Hisingen är inte Göteborg

Inlagd av Kulturdelen Krönika lördag, februari 10th, 2024

Halv fyra i eftermiddag ska I och jag träffas och värma upp på legendariska Tai Shanghai i Haga innan vi tar spårvagnen till Hisingen för att se BK Häcken mot Paris FC. Kinakrogen ska en gång i tiden ha varit mötesplats för punkare, konstnärer och författare. I Göteborgs-Posten läser jag att Häcken bara är en seger ifrån att chocka Europa och gå vidare i Champions League. Dessvärre är landslagsmittfältaren Elin Rubensson fortfarande skadad.

Trumpetarn, som jag ska träffa imorgon innan jag åker hem till Malmö, bodde i parallellkorridoren på Smålands Nation i Lund. Det är egentligen obegripligt att han kallas för Trumpetarn eftersom trumpet är ett av få instrument han inte spelar.

När jag anlände till Lund för första gången fylldes löpsedlarna av prinsessan Diana som hade dött i en bilolycka. Jag åt på Govindas innan jag gick till rummet som jag skulle hyra i Professorsstaden. Det var enda gången jag lunchade på Govindas under dom åren. Restaurangen ligger kvar inne på samma gård fortfarande. Historikern Mikael Ottosson säger att alla rätter i deras meny smakar likadant. Govindas i Lund är i alla fall inte på samma nivå som Govindas på Fridhemsplan i Stockholm under storhetsdagarna. Jag hade fått rummet i Professorsstaden efter att ha satt ut en annons i Sydsvenskan. Jag bodde väl där i en knapp månad. Satt och pluggade till första tentan i ekonomisk historia. Dudley Dillards Västeuropas och Förenta Staternas ekonomiska historia. Jag läste alla texter som ingick i provet två gånger. Men jag hade ingen vidare studieteknik. Jag klarade i alla fall godkänt på salstentan.

Jag minns att jag såg begravningen av prinsessan Diana på tv nere i det där källarrummet. Jag minns en sensommarkväll då jag var ute och cyklade på morfars gamla Maratoncykel som jag ärvt och på Stortorget visade dom Fellinis 8 1/2 på storbildsskärm. Jag började bli aktiv i olika föreningar och gick på möten. Jag tänkte också att jag skulle försöka få ett rum på en studentkorridor. Jag fick förtroende för studievägledaren på Ekonomisk-historiska institutionen. Jag frågade henne vilken nation hon hade valt. Antingen Smålands eller Blekingska, svarade hon. I kön till bostadsförmannen inne på Smålandsexpen såg jag Björn för första gången. Han hade en likadan t-shirt som jag fast svart, min var blå. Budskapet på tröjan handlade om att stödja Liverpools hamnarbetare som hade avskedats från sina jobb och nu strejkade utan stöd från sin fackförening. Själv hade jag varit i Liverpool bara några veckor tidigare och intervjuat strejkande arbetare, svartfötter och företagsledning. Jag lyssnade på Björn när han pratade med en kompis i kön. Väggarna i hans rum var röda och han ville måla dom vita. Han tyckte rummet var ”murrigt”. Dom talade också om hans flickvän Paula, som jag senare skulle lära känna, som var på utbyte i Utrecht denna termin. Jag lyssnade på Björn och tänkte redan då att jag skulle vilja bli kompis med honom. Av en slump hamnade vi på samma korridor och en kväll när han och några kamrater hade fest bjöd han in mig att vara med. Vi lyssnade på Bruce Springsteens ”The River” och talade om Buster. Två gemensamma nämnare. Vi talade om att ordna en stödpub för dom brittiska hamnarbetarna, men det blev inte av.

