Walter Siering kämpade mot nazismen

Inlagd av Kulturdelen Krönika söndag, juli 13th, 2025

Han var kontaktperson i Hamburg för Socialdemokraternas exilorganisation i Köpenhamn. Han spred illegala skrifter, skrev rapporter med osynligt bläck och var nära att gripas av nazisterna men lyckades undkomma i sista stund. I Sverige blev han cementarbetare i Köping och första invandraren i Köpings stadsfullmäktige. När ett minnesmärke för motståndsmannen Walter Siering och hans familj invigdes i Hamburg fanns Magnus Gustafson på plats.

En kvinna i linne hjular på gatan och en man i lila kostym stiger in på ett hotell med en logotyp i samma färg. Själv äter jag äggröra, yoghurt med frukt, bröd med ost, tomat och gurka och gör en våffla med lönnsirap. Från mitt rum har jag utsikt mot Sankt Pauli tunnelbanestation. En glipa mellan takåsar och huskroppar gör att jag kan se trafiken som pulserar fram till kvällen.

Åt andra hållet finns trottoarserveringar och på en av dem drack jag två dubbla espresso med mjölk första kvällen. Den ena servitören sa till den andra att han skulle till Ikea men kom aldrig längre än till uteserveringen. Kom in igen och öppnade en flaska vin och smiskade kollegan på baken med en kökshandduk. Båda skrattade. En kvinna läste en bok om livet som bipolär, homosexuell och hiv-positiv medan hon väntade på sitt sällskap. När jag gick satt servitören fortfarande kvar. Han spelade upp något videoklipp på mobilen för sina kamrater.

Själv hade jag läst om motståndsmannen Walter Siering (1905–1997) som vuxit upp i stadsdelen Bambek där jag gått omkring under dagen. I korsningen Humboldstrasse–Heinrich Herzstrasse letade jag förgäves efter kvarterskrogen där pappa August drack en ”Halben”, en halv liter öl, mamma Johanna en ”Tulpe”, en kvarts liter, och sönerna Walter och Kurt var sin ”Süssen” som var något slags saft. När arbetslösa kom in och bad om pengar gav August dem en slant om de kunde visa upp fackföreningsbok, har Walter berättat.

I en kiosk vid tunnelbanestationen Bambek skämde jag ut mig när jag klagade över att jag inte kunde betala med kort. När jag gick ut sa ägaren hur mycket varje transaktion med kortmaskinen kostade honom. Jag borde bett om ursäkt men gick bara vidare.

På ett torg såldes frukt, grönsaker och blommor och i en ombyggd industrilokal fanns Arbetets museum. Jag gick in och blev nyfiken på en stämpelklocka från en gammal tvålfabrik. Varje arbetare hade ett nummer som skrevs ut på en pappersremsa tillsammans med ett klockslag. Arbetare som inte höll tiden fick avdrag på lönen eller avskedades. Bredvid fanns en maskin som stämplade varumärket, John Sharp Douglas, på tvålen. Varje arbetare stämplade varje dag mellan femtusen och sextusen tvålar genom att trampa foten på en pedal och sedan byta tvål.

Kroppsrörelserna följde fabrikens rytm. Alla rörelser och arbetsmoment koordinerades. Jag såg också en matlåda som liknade en liten hink. Det förväntades att hustrun, även om hon också arbetade på fabrik, skulle göra matpaket till maken.

I samma avdelning fanns en spottkopp för tuberkulossjuka. Trångboddhet och fattiga förhållanden gjorde att många blev sjuka. Jag tänkte på Walters mamma Johanna som dog i lungsot under första världskriget när pappa August var inkallad. Tioårige Walter tog farväl av mamman i ett kapell. Kistlocket var av så att han kunde se henne. Han ville gå närmare men en man höll honom tillbaka. Sedan lades kistlocket på.

När jag kom fram till Schrammsweg var det trångt på trottoaren. Släktingar, både från Walters och hustrun Tonis sida, och både från Tyskland och Sverige, vänner och socialdemokrater var samlade för ceremonin för familjen Siering. Vid minnesplaketten fanns bilder på paret Walter och Toni men tyvärr saknades bild på dottern Lieselotte.

En socialdemokratisk ledamot i Hamburgs stadsfullmäktige, Lena Otto, sa att i det här till synes vanliga huset i den lugna stadsdelen Eppendorf rymdes en historia om mod och motstånd. Walter Siering var en av dem som inte bara tittade bort. En av dem som inte höll tyst och vek undan, även om det hade varit så mycket lättare.

Natten till den 30 januari 1933 befann sig Siering och hans kamrater i arbetarrörelsens militära organisation, Reichsbanner, i en källarlokal i Eppendorf och väntade på klartecken för att slå till. På morgonen kom beskedet att de skulle lägga ner vapnen. Den socialdemokratiska partiledningen trodde, felaktigt skulle det visa sig, att nazisternas maktövertagande var tillfälligt.

När Siering vägrade säga Heil Hitler till inspektören på järnvägens godsavdelning där han arbetade blev han förflyttad till en annan avdelning. På rasterna skröt SA-medlemmar om hur de misshandlade vänsteraktivister. När Adolf Hitler talade i radion samlades alla i matsalen för att lyssna. Arbetskamraterna var särskilt måna om att Siering skulle vara med. Kanske trodde de att han skulle bli omvänd.

Antalet socialdemokrater blev färre och färre och till slut fanns bara Walter Sierings motståndsgrupp kvar i Hamburg. Han vidtog en rad försiktighetsåtgärder för att undvika att bli gripen. Om en lampa lyste vid dörren när han kom hem från eftermiddagsskiftet var kusten klar. Om Gestapo kom på natten skulle han öppna köksfönstret och hissa ner sig själv med ett rep och försvinna bakvägen. Uppe på vinden förvarades illegala skrifter.

Samarbetet med exilorganisationen i Köpenhamn bröts upprepade gånger på grund av gripanden, och Sierings svåger, Hans Lindner, tog över uppdraget som kontaktperson. Efter att Lindner flytt till Danmark i början av april 1937 efterträddes han av Siering. Han har själv berättat att han träffade chefen för exilorganisationen, Richard Hansen, när han följde med medlemmar i Lindners familj till Danmark. Hansen övertygade honom att fortsätta sin svågers arbete.

Siering samarbetade med den tidigare distriktsledaren Robert Finnern och den tidigare delstatsstyrelseledamoten