Midsommarafton med solidaritetstänk

Inlagd av Kulturdelen Krönika fredag, juni 24th, 2011

Grå, grå är himlen men solhoppet lever än för här och var tycks himlens gråhet ljusna. Grön, grön är grönskan i Dalarna. Denna midsommarafton 2011. På de örtrika och grönskande ängarna står den blå ängsklockan i grupper och vippar i den svaga vinden. Oresjön är metallblank här och var men mest gråvattrad.

Jag läser tidningar och försöker förstå världen. Vissa typer av solidaritet får mig att känna olust. De Saab-anställdas solidaritet med företaget på trots mot allt ekonomiskt tänkande och de centrala dogmerna i det marknadsreligiösa samhället. En naiv solidaritet att ironisera över och att håna. Det gäller att sätta på taxametern så fort man jobbar: What´s in it for me. Nothing, don´t waste my time. Solidarity is socialism, damn it.

Jokern i denna Saabsåpa, Victor Muller, har något bedrägligt över sig, en drömmare kanske men också en alltför flashig aktör i ett grumligt och oklart spel med misstänkt fula fiskar som till stor del verkar anpassat för medierna. Den nakna sanningen är ju att Saab inte på länge sålt tillräckligt med bilar för att vara bärkraftigt. De anställda borde ha tagit sin mats ur skolan för länge sedan. Helt enkelt vänt Saab ryggen.

Den här typen av olustskapande solidaritet mötte jag ibland hos en del äldre läsare när Örebro-Kuriren las ner som socialdemokratisk tidning – och återuppstod i en ny skepnad. De ville fortsätta läsa och stödja ”sin” Kuriren som de var vana med sedan barnsben trots att det bara var ytan som var densamma. För helvete ville jag säga det finns ingen likhet mellan den här nya produkten och den gamla ”röda” Kuriren. Var inte sådana suckers! Men det sa jag inte: Var börjar man om man ska krossa illusioner och livslögner av den arten? Sanningssägande befrämjar inte sinnesfrid.

Solidaritet har aldrig stått högt i kurs hos den politiska högern med individualismen som ledstjärna. Även om man där kunnat solidarisera sig med nationens symboler som kungen, försvarsmakten, traditionella värderingar och en lätt-och-lagom-kristendom med en välgörenhetsanda som ingivit egot en känsla av godhet – åtminstone till ju.

Men den andra typen av naiv solidaritet som erkänner individens begränsningar och beroende av andra har inte bejakats. Men alla samhällen är beroende av båda typerna av solidaritet för att överleva. Om alla människor skulle eftersträva maximal gränsnytta för alla arbetsinsatser skulle samhället som vi känner det inte kunna existera.

Vi behöver också visa medkänsla och solidaritet med dem som utan egen förskyllan hamnat i det mest förnedrande av våra utanförskap: Att inte kunna sälja sin arbetskraften på marknaden till något pris. I slutändan väntar kanske en allmännyttig och meningsfull sysselsättning som inte är ett jobb till en ringa ersättning som inte går att leva på ens om man är en asket. Frågan är vem som tar sig rätten att definiera
begrepp som jobb, allmännytta och meningsfullhet.

Åtminstone borde vi se på dem med samma förstående som finns nedlagt i bestämmelserna när riksdagsmän ska återvända till arbetsmarknaden. För det är så att den stränga arbetslinjen inte gäller fullt ut för alla. Politikerna har härvidlag gjort sig till systemets gullgrisar. Det är otillständigt. Man måste leva som man lär.

Dixie Ericson är medlem av redaktionen