Mitt rum hade utsikt mot Södra Esplanaden. Robinson-Herman, som han ett år senare skulle bli känd som, bodde i samma korridor. Han hade egentligen velat ha mitt rum, sa han. Det var ingen morgonsol där och han gillade att sova länge. Robinson-Herman och jag delade kylskåp. Vi rensade ut gammal mat tillsammans. Vi gick ner till källsorteringen. Robinson-Herman slängde burkar med mat i ner i behållare för glasåtervinning. Dom kan inte räkna med att man håller koll på sånt, minns jag att han sa. Strax flyttade Robinson-Herman upp några våningar på Dackegården. Det blev väl Kvenne som flyttade in där i stället. Kvenne kallades också för 1,9-mannen och Faktarutan. Han hade fått 1,9 i högskoleprovet och då och då kom han in i köket i morgonrock och levererade faktarutor i skilda ämnen innan han gick vidare ut på balkongen för att röka.

Vi hade mycket fester och vi gav ut ett fanzine. Det blev tyvärr bara ett nummer. Vi hade material till ett andra nummer. Bland annat hade vi testat falafelhak runt om i Lund. Det blev aldrig publicerat. Under en hel höst lyssnade vi på gammal punk och stod och skrek på balkongen fram till småtimmarna. Det sas att generationen före oss hade tagit amfetamin och åkt rullskridskor genom korridoren. Den gamla generationen kom ibland tillbaka till sin gamla korridor och hälsade på Kristoffer som var en reminiscens från den tiden. Vi var skeptiska, för att inte säga fientliga. Dom ockuperade köket och spelade kort. Den nya generationen fick inte ens plats för att laga mat. Det här kunde ske på söndagar tror jag. Vi tyckte att det var en sinnesslö stämning när den gamla generationen hälsade på. Plötsligt bröts tystnaden av en röst som sa: ”Radion”. Det betydde att någon skulle slå på klockradion. ”Radion” blev en del av den nya generationens interna jargong och kodord för att beskriva den avtrubbade gamla generationen.

Jonas flyttade in i Björns rum när Björn blev doktorand i biomedicin i Göteborg. Jag minns ett tillfälle när Polaren Pär, Jonas och jag skulle göra flygbladet till första medlemsmötet för Attac Lund. Vi satt alla tre vid skrivbordet på Smålandsexpen. Polaren Pär och jag hade skrivkramp. Jonas sa åt oss att flytta på oss och satte sig framför datorn och skrev texten. Jag har ofta tänkt på den här scenen. Det är någonting med identitet och roller och vem som har språket. När vi satt och arbetade kom Fredrik in. Långt senare hörde jag när han intervjuades i radion om sitt avhandlingsprojekt om modern asatro. Fredrik sa att vi inte kunde ha en autentisk Telia-logga på vår fejkade Telia folkaktie som utgjorde konceptet för flygbladet. Vi skulle kunna bli stämda på stora pengar, sa han. Samtidigt som han lät myndig och liksom läxade upp oss la han oavsiktligt en hand på kopiatorn så att den gick i gång och kopierade ett papper. Polaren Pär, Jonas och jag började skratta. Kopiatorincidenten blev liksom en spricka i den här uppblåsta uppenbarelsen. Vi följde hans råd och tog bort loggan. Jag tänker på det ibland. Jag tror vi gjorde fel.

När Jonas flyttade till Uppsala tog hans kompis Urbanusson över rummet. Jag minns när min vän Bine kom och hälsade på från Danmark. När vi hade lagat mat och skulle sätta oss och äta kom Urbanusson in och tiggde utan att egentligen säga nåt. Något år senare när jag tillfälligt var tillbaka i Lund såg jag honom titta fram bland hyllorna inne på Konsum på Mårtenstorget. ”Allt har en mening”, hörde jag honom säga. Jag blev överrumplad och förstod inte vad han menade. Senare har jag tänkt att Urbanusson blickade in i min själ och såg något dogmatiskt som fanns och kanske fortfarande finns.

