrepp som i dag styr utbildningsväsendet och många andra verksamheter.  Som kvalitetssäkring, time management  med rötterna i nyliberalismen och olika mått på effektivitet. Och alla ligatabeller som placerar universitet- och högskolor i Serie A eller Serie B eller listor à la Svensktoppen efter ett antal kriterier – och som skapar svarta rubriker:  X-universitet tillhör eliten,  medan Y klassas som.  barfotahögskola.
I radions nyhetssändningar hör man ibland att institution x är ineffektiv och slösar med skattebetalarnas pengar – utan någon som helst analys av själva begreppet. Som om det vore självklart. Men det är det naturligtvis inte. Liedman vänder och vrider och plockar isär  begreppen och hittar intellektuella orenheter där kvantiteter och kvaliteter är förenade i jämförelsevänliga till  synes glasklara föreningar. Skenprecisa begrepp som ska betraktas med stor skepsis.
En tydlig trend som hänger ihop framväxten av begreppen  är att professionen lärare har dränerats på makt och inflytande. På alla nivåer förmodligen. Läraryrket har alltmer byråkratiserats.   Läkarprofessionen står på tur menar Liedman.
Det är byråkraterna som utvecklar och hanterar dessa lösliga och diskutabla begrepp som vunnit i makt och och som fattar beslut om verklighetens sanna natur och klassar effektivitet utan att behöva sätta sin fot i skolverkligheten. Svaren finns i förordningar, lagar, statistik och nyckelbegrepp. Deras grepp om apparaten stavas krav på dokumentation. En tidstjuv av stora mått för lärarna.

Det är ingen risk att Stig Järrels sadistiska latinlektor ”Caligula” i 40-talsfilmen ”Hets” i regi av Alf Sjöberg och manus av Ingmar Bergman – som bokens titel alluderar på – skulle kunna plåga dagens gymnasister på samma sätt som då det begav sig. Men hetsen och negativismen är stor på andra sätt. ”Vi halkar efter” i internationella mätningar ekar det ständigt, lärarna är okunniga och krisen permanent. Men självklart är det inte kris i hela skolsystemet. En del saker fungerar riktigt bra. Sådana nyanseringar lyser med sin frånvaro.

Liedman är optimist när det gäller skolans utveckling i en tid där den tillgängliga informationsmassan har blivit till en trivialitet. På tvärs mot den allt tydligare segregation i det svenska samhället. Och många kommuners bristande intresse för skolan. Han vågar sig  till och med på att skissa på en vision där bildningsbegreppet ingår.
Däremot tror han inte att Jan Björklunds nygamla skola är något för framtiden. Nya  djärva pedagogiska idéer lyser med sin frånvaro i skoldebatten och i skolpolitiken. Var gömmer de sig – i den pedagogiska forskningen eller i de så kallade friskolorna. Det känns som på stället marsch i det svenska skolväsendet och i pedagogikens värld.

Dixie Ericson är en del av Kulturdelens redaktion