Deckare: Änglamakerskan
Recension, Skönlitteratur onsdag, september 21st, 2011Änglamakerskan
Camilla Läckberg
Forum 360 s.
Utkommer september 2011
Om man aldrig läst en Läckberg vet man inte vad man talar om. Så tänkte jag och tog mig an hennes senaste roman, ”Änglamakerskan”. Efter att ha läst några recensioner av hennes andra deckare, har jag fått veta att hon vanligen har en historisk berättelse som löper parallellt med de mer aktuella. Änglamakerskan visade sig inte var något undantag.
Vid sekelskiftet uppdagas att en kvinna, en änglamakerska, dödat och begravt flera spädbarn i sin trädgård. Kvinnan och hennes make döms till döden och lämnar en biologisk dotter som placeras i fosterhem där hon förnedras å det grövsta. Hon i sin tur får en dotter vars handlingar griper in i nuets Fjällbacka där ett ungt par, Ebba och Mårten, flyttar in i en f.d. barnkoloni för att glömma sin sons tragiska död.
Kvinnan, Ebba, är samtidigt den enda som påträffats i huset påsken då en hel familj försvann spårlöst. Då var hon ett år och har sedan dess aldrig varit tillbaka.
Knappt har den lilla familjen börjat sitt renoveringsarbete, innan de utsätts för mordbrand. Fallet hamnar på Pontus Hedströms bord och snart har hans hustru, författaren Erica Falk, börjat gräva för att få fram detaljer runt vad som egentligen hände på barnkolonin den där påsken och hur det kommer sig att någon vill bränna inne familjen som just anlänt.
Camilla Läckberg kan sitt hantverk. Hon vet att tvinna och skruva och väva in samhällsaktualiteter och redovisa kunnig research i romanbygget. Här finns en sofistikerad adel med alla dess vedertagna attribut. Slott, dyra bilar, pärlor och juveler. Här finns också kopplingar till både nazism och annan främlingsfientlighet. Pedofili och andra sjuka övergrepp. Ett schabloniserat homosexuellt par och dito affärsvärldens sätt att hålla varandra under armarna. Den lilla människans kamp för att få allt att gå ihop. Så värst nyanserat och originellt är det inte, men det håller inom genrens ram.
Och jag sträckläser. Det tänker jag inte sticka under stol med. Vem vill inte veta hur det går? Författaren vet att hålla läsarens nyfikenhet vid liv och hon gör det skickligt. Trots att jag har mina aningar om upplösningen, känns den inte helt förutsägbar.
Sedan har jag mina invändningar vad beträffar dialogen och hur karaktärerna reagerar på yttre hot och en del annat. I partier blir den bara för mycket. Karaktärerna pratar på. För många ord, för redogörande och därmed blir jag som läsare ointresserad och läser på tvären. Sedan blir jag irriterad på segheten och reaktionsförmågan hos vissa karaktärer, när faran är uppenbar. Trovärdigheten får sig en törn där.
Och ja, jag fås att förstå med största möjliga tydlighet att här handlar det om barn och ungdom som fått rejäla smällar av livet och hur dessa format dem. Hade önskat mig detta mer mellan raderna.
__________
Agneta Wistrand Rosendal är författare och ingår i kulturdelens redaktion.
