Konsert: Staffan Hellstrand, Växthuset Örebro

Inlagd av Åsa Jonsén Konserter, Recension lördag, maj 21st, 2011

Konsert

Staffan Hellstrand

Växthuset, Örebro, 20 maj

———

Jag hade mina tvivel vad gäller Växthuset som konsertlokal. Publiken sitter och äter, blaséunderhållning à la Las Vegas? En mindre rutinerad och karismatisk artist hade inte rott det i land på samma självklara sätt som Staffan Hellstrand gjorde. Ensam med två akustiska och ett piano fångade han uppmärksamheten utan några som helst problem, och med en stor katalog jämnkvalitativt material och en rackarns rivig stämma som bara tycks bli bättre med åren kan man förstå säkerheten.

Nya låtar hade utlovats, och Hellstrand inledde vågat med ”Ensamma tillsammans”. Nya plattan (med planerad release i september) kommer vara mer folkig (inte ”folklig”!) och akustisk, vilket hörs tydligt i de tre nya spåren han bjuder på. Men avskalat behöver inte alls betyda mjäkigt och tamt. Tvärtom fattar man knappt att det bara är en gitarr plus röst när man hör nya ”Hungrig iväg”. Här hördes något som inte visat sig på flera år i Hellstrands material: en lyckonerv, en passion som spirar ur oförfalskad glädje (jämför med ”Burnout” från Motljus från 2006 så är kontrasten ganska uppenbar).

Vad gäller låtvalet i övrigt är jag splittrad. Man kan ju inte begära att en artist skall variera sitt set under pågående turné, men när man har så många soloplattor bakom sig som Hellstrand har, kunde man kanske önska att han mellan turnéerna kunde byta ut en och annan av de låtar som alltid tycks leta sig in i setet. Naturligtvis kan han inte hoppa över ”Lilla fågel blå” och ”Bilder av dig” – inte av publikreaktionerna att döma i alla fall; på min lista över Hellstrand-favoriter hamnar de inte ens på topp 30. Rätta mig om jag har fel, men jag tror att det är fjärde gången han spelar ”Kromad, svart”, ”Romeo i Stocksund”, ”Precis som du är”, ”Hela vägen hem”, ”Mekhong whiskey” och ”Fanfar” i Örebro, tillsammans med ovan nämnda låtar och ”Spelmannen”.

Och samtidigt: exempelvis ”Romeo” och ”Den första snön” (också den frekvent framförd) är så oerhört mycket bättre live än i studioversionerna. Särskilt de berättelsedrivna låtarna från Elektriska gatan gör sig förbaskat bra när Hellstrand går loss på den akustiska, och alla känslor förstärks när soundet blir naket och våldsamt. Glada överraskningar i låtmaterialet var annars ”Jag i Underlandet” (från den mycket underskattade Underland) och ”Låt det inte dö” från andra soloplattan Den stora blå vägen.

Tredje nytillskottet heter ”Spår” och är en ren hyllningslåt till Hellstrands far, som gick bort förra året. Efter att bara ha hört låten en gång kan jag säga att denna har all potential att bli en av Hellstrands absolut bästa låtar, både vad gäller komposition och text. Den har en dissonant nyans som letar sig in och skär emellanåt; ett kärleksfullt vemod präglar den varma tributen. Riktigt bra konst får betraktaren att känna något. Extraordinär konst får betraktaren att uppleva de känslor konstnären kände vid skapandet. Det är ingen överdrift att säga att empatin kommer rusande som ett höghastighetståg när de där kärva tonerna ömsom sliter, ömsom tröstar. Det är rått och taggigt, men ändå melodidrivet: låtar som ”Spår” gör att jag förstår varför jag under tjugo års tid har hållit Hellstrand för Sveriges bästa soloartist.

Han debuterade 1977. År 2011 gör han ett av sina mäktigaste alster. Slå det den som kan.

—

Åsa Jonsén är en del av Kulturdelens redaktion

Låtlista, med reservation för ordning:

Ensamma tillsammans

Hela vägen hem

Klockan slår sju i Sofia

Marlene

Hungrig iväg

Liten pojk som alltid kraschar

Jag i underlandet

Fel sida av vägen

Låt det inte dö

Fanfar

Den första snön

Kromad, svart

Spår

Precis som du är

Bilder av dig

Mekhong whiskey

Romeo i Stocksund

Ingen ska få andas

Spelmannen

Lilla fågel blå