På eftermiddagen gick jag nerför Avenyn och svängde in på Vasagatan. När jag passerade Hvitfeldtska gymnasiet tänkte jag på EU-toppmötet för många år sedan. Hvitfeldtska hade varit bostad för många aktivister och även infocentral för Göteborgsaktionens motkonferens. Polaren Pär och jag hade bevittnat när polisen ringade in aktivisterna inne på skolan genom att ställa ut containrar. Vid Vasaplatsen hade polisen skjutit skarpt mot demonstranter varav en hade träffats och blivit allvarligt skadad.

Vid ett hörnbord en halv trappa upp på Tai Shanghai såg jag I sitta med ett glas öl. Han hade valt platsen med omsorg. Precis som förra gången när vi sågs på en indisk restaurang satt vi i ett bås med soffor. I sa att han just skickat in det sista kapitlet till sin avhandling om proggen till sina handledare. Det skulle firas, sa han. I, som trodde att jag fyllde femtio år, tog fram en present till mig. Tack, sa jag, men min födelsedag är inte förrän om sex månader. Kanske kom vi in på våra födelsedagar när vi satt och drack öl på nattåget från Historikermötet i Umeå. Vi hade talat om militärtjänstgöring. Vi hade båda fått frisedel. Samma år som jag mönstrade gick jag barfota hela sommaren. Samma sommar föddes I. Många år senare skulle han själv uppleva en hippieperiod.

Inuti paketet låg en gulsvartrandig halsduk och ett sittunderlag som jag skulle ha på fotbollsarenan. Kinamaten och matchbiljetten skulle också ingå i presenten, sa I. Jag tackade och sa att jag skulle bjuda på mat nästa gång vi sågs. I valde tre små rätter och jag valde en hel meny med vårrullar, friterade räkor med sötsur sås och friterad banan med glass och kaffe. I tre små rätter ingick friterade räkor, friterat fläsk och biff med bambuskott. I sa till servitören att han kunde äta sin mat samtidigt som jag fick in min huvudrätt. Ett slags kinesisk evighetsmusik utan början eller slut skvalade i högtalarna. Medan I beställde öl efter öl drack jag coca cola. Våra olika dryckesval påverkade inte kommunikationen. Vi fortsatte vara på samma våglängd. I visade mig en artikel i Göteborgs-Posten som handlade om Tai Shanghai. I reportaget förekom en servitör vid namn Winnie Phung som alltid hade bestämda åsikter om det världspolitiska läget. På den tiden kunde det vara kö för att få komma in. En stammis ska ha fått genomgå ett test för att få göra nya ölbeställningar. Det gällde att på stadiga ben ta sig till entrédörren och tillbaka.

Vid femtiden gick vi till Järntorget och tog spårvagnen mot Hisingen. Vi sa hej då till den trevliga servitören. Jag tog en meny från disken. Jag tänkte att hit måste vi återvända snart igen. Vid hållplatsen som heter Rambergsvallen gick vi av och gick över gatan mot stadion. Vi satt högst upp i änden av en läktarsektion. Bakom arenan sträckte sig höghusen upp i skyn. Ovanför oss fanns en korridor där vi kunde röra oss fritt längs hela långsidan. Hemmasupportrarna på ena kortsidan sjöng om kärleken till Häcken och till Hisingen. Supporterfalangen ”BK Häcken – fastlandet” var undantaget som bekräftade regeln. Hisingenidentiteten var stark. ”Hisingen är inte Göteborg” löd en hejaramsa och ”Varför åka in till stan, allting finns på Backaplan” löd en annan. Inmarschlåten hette ”Från Hisingen till framtiden”. När Rosa Kafaji brände en straff i tjugonde minuten blev jag orolig att Häcken skulle tappa spelet. Snart skakade de av sig missen och kämpade vidare. När domaren blåste av var det mållöst och oavgjort. En vinst hade säkrat avancemang. En förlust hade varit förödande. Drömmen om slutspelet levde fortfarande.

I och hans tjej bor i ett nybyggt bostadsområde inte långt från arenan. I gjorde mig sällskap till hållplatsen innan han gick hemåt. Jag tog femman mot Östra sjukhuset och steg av vid Valand och promenerade uppför Avenyn. Inne på hotellrummet tappade jag upp ett bad, la mig i badkaret och lyssnade på postpunk. Efter frukosten, som bland annat innehöll våfflor med hasselnötssirap, packade jag ihop mina saker och gick upp till Humanisten. B och jag beställde var sin kaffe och slog oss ned vid ett bord. Hon och hennes man hade varit på frackmiddag och det hade blivit sent. När jag berättade om I som haft med sig presenter till mig sa B att han verkar vara en bra kamrat. Ja, sa jag. Det är han verkligen. B som i sin ungdom bott i Haga hade inte varit på Tai Shanghai. Den restaurangen öppnade efter att hon flyttat därifrån. I slutet av sextiotalet bodde hon tillsammans med dåvarande ordföranden i Clarté i en hörnlägenhet på Husargatan, alldeles vid allén. Från 1967 höll hon till längst ut på vänsterkanten och blev medlem i KFML (senare KFMLr) 1968. Många politiska aktiviteter var förlagda just till Haga. De hade lokalgrupper med studiemöten, grundcirklar för sympatisörer och diverse aktiviteter, som till exempel att sälja tidningen Gnistan (senare Proletären). De drack te och läste marxistiska källskrifter eller partiets senaste riktlinjer.

Hos B och hennes sambo fanns nästan inga möbler utom just de mest funktionella, som krävdes för möten, skrivbordsarbete, ätande och sömn. Det betydde: en säng och tre bord av olika storlekar med tillhörande pinnstolar. Borden var skivor av omålad pressad träspån på bockar. Därutöver några bokhyllor. Ingen fåtölj, inga blomkrukor, tavlor eller mattor. Enda undantaget var Lenin-affischen i sovrummet. B sa att det var lättskött. Ungefär samtidigt som KFMLr föll sönder i fraktioner började rivningarna i Haga, sa hon.

Vi gick igenom arbetet med kappan till min sammanläggningsavhandling och redigeringen av artikeln om riksdagsdebatten om könsmärkta röstsedlar i folkomröstningen om alkoholförbud. Det återkommande felet som du gör är att du inte tidigt presenterar en tydlig frågeställning eller uppgift som du sedan kan återkomma till och besvara i slutet. Det här har jag sagt till dig i alla år, suckade B. När det gällde kappan talade vi om mitt intersektionella perspektiv på klass och kön, och om den formativa tidsperioden när arbetarklassen och kvinnorna träder in på den politiska arenan. Arbetarkvinnan Agda Östlund blir ett illustrativt exempel eller prisma. Hon är fostrad i folkrörelserna, främst nykterhetsrörelsen och arbetarrörelsen. Genom hennes politiska karriär kan jag följa rösträttskampen, inträdet i riksdagen och Socialdemokraternas genombrott som statsbärande parti på trettiotalet. B hjälpte mig att sätta ord på vad jag menar med retorik. Mitt retoriska perspektiv är utifrån ett behov att klargöra debattläget och de retoriska situationer som Agda Östlund var inblandad i. Retoriken är ett historiografiskt verktyg för att komma åt den konkreta talsituationen och historiska kontexten och olika typer av kamp- och debattsituationer för att påverka och skapa opinion.

När B gått till ett seminarium på Humanisten fick jag ett meddelande från Trumpetarn. Han skulle hämta sonen på förskolan och sedan vidare till styrelsemöte på Aftonstjärnan. ”Tyvärr blir det visst lite för tajt för semla idag. Hoppas du passerar stan igen under semmelsäsong”, skrev han.

—

Magnus Gustafson

 

Fotnot: BK Häcken vann den avslutande gruppspelsmatchen borta mot Real Madrid med 1-0 och tog sig vidare till kvartsfinal i Champions League. Motståndare i kvartsfinalen blir Paris Saint Germain. Den 20 mars spelas första kvartsfinalen hemma på Bravida Arena. Den 28 mars spelas den andra kvartsfinalen på Parc de Princes i Paris.