Noveller: Woody Allen – Rena Anarkin

Inlagd av Erik Göthlin Recension, Skönlitteratur onsdag, april 18th, 2012

Rena Anarkin

Woody Allen

Översättare: Christian Ekvall

Bakhåll, 160 sid, Utkommer 18 april – idag

– – –

Sedan sin regidebut 1966 har Woody Allen regisserat minst en film per år.

Det ger ett utslag på 48 långfilmer om jag fått siffran rätt. Anledningen till det extrema arbetstempot ska tydligen vara att han glömmer bort sin ångest och sina neuroser när han skapar. Allen jobbar för att må bra, eller för att inte må dåligt rättare sagt. Inte helt olikt vår Ingmar Bergman vars arbetstempo och lynne verkade vara identiskt. Bergman var ju förövrigt Allens stora idol. Men han hinner också med att utforska de andra konstarterna mellan filmvarven – allkonstnär som han är. Novellsamlingen Rena Anarkin visar att Allen är lika kvick och rolig i sitt skrivande som i sitt filmskapande.

Han är komedianten som personifierar New York och storstadens själ. Och står för den intellektuella judiska humorn som är svår att motstå. Det räcker med att titta på Annie Hall (1977) där Allens neurotiska alter ego Alvy Singer glider runt på barer och biografer med sin hippieförälskelse Diane Keaton medan de diskuterar konst och kärlek, för att bli fast i regissörens värld för alltid. Då hans filmer är korta och koncisa, sällan längre än 90 minuter, följer hans prosa samma mall. Novellerna i Rena anarkin är inte längre än tio sidor. De är koncentrerade berättelser som inte viker ut sig utan håller sig till kärnan. Alltid med en rolig och effektfull avslutning.

Berättelserna är skrivna i jag-form och utgår oftast från någon typ av konstnärsgestalt, filmskapare eller branschman. Allens frågeställning upptas av tankar som konstnärens stolthet och villkor. I ”Talang till salu” följer vi en författare som drömmer om att skriva sin stora roman. Han vägrar först att skriva enbart för pengar men då han läst någonstans att Dostojevkij skrev en del av av sina berättelser för att finansiera sitt spelmissbruk tillåter han sig själv att skriva på beställning. Han sätter igång med en ”romanisering” av en lyckosam film, allt för att mjölka in ytterligare pengar på varumärket, men märker att agenten han har kontakt med är en hal jävel. I ”Prisa herren, såld!” följer vi en manusförfattare som bestämmer sig för att jobba extra som böneskrivare åt en bluffmakare som säljer folk böner som sägs gå i uppfyllelse. När en kund ruinerat sig på en exklusiv bön skickar hon sina gorillor för att ta hand om författaren som då genast ångrar sitt extraknäck.

Det ena berättelsen är galnare än den andra, och jag kommer på mig själv att skratta högt flera gånger. Allen verkar inte direkt lida av brist på underliga idéer. Boken är matad med referenser i allt från Wagner till rysk litteratur till Broadwaypjäser och bland känner jag mig korkad när jag inte riktigt hänger med i alla namn som svischar förbi. Filmindustrin och dess karaktärer följer som en röd tråd i boken. Allen är ett med sin miljö, och därför blir det också trovärdigt.

Det räcker egentligen med att konstatera att Rena Anarkin är en förbannat rolig bok. Ett galenskapernas verk att muntras upp av.

– – –

Erik Göthlin filmvetare och frilansskribent