Reflektion från en vanlig vernissage
Krönika måndag, oktober 3rd, 2011För att överleva begår jag självmord. Ett konstpolitiskt självmord. Jag är så jxvla trött. Det blir alltid en klapp, inte på stjärten, men på kinden, på huvudet. Ett övergrepp, fast mer politiskt korrekt. En man är ju ändå en man. En mental klapp med ett leende – förtroligt förstår du lilla gumman. Lilla gumman – My ASS heller. Jag är fyrtio år, 70-talist och gedigen individualist. Jag borde inte skriva utan fortsätta le & samtidigt använda mitt fruktade kvinnoknä. Men jag är uppfostrad av 70-talets medelklass – och mån om mitt rykte i en värld fylld av män som tagits sig makt utan mandat. För det har dom. Männen som anser sig vara Örebros konstvärld eller ser sig som stödjare och främjare av konst och kultur i Örebro län & stad.
Broderi av Emma Jönsson
Det är vernissage på Örebro konsthall. Det handlar om broderi, något som just nu är hett inom samtidskonsten. Alla utställarna är kvinnor. En fantastisk utställning. Skiftande och mångfacetterad. Jag går in. Hälsar. Står stadigt i mina converseskor. Männen ser mig – wow eller oj. Dom säger med ärlig förvåning hur förundrade dom är över utställningens höga kvalitet. Deras fördomar om broderi har fallit, fått sig en törn. Det här var ju bra…!
I mitt inre vaknar en anarkist, en provokatör – Vad trodde dom? Att det skulle vara dåligt? Små broderade bonader med text? Och i så fall – skulle det vara dåligt? Varför finns dessa män överhuvudtaget? Jag ler förföriskt och säger – konst är mer än bara måleri. Vad roligt att du gillade detta! Då börjar du snart gilla video? Ännu större leende. Då kommer harklingarna, klapparna, berättelserna, du känner väl till? En faderlig föreläsning om vad som räknas. Är riktig KONST. Det smuttas på glasen. Magarna putar ut lite extra. Hur halkade dom in på konstens väg? Vad vill dom – rädda en nostalgisk tid de själva aldrig tog del av eller aldrig fick tillträde till?
Några graffitikillar glider in, männen vänder sig om, hälsar glatt, dunkar i ryggen, frågar hur det går. Sista utställningen var kaxigt bra, snygg och smart. Kul med unga människor som vågar. Vågar vad då? Vara det konstgubbarna aldrig vågade? Jag kan oxå hämta sprayburken och tagga väggarna i konstnärligt ursinne. Jag ångrar valet av skor. Jag skulle tagit mina högklackade kängor. Då hade jag i alla fall varit en kropp. En klack som höjt mig 5-10cm. Nu är jag en kvinnlig konstnär som sysslar med frågor om identitet-makt, gränser mellan heligt-profant. Det är inte smart, inte modernistiskt och framför allt inte snyggt. Medan jag skriver känner jag den konstpolitiska döden närma sig. Jag bryr mig inte. Vad är alternativet? Klapparna på kinden, huvudet, stjärten? Dom faderliga förmaningarna. Dom som förminskar? Det sägs finnas en uppståndelse. Jag kör på den.
—–
Malin Andersson är förutom kvinna och 70-talist även konstnär
Fint, men kan du inte skriva mer om konsten? Gubbarna vann igen,
Träffande beskrivning.
Kritiker, intendenter, gallerister, curatorer, konstinköpare men även konstnärer lägger beslag på ett stycke konst, och bygger därifrån upp, inte konsten, men sej själva och sin maktställning.
Vidmakthållandet av exklusivitet är modernistens fåfängliga sätt att hävda konstens autonoma ställning. Det utvalda är också det avskilda, därav nödvändig uteslutning och estetisk rensning.
Autonomi förutsätter att ett konstverk äger essens – det vill säga att det utöver det det faktiskt är också förfogar över någon slags magisk ande med värden som anstår en sådan; ett påstående som i dagsläget är minst sagt naivt.
När det förbannade fotografiet förstörde konstnärernas legitimitet, anträdde modernisterna sin ökenvandring ut i onödighet och frihet, en vandring efter ett sluttande plan – för att slutligen platt kollapsa på modets catwalk.
Det är så det självutvalda följet (oavsett kön) ska uppfattas; deras exklusivitet är Flugan, ett medel där mål och medel bytt plats. Denna den ”lilla konsten” eller Samtidskonsten är med enstaka undantag ingenting annat än Mode.
Men det olyckligaste är inte konstens bagateller, utan det faktum att Modets varseblivningar trängt in i samhällets alla vrår. Social placebo är en farlig livsstil. Du bygger inte upp en identitet med hjälp av konst och mode, så som det ofta hävdas – snarare undergrävs identiteten. Svaga identiteter blir lättare genomblåsta av tid.
Klas Östergren, låter en gestalt i en av sina böcker utbrista: ”Den dag du känner dig i samklang med tidsandan är du redan död.”
Berthel Martinson, konstnär