CD: 4 X jazz från ECM (Arve Henriksen, John Surman, Matthieu Bordenave, Vijay Iyer)
Recension, Skivhyllan, Skivor söndag, mars 17th, 2024
Arve Henriksen & Harmen Fraanje: Touch of Time (ECM/Naxos). Speltid: 38’18.
Arve Henriksen (trumpet, elektronik), Harmen Fraanje (piano)
Betyg:
–
–
–
–
John Surman: Words Unspoken (ECM/Naxos). Speltid: 61’46.
John Surman (sopran- och barytonsaxofon, basklarinett), Rob Luft (gitarr). Rob Waring (vibrafon), Thomas Strønen (trummor)
Betyg:
–
–
Matthieu Bordenave: The Blue Land (ECM/Naxos). Speltid: 44’08.
Matthieu Bordenave (tenor- och sopransaxofon), Florian Weber (piano), Patrice Moret (kontrabas), James Maddren (trummor)
Betyg:
–
–
–
–
Vijay Iyer: Compassion (ECM/Naxos). Speltid: 65’38.
Vijay Iyer (piano), Linda May Han Oh (kontrabas), Tyshawn Sorey (trummor)
Betyg:
–
–
Här har vi fyra nya ECM-album, där speciellt två skulle kunna betecknas som ”typisk ECM-jazz”. Det gäller inte minst Touch of Time. Norge har ju ett antal förnämliga jazztrumpetare att ståta med och en av dem är Arve Henriksen. Tillsammans med pianisten Harmen Fraanje och elektronik skapar han drömska ljudlandskap. Det är avskalat och minimalistiskt, stillsamt och stämningsfullt med drag av förtätad naturmystik. En del kommer säkert att finna det rätt enahanda. Och jo, lite väl konsekvent inåtvänt och finstämt är det allt. Men om man sjunker ner och slappnar av kan man fångas av de nattligt suggestiva stämningarna.
John Surmans nya album Words Unspoken börjar mycket bra där hans nästan påträngande sopransaxofon får lätt orientaliska drag. Som vanligt är hans musik atmosfärrik och Rob Warings vibrafon och Rob Lufts gitarr bidrar till kvartettens speciella, ibland liksom svävande, sound. Men efter hand är det som om inspirationen tryter något och en del av låtarna framstår som förhållandevis ointressanta.
På The Blue Land fortsätter Matthieu Bordenave sitt samarbete från La traversée (ECM/Naxos) med kontrabasisten Patrice Moret och pianisten Florian Weber men har nu även knutit trumspelaren James Maddren till sig. Man spelar modern jazz som ibland kan närma sig det atonala utan att riktigt lämna det melodiska. Men melodierna kan vara lite kantiga och uppbrutna. Det är jazz som kan stå rätt nära den moderna konstmusiken. Det blivit ett spännande album som man inte tröttnar på och där Bordenave ibland nästan får sin saxofon att låta som en tvärflöjt.
Vill man ha mer rytmiskt riv kan man vändas sig till pianisten Vijay Iyer och hans trio. Om trions förra album på ECM, Uneasy, skrev jag att ”det är inte bara Iyer som svarar för pulsen, utan i lika hög grad Linda May Han Oh, som verkligen tar för sig på kontrabasen, och Tyshawn Sorey som är en trumslagare som verkligen spelar trummor”. Det gäller även den nya skivan, Compassion, som med eftertryck visar att den klassiska jazztrion fortfarande är att räkna med. Här finns ett oemotståndligt, starkt och kraftfullt driv. Men man ser också till att skapa variation med andhämtningspauser och vilopunkter – och det händer att man flippar ur på ett härligt kreativt sätt. Det här är verkligen en suverän trio.
__________
Sten Wistrand tillhör Kulturdelens redaktion.
Diskussion