Roman: Anna Karenina
Recension, Skönlitteratur tisdag, mars 8th, 2011Anna Karenina
Lev Tolstoj
Översättare: Ulla Roseen
Norstedts. 879 sidor. Har utkommit.
Här har vi en klassisk romanöppning om någon: ”Alla lyckliga familjer liknar varandra, varje olycklig familj är olycklig på sitt eget vis.” Nog lockas man att läsa vidare. Men romanen har också ett bibliskt motto av än mer olycksbådande slag: ”Min är hämnden, jag skall vedergälla det”. Och nog tar det en ände med förskräckelse för Anna Karenina.
Men Anna Karenina är långt ifrån bara historien om Anna Karenina och hennes Vronskij. Minst lika viktig är historien om Levin och hans Kitty. För att inte tala om allt annat som greve Tolstoj har på hjärtat. Och det är inte lite det. Den stora frågan gäller hur vi människor skall leva våra liv. Finns svaret i europeisk modernitet och rationalism eller i rysk tradition och andlighet? Tolstoj kan låta som en äkta slavofil när han hävdar Moder Rysslands egenart, men samtidigt avfärdar han panslavismens idéer om de slaviska folkens självklara samhörighet. Han är skeptisk till parlamentarismen men anser att folket äger en visdom som de högre klasserna bör lyssna till. Och jodå, visst är det en enkel bonde som till sist förlöser godsägaren Levin och får honom att öppna sig för den gudomliga godhet som genomströmmar världen.
I brist på fri press, demokratiska institutioner och ett utvecklat civilt samhälle blev den ryska 1800-talsromanen en tummelplats för tidens debatter – och Anna Karenina är alltså inget undantag. Men det blir aldrig abstrakt och blodfattigt. Kärleksromanen och idéromanen bär varandra, och tro inte de som påstår att Tolstoj är en enkelspårig moralist. Som romanförfattare kämpar han med livsfrågorna.
För fyra år sedan kom denna i alla bemärkelser stora roman i ny svensk språkdräkt av Ulla Roseen. Nu föreligger den i storpocket, och då talar vi verkligen storpocket. Den här volymen trycker man inte precis ner i bakfickan på ett par jeans.
Roseen får texten att framstå som fräsch och njutbar utan att fjärma den från det ryska 1800-tal som såg den födas. Delvis är också Anna Karenina en häpnadsväckande modern roman – något som för övrigt Majgull Axelsson helt missar i sitt förord. Där kallar hon den ”en för tiden ganska omodern roman” och hävdar att bara en stor författare som Tolstoj kunde ”strunta fullkomligt i det litterära modet”. Men Tolstoj struntade inte alls i det litterära modet. Han tycks ha lärt sig åtskilligt av en romanförnyare som Flaubert och använder med förtjusning en relativ nymodighet som fri indirekt anföring för att återge karaktärernas tankar och känslor. Och slutligen placerar han sig i den absoluta berättartekniska frontlinjen med för sin tid ultramoderna inre monologer och medvetandeströmmar som föregriper James Joyce med 45 år. Det du, Majgull Axelsson!
__________
Sten Wistrand tillhör Kulturdelens redaktion.
Fotot av Tolstoj är från 1879, två år efter att han fullbordat Anna Karenina.
