Hem » Debatt » Konst och moral: Alltid retar det någon

Konst och moral: Alltid retar det någon

Nja, jo, kanske. Lars Vilks kretsar runt den centrala frågan om konstnären har ett personligt moraliskt ansvar för sin konst, utan att riktigt ta ställning. Jovisst har konstnären ansvar om någon fysiskt skadar sig på dennes konstverk, erkänner han. Men om någon blir psykiskt skadad eller – för att använda det laddade k-ordet – kränkt? Nja, då är det tveksamt.

Vilks verkar lägga ansvaret för moralisk bedömning hos konstvärldens bestämmande elit. Maria Lind får vara med och döma, vi andra får hålla käften.

En sådan hållning är varken rimlig eller acceptabel.

Att konstvärlden bestämmer om moralen är en motsägelsefull del av den institutionella konstteorin. Så här skriver Lars Vilks i inlägg 1564 på hans blogg www.vilks.net:

”Först som sist, konstvärlden är inte en utan flera. Den internationella samtidskonsten utgör konstvärldens elitstyrka. (…) I ett ännu bredare perspektiv är alla som har elementär kunskap om konst en del av konstvärlden, men deras inflytande är starkt begränsat.”

Men den institutionella konstteorin blir egentligen helt meningslös om betoningen ligger på att ”vi alla” tillhör konstvärlden. Det ger ju ingen särskild auktoritet åt konstvärlden. Det illustrerar bara den institutionella konstteorins cirkelbevisning: ”Vad som är konst bestäms av konstvärlden. Konstvärlden består av alla som vet vad konst är.”

Först när man koncentrerar sig på ”konstvärldens elitstyrka” blir det intressant – men inte mindre motsägelsefullt. Lars Vilks verkar mena att det är ”konstvärldens elitstyrka” som är garanten för konstens moraliska innehåll. Han hävdar också att det finns en allmän vänsterideologi som är värdegrunden för detta. Samtidskonsten är här för att stanna och den är ett vänsterprojekt, säger Lars Vilks.

Jag är kluven till denna inställning. Å ena sidan är jag ju själv vänster och borde kanske bejaka den. Å andra sidan vore konsten dödsdömd om den var helt förankrad i en enda ideologi. Konstens livskraft ligger i dess föränderlighet. Också konstens förmåga att bära moraliska värderingar är beroende av att den inte tillhör en enda åsiktsriktning.

Om konsten ”vaktas” av konstvärldens vänsterinriktade elit så skulle den enskilde konstnären inte behöva ha något eget moraliskt ansvar. Då kan konstnären fortsätta med likskändningar, djurplågeri och barnpornografi och se vad som händer. Kanske kan konstvärlden ännu en gång ge sin välsignelse.

Det är något katolskt över det hela. Om kyrkan säger okej så kan man glömma sitt eget gnagande samvete.

Om man har något.

All konst är inte god. All konst har inte ett gott syfte. Inte ens den avgränsade del av konsten som kallas samtidskonst är helt och hållet ett politiskt korrekt vänsterprojekt.

För att förstå att konsten kan vara illasinnad måste man betrakta konstnären som en vuxen person och tillerkänna denne en personlig moral. Och den enskilde betraktaren är den enda som kan bedöma halten av denna moral. Alternativet är att bekänna sig till den institutionella konstteorin eller till någon annan religion.

Men precis som Lars Vilks påpekar är konstnärens moraliska ansvar begränsat och betraktarens bedömning föränderlig. Konstnären kan knappast hållas ansvarig för varje tänkbar tolkning ens under sin livstid. Och ännu mindre efter sin död. Betraktarna skiftar ständigt och omdömena med dem. Prov utan värde upphöjs vid senare tillfälle till stor konst. Idag bortglömda konstnärer har tidigare betraktats som odödliga mästare. Ingen skrivs in i konsthistorien en gång för alla.

Konstnärlig moral fungerar på minst tre olika plan. Ett plan kanske bäst kan beskrivas som yrkesheder. Det handlar om ganska självklara saker. Att på ett professionellt sätt ta ansvar för den konst man producerar. Att konsten håller så länge som den ska, att den inte ställer till med kroppsskador i onödan, att den levereras i tid och så vidare. Och att konstnärer med förtroendeuppdrag inte missbrukar dem med mera.

Det andra planet är också självklart. Det är det enkla konstaterandet att konstnären och konsten lyder under samma lagar som det övriga samhället. Lagar och regler kan vara dåliga och behöva förändras men de gäller lika för alla. Bryter man mot dem får man ta konsekvenserna.

Det tredje planet är kanske det mest intressanta och det minst självklara. Det gäller i vilken mån konstnären har ansvar för sitt konstverks innehåll och olika tolkningar av detta.

Det finns flera goda skäl att hävda ett personligt, men begränsat, ansvar för den enskilde konstnären. Provokationen – om ingen tar ansvar för den, om den inte har någon avsändare, så blir den meningslös. Allvaret – om konstnären vill att konsten ska tas på allvar så måste avsändaren stå för sin sak. Politiken – om konsten ska ha politisk kraft så måste den ha en viss riktning. Tillgängligheten – om inte en elit ska avgöra åt oss vad som är bra och dåligt, om vi ska vara vuxna, så behövs ett moraliskt ansvarstagande. Hederligheten – att stå för det man säger och gör.

Att gömma sig bakom klyschor som ”det är upp till betraktaren” eller ”alltid retar det någon” är inte okej. Och för att överhuvudtaget kunna diskutera om det är okej måste vi erkänna konstens moraliska dimension. Konstnären har rätt att kränka, lagligt och kanske också moraliskt. Det kan till och med vara det riktiga att göra. Men konstnären måste vara beredd att ta konsekvenserna av sina kränkningar.

Det dunkelt sagda är ofta det dunkelt tänkta, heter det. Det är tänkvärt. Så är det nog oftare än vad många vågar erkänna i den svårbedömda samtidskonsten. Därmed inte sagt att entydighet vore att föredra. Absolut inte. Men motsatsen – komplexitet – har naturligtvis inte heller något egenvärde. Dock ligger konstens möjligheter, till skillnad från till exempel journalistik, vetenskap och religion, i det tolkningsbara och mångskiftande. Detta kräver säkert en viss grad av relevant komplexitet.

Peter Ekström tillhör Kulturdelens redaktion

Share

1 Kommentar för “Konst och moral: Alltid retar det någon”

  1. Evig är konsten! Men jag håller med Lars Vilks att det är eliten i konstvärlden som har makten. (Och som i allt annat så gäller det att ha kontakter, annars har du ingen chans att göra konst karriär.) Jag tycker eliten konstvälden i Sverige har varit fega vad gäller Lars Vilks. Att muslimer blir kränkta av rondellhunden det är ju löjligt, vi lever väl i en modern tid. Människans bästa vän är ju hunden. Jag önskar att alla religioner kunde förbjudas, är det kränkande att önska det? Det behövs ingen religion för att leva ett moraliskt etiskt och människovärdigt liv.

Lämna ett svar

Okonstmuseet

  • Veikko Aaltona – hötorgskonstens kung

    Äntligen! Långt efter att jag egentligen slutat samla på okonst […]

    Share
  • Merchandise

    Merchandise är ett engelskt ord som rätt och slätt betyder […]

    Share
  • Troféer och priser

    Troféer och priser har funnits länge. De är symboler för […]

    Share
  • Mat

    Alla livsmedel används inte till att äta. Det finns mat […]

    Share
  • Djurdelar

    Det förekommer djurdelar inom konsten. Det är inte bara Damien […]

    Share

Blå Kalender

Kulturbloggen

© 2022 Kulturdelen. All Rights Reserved. Logga in - Designed, developed and maintained by TypeTree