CD: Martin Bagge sjunger Lars Wivallius
Recension, Skivor fredag, april 13th, 2012
Martin Bagge: Ack, Libertas! Wisor av Lars Wivallius (Footprint/Naxos). Speltid: 71’43.
Martin Bagge (sång), Mikael Paulsson (ärkeluta, teorb), Ensemble Mare Balticum
–
Han har kallats Sveriges förste lyriske skald, bondsonen Lars från Vivalla by utanför Örebro. Och det är inte orimligt. Man kan också utnämna honom till den svenska naturlyrikens fader. Bynamnet latiniserade han till Wivallius – och som Lars Wivallius gjorde han sig känd. Men inte bara som poet utan i lika hög grad som äventyrare. Han var en begåvad bedragare och lycksökare med en olycksalig förmåga att trassla till det för sig. Under namn av friherre Erik Gyllenstierna lyckades han till och med bli gift med en ung adelsdam. Men då tog det hus i helsicke, och flickans far fick till sist den galante lurendrejaren dömd. Han hamnade på fästning i Kajaneborg men överlevde mot alla odds den vidriga cellen och kunde återvända till Stockholm. Där livnärde han sig som brännvinsadvokat innan han till sist slog sig ner i barndomens Vivalla där han helt ensam hade kunnat generera en hel säsong av ”Grannfejden”. Om allt detta och mer därtill kan man läsa i Lennart Jörälvs förträffliga biografi Lärkans sång är icke lång.
Det finns all anledning förmoda att Wivallius skrev många av sina dikter till i tiden kända melodier. Men det är först nu som någon verkligen tagit fasta på detta och ägnat Wivallius en cd. Inte helt oväntat är det vissångaren Martin Bagge som slagit till. Han har ju tidigare ägnat sig åt såväl Lasse Lucidor som Olof von Dalin och Bellman.
Ack, libertas! heter skivan efter en av Wivallii mer kända dikter – och nog hade skalden och fängelsekunden all anledning att bringa friheten sin hyllning. Musikforskaren Jan Olof Rudén har letat fram lämpliga melodier till 12 dikter, och Bagges sång backas upp av Ensemble Mare Balticum under Mikael Paulsson. Om det är någon dikt som man saknar är det ”Warer nu glad mina fiender all” som Wivallius skrev som en bitsk hälsning till sina vedersakare efter fängelsedomen. När det gäller hans mest kända dikt, ”Klagevisa över denna torra och kalla vår” har man kortat den till nästan hälften. Men så är den lång och tar även i kortat skick tio minuter att framföra.
Det här är en mycket välkommen cd, om än inte helt idealisk. Martin Bagge är ingen dålig sångare, men han kan ändå inte riktigt jämföras med låt oss säga Fred Åkerström och Mikael Samuelson. Jag hade önskat ett mer personligt och rikare varierat uttryck. Att höra hela skivan i ett streck blir nu lite enahanda. Men resultatet är gott nog. Den svenska 1600-talspoesin är märkligt uppfriskande med sitt liksom lite sturiga och vresiga språk. Det kan bända och slita och samtidigt ha en skönhet av helt eget slag.
Så warer nu glad, alla vänner av Lars Wivallius och svensk dikt- och viskonst!
__________
Sten Wistrand ingår i Kulturdelens redaktion
Av en händelse slog jag upp en dramatisk dikt i Hjalmar Gullbergs samling från 1998, Norstedts. En dikt som jag mer eller mindre hoppat över tidigare, men plötsligt fick den liv. Den heter ”Wivallius´ apoteos”, med ingressen ”Lyrissk epilog till ett skälmdrama. Tycker den vore av intresse i detta sammanhang.
Så glad jag är, att jag upptäckte denna sida. ”Lärkans sång är icke lång” heter en utmärkt bok om Lars Wivallius, skriven av Lennart Jörälv. Jag är mycket fascinerad av L W. Passande att jag bor på Lars Wivallius väg, Örebros mest poetiska gata. Lyrikgatan, Poesigatan, Diktargatan, Versgatan i all ära. men…..