Midnatt i Kongo : Dag Hammarskjölds förlorade seger
Facklitteratur tisdag, november 1st, 2011
Midnatt i Kongo : Dag Hammarskjölds förlorade seger
Rolf Rembe och Anders Hellberg
Atlantis 271 sidor
Har utkommit
Strax efter midnatt natten till den 18 september för 50 år sedan slungades FN:s generalsekreterare Dag Hammarskjöld ut ur flight SE-BDY mot sin död. DC-6:an var på väg att landa i Ndola i dagens Zambia efter en flygning från Leopoldville, dåvarande republiken Kongos huvudstad.
Något gick snett under landningen – och i räddningsarbetet. Var det ett tekniskt fel eller den mänskliga faktorn, kanske i kombination, som fick planet att slå ner i bushen. Eller blev det rent av nedskjutet eller nedtvingat?
De haveriutredningar som gjordes av ansvariga myndigheter är föga övertygande och är fulla av luckor. Men bortsett från dem finns ett besvärande faktum som det inte går att komma förbi. Trots att DC-6:an kraschade nära Ndolas flygplats – flygkapten Per-Erik Hallonquist hade inlett landningen – hittades inte flygplanet förrän mer än tolv timmar senare.
Denna tidslucka öppnar oundvikligen för spekulationer. Ville någon av Kongokrisens tunga maktspelare att planet inte skulle hittas direkt? Den enda överlevande av de sexton ombord var Hammarskjölds livvakt Harold Julien. Vartefter timmarna gick bättrade liemannen på sina odds för en slutseger. Den svårt skadade brännskadade Julien kom först drygt 15 timmar efter kraschen under vård på sjukhus. Han dog två dagar senare. De uppgifter man lyckades få ur honom är svårtolkade på grund av hans skador och chocktillstånd.
Spekulationerna kring kraschen har aldrig upphört. Nya böcker om tragedin har hela tiden kommit ut. Och när olika jubileer infaller når de nya nivåer i ett mediesamhälle där ”sensationella” avslöjanden är stapelvara och gränsen mellan fiktion och verklighet suddats ut. På så sätt överlagras händelsen av nya sediment av antaganden om och beskrivningar av händelseförloppet. Somliga nödtorftigt sakligt grundade andra mer eller mindre fantasifulla och spekulativa.
Bland ”nyheterna” i genren jag stött på detta jubileum finns påståendet om att det var en sjuttonde man ombord på planet som hade till uppgift att se till att Hammarskjöld och utbrytarstaten Katangas ledare Tshombe inte skulle mötas.
Ytterligare en är att det fanns spår av en skada i Hammarskjölds ansikte. En sårskada, kanske ett skottsår, som sminkats över av någon som önskade dölja det verkliga händelseförloppet. Och att kvarlevorna efter flygkaptenen bara hade halva huvudet kvar. Det andra halvan hade begravts på plats.
I likhet med mordet på president Kennedy och statsminister Palme har faktamängden och spekulationsbubblorna sådana dimensioner att de omöjliggör möjligheterna till överblick och saklig prövning.
Rolf Rembes och Anders Hellberg bok Midnatt i Kongo är glädjande saklig, perspektivrik och resonerande. Det är en välskriven och intressant bok som också kan läsas med fördel av dem som inte vet så mycket om Hammarskjöld och tragedin i Ndola.
Rembe och Hellberg är erfarna journalister och den förstnämnde dessutom privatflygare med erfarenhet också från flygvapnet. Den kommer väl till pass när han analyserar och kommenterar de tre haveriutredningar som finns.
De båda har var en på sitt håll ända från början ställt sig undrade till Hammarskjölds död. Inte bara till själva kraschen utan också till förspelet och generalsekreteraren och hans teams insatser i det Belgiska Kongo som 1960 blev självständigt under namnet Republiken Kongo.
Omedelbart utbröt det politiskt kaos och inbördes oroligheter som hotade att övergå till ett inbördeskrig. Perioden har gått till historien som Kongokrisen. En av många komplicerade kriser för världssamfundet och FN i avkolonialiseringens spår.
Det kalla kriget var inne i en köldperiod och alla tidens maktspelare var på plats i kulisserna för att bevaka sina realpolitiska och ekonomiska intressen i den råvarurika nya republiken: Kolonialmakten Belgien med kopplingar till gruvintressen, britterna, fransmännen, ryssarna, amerikanarna… En politisk kolonialshow kryddad med legosoldater och skumma koloniala typer som hämtade ur en brittisk fars av typen ”Vår fete man i Afrika.”
Till maktspelarna på plats måste också FN och dess insatsstyrka under sin svenska generalsekreterare räknas. Låt vara att världsorganisationen stod för en högre etik och moral än de hänsynslösa krafter Hammarskjöld försökte styra in på den smala fredliga och konstitutionella vägen.
Under de åtta år som gått sedan den okände svenske statstjänstemannen 1953 utsetts till FN:s generalsekreterare hade han gett FN en ny aktivistisk fredsinriktning. På tvärs mot stormakternas intressen som inte alls önskade en generalsekreterare med dådkraft. På kuppen blev han världsberömd – och det är han fortfarande 50 år efter sin död.
Kanske gav sig Hammarskjöld och FN naivt in på ett vågspel med för lite kunskaper om den politiska situationen och om förutsättningarna i det stora okända Kongo? Kanske underskattande han motståndarna? Och kanske blev han rent av förd bakom ljuset också av sitt team? Rembe och Hellberg verkar luta åt det. Anslaget finns redan i bokens undertitel ”Dag Hammarskjölds förlorade seger”.
En hel svärm av frågetecken och ”kansken” dyker upp så fort man närmar sig detta maktspel och politiska manövrerande och dess skuggvärld av hemliga operationer av diverse säkerhetstjänster. Alla med sin politiska agenda. Också 50 år efteråt. Enkelt uttryckt är Rembes och Hellbergs ambition att kritiskt granska Hammarskjölds insats i Kongokrisen och komma till någon sorts slutpunkt vad gäller hans död.
Dag Hammarskjöld symboliserar det bästa i svensk ämbetsmannatradition. En absolut integritet, kolossal arbetsförmåga, strikt pliktkänsla och med diplomatisk skicklighet som spetskompetens.
Dessutom var han en intellektuell litteratur- och naturälskare, en estet och humanist med säte i Svenska Akademien. Närmast ett sekulärt helgon i sin framtoning.
Men två år efter sin död, 1963, fick Hammarskjöld en ny dimension och omständigheterna kring hans död laddades om. För somliga i samtidens sekulära Sverige framstod han plötsligt som en religiös ”knäppskalle”. Han skälldes till och med för att vara en maktgalen mystiker som sökt sin egen död.
Orsaken var den postumt utgivna Vägmärken – ”en sorts
’vitbok’ rörande mina förhandlingar med mig själv – och Gud,” för
att använda Hammarskjölds egna ord. En gåtfull och fascinerande bok där ”den inre sökaren” Hammarskjöld framträder.. Den bygger på hans anteckningar åren 1925-1961. Uppenbarligen är han fascinerad av de kristna mystikerna och kämpar för att nå fram till en tro. Men det är bara en del av dess innehåll. Den vittnar också om en allt ödsligare ensamhet, kampen med den egna arrogansen och en längtan om att hitta något stort nog att dö för. Där finns insiktsfulla glimtar om det sociala narrspelet. Här och var lyser små fina naturlyriska betraktelser till. Speciellt från fjällvärlden.
Jag ifrågasätter dock starkt att ”Vägmärken” kan användas som en stödjepunkt i försök att tolka Hammarskjölds handlande i Kongo som ett medvetet sätt att iscensätta en offerdöd. Det stora frågan är hur ”litterär” hans vitbok är. Ett ”diktjag” är ett ”diktjag” är ett ”diktjag”.
Däremot ansluter jag mig helt till författarnas uppmaning till regeringen att se till att alla dokument kring hans död kommer fram. Också de som finns i stormakternas arkiv.
Sanningen om vad som hände flight SE-BDY kanske aldrig kommer fram. Det får vi leva med. Men vi får aldrig sluta upp att försöka att nå så nära vi kan. Det är vi skyldiga Hammarskjöld och inte minst besättningen som ensam fått bära på skuldbördan.
Dixie Ericson är medlem av redaktionen
