Regissör i fokus: 2 x Jonas Cornell

Inlagd av Erik Göthlin Fokus tisdag, november 1st, 2011

Jonas Cornell (född 1938) är en unik svensk filmregissör. Han var först verksam som författare där hans romaner Hindret och Kall oktober gavs ut 1962, respektive 1963. Efter att ha jobbat som filmkritiker utbildade han sig till regissör på Filminstitutet 1964-65. Cornells regiarbete sträcker sig över en rad olika genrer där verk som Apelsinmannen (1980) (baserad på Birgitta Stenbergs roman), thrillern Månguden (1988) och Varning för Jönssonligan (1981) står bredvid varandra. Idag är han främst verksam som manusförfattare och då ofta i samband med tv-produktioner. Cornell råkade i blåsväder för två år sedan då hans manus till den norska tv-serien Harry och Charles ansågs historieförfalskande. Detta då han skildrade ett triangeldrama mellan kung Hakon VII, hustrun och en hovdam. Kritikerna menade att det inte fanns något bevis för en sådan relation medan Cornell bara svarade med att serien var ren fiktion med historiska figurer i huvudrollen. Cornells senaste regiarbete var för SVT-serien Linné och hans apostlar 2004.

Sandrew Metronome uppmärksammar nu Jonas Cornell med två nytillskott i sin dvd-utgivning kallad ”Svenska filmpärlor”. En serie med filmer från många av våra stora regissörer såsom Mai Zetterling, Arne Sucksdorff och Vilgot Sjöman.

Först ut är regidebuten Puss & Kram från 1967. I den följer vi det småborgerliga paret Eva och Max som lever ett tomt men smärtfritt liv. Max gamla vän, bohemen och författaren John, flyttar in hos dem efter ett misslyckat förhållande. Deras liv blir plötsligt stojigt och omtumlande och deras döda borgarsjälar återfår äntligen livsgnistan. Det finns en antydd attraktion mellan John och Eva som Max är medveten om men oförmögen att göra något åt. Det hela utvecklar sig till ett triangeldrama som vänder upp och ned på parets världssyn.

Filmen som på sin tid blev mycket uppmärksammad på grund av dess nakenscen där vi får se en kvinna i sin fulla prakt framstår idag som väldigt oskyldig. Filmen är, på gott och ont, ett barn av sin tid där klassfrågor och sexuell frigörelse var dominerande tankegånger. Porträtteringen av en själslös borgarklass kan kännas schablonartad men samtidigt är blandning av humor och svärta helt rätt. Håkan Serner som spelar John är mycket bra som drömmande konstnärssjäl som inte kan ta för sig något alls. På många sätt känns filmen influerad av den (samtida) tjeckiska nya vågen där Milos Formans En blondins kärleksaffär ligger nära i uttryck. På ytan är filmen ett relationsdrama, men lika mycket handlar den om politiska föreställningar som bäst illustreras av kampen mellan den stela borgaren och den frisinnade konstnären.

Den andra filmen i utgivningen är Grisjakten från 1970. En adaption på PC Jersilds uppmärksammade roman med samma namn. Cornell återvände senare till PC Jersilds värld även i Babels hus. Hasse Alfredsson spelar byråkraten Lennart Siljeberg som får i uppdrag att utrota alla grisar på Gotland. Utan att ifrågasätta uppdraget, ja ens fråga sig varför det överhuvudtaget bör utföras, antar han uppgiften helt okritiskt. Filmen inleds med helikopterbilder över Gotland där Siljeberg och hans team registrerar geografin och diskuterar hur det ska gå till väga för att utrota samtliga svin. Över bilderna ligger en speakerröst som proklamerar ”Den här filmen visar ett statligt verk i aktion. Lennart Siljeberg är byråkrat. Byråkratin behöver människor som Siljeberg, människor som utför sin uppgift utan att ifrågasätta och utan fantasi. ”. Det är naturligtvis väldigt humoristiskt och det går inte att ta miste på de gliringar som utdelas mot den kalla byråkratin. Samtidigt visas förtexter i ett slags plakatskyltar som för tankarna till byråkratiska formulär.

På ytan är kanske inte filmen särskilt uppseendeväckande men å andra sidan är det på det allegoriska planet som filmens styrka finns. Att läsa Grisjakten som något annat än en allegori gör den helt enkelt tom. Filmen har en mycket obehaglig ton då utrotningen av grisar självfallet kan överföras till nazisternas systematiska utrotningspolitik. Siljebergs frånvaro av självständigt tänkande och reflektion blir en koppling till de ”vanliga” människor dom drogs med i nazismens masshysteri där politiken inte ifrågasattes. Uppsamlandet och dödandet av grisarna utförs genom en högst industriell hantering som blir smärtsamt lik förintelsen.

Filmen bygger på en kontradiktion där den blodiga uppgiften att utrota svinen blandas med ett familjedrama där natursköna bilder av Gotland utgör fonden. Siljeberg framställs inte som någon ond människa. Han är en hederlig Svensson som försöker ordna det bästa för sin familj där tonårssonen är särskilt trotsig. Allt han önskar sig är ett bra liv för sig och sin familj. Men det är givetvis här det skaver. Problemet är inte att Siljeberg inte är en ondskefull karaktär. Problemet ligger i hans avsaknad av reflektion över gott och ont, rätt och fel. Farliga människor är inte främst ideologerna utan de som är i avsaknad av ideologi. Dessa är de verkligt farliga människorna. Byråkraten Siljeberg följer bara jobbets instruktioner, på samma sätt som soldaten följer order.

I och med Sandrew Metronomes dvd-utgivning av Jonas Cornells filmer får vi stifta bekantskap med en regissör som idag känns allt för bortglömd. En regissör som med en helt egen röst skapat filmer som både på ett estetiskt och innehållsmässigt plan sträcker sig långt över den ofta fantasilösa och massproducerade nutida svenska filmen. Filmer som både är underhållande och intellektuellt eggande. Nu kan man bara hoppas att Sandrews även släpper Cornells Som natt och dag. Kanske hans mest spännande 60-tals film som också den förtjänar ett dvd-släpp.

– – –

Erik Göthlin filmvetare och frilansskribent