CD: Nielsen-symfonier med Oramo och Gilbert
Recension, Skivhyllan, Skivor söndag, april 19th, 2015
Carl Nielsen: Symphonies Nos 2 & 6 (BIS/Naxos). Speltid: 63‘34.
Royal Stockholm Philharmonic Orchestra, Sakari Oramo (dirigent).
Betyg:
–
–
–
–
–
Carl Nielsen: Symphonies Nos 5 & 6 (Dacapo/Naxos). Speltid: 71‘25.
New York Philharmonic, Alan Gilbert (dirigent).
Betyg:
–
–
–
–
–
–
Carl Nielsen-jubileet rullar på, och vi har fått två nya kompletta inspelningar av hans sex symfonier. Sakari Oramos avslutande cd rymmer 2:an och 6:an och Alan Gilberts 5:an och 6:an.
Nielsens andra symfoni har namnet ”De fyra temperamenten”. Det sägs att han på ett värdshus upptäckte fyra folkliga målningar som föreställde en koleriker, en flegmatiker, en melankoliker och en sangviniker och då fick idén till symfonin. Den sjätte går under namnet ”Sinfonia semplice”, men så värst enkel är den inte. Kanske kan man rent av kalla den hans märkligaste för att inte säga ”konstigaste”. Här blandas humoreskens lekfullhet med ett smärtsamt och intensivt andante och kakofonier som för tankarna till Charles Ives. Ibland är det nästan så man tror att Nielsen driver med oss. Att Nielsen lyckas få det hela att hänga är en gåta, men viss lyckas han – även om det händer att man snarare tycker sig höra en konsert för orkester än en symfoni.
Tvåan börjar med att släppa loss kolerikern, och Oramos kraftfulla avstamp lovar gott. Det blir också en snygg tolkning. Men jag kan sakna det härligt flegmatiska gunget i andra satsen och den riktiga melankolin i den tredje. Det gör att jag, trots allt, hellre vänder mig till Jukka-Pekka Saraste (Warner), Michael Schønwandt (Dacapo/Naxos), Herbert Blomstedt (Decca) och Gilbert (Dacapo). Och så har vi den egendomliga 6:an. Den är nog det svagaste kortet hos Oramo – medan Gilbert här excellerar i en helt strålande tolkning med känsla för såväl burleskerierna som för smärtan.
Men hur går det för Gilbert i 5:an, detta underverk att samlad kraft och riktad energi? Det går bra. Men nog finns det mer spännande versioner. Den improviserande virveltrumman som envetet försöker slå sönder musiken i andra satsen kunde gärna vara mer galen och påhittigt destruktiv. Hos Osmo Vänskä (BIS) går den fullständigt bananas på ett underbart sätt, men även hos Leonard Bernstein (Sony) och Jukka-Pekka Saraste är den häftigare. De stora orkestervågorna som till sist sköljer fram och dränker den obstinata spelförstöraren får inte heller det där riktiga suget som hos främst Myung-Whun Chung (BIS) och Saraste. Det är också deras tolkningar som jag sätter högst – med Bernstein hack i häl följd av Paavo Berglund (EMI; undvik hans senare inspelning på RCA).
Om jag skulle jämföra de två nya cyklerna mer generellt skulle jag säga att Sakari Oramos tolkningar ofta är flotta och glansfulla, utåtriktade och ibland nästan lite glättiga, medan Alan Gilberts är mörkare och allvarligare utan att förlora den livsglädje som Nielsen ofta förmedlar. Själva inspelningarna skiljer sig också på ett liknande sätt. BIS-teknikerna har satsat på största möjliga klarhet med en öppen klang och en distinkt ljudbild som tydligt separerar instrumenten – vilket kan resultera i att alla instrument liksom tenderar att hamnar i framkanten till men för djupet och orkesterkroppen. Dacapo har i stället försett Gilbert med en djupare och fylligare klang. Var och en övertygar på sitt sätt, men som helhet finner jag Gilbert vara den mest intressante av de två.
__________
Sten Wistrand ingår i Kulturdelens redaktion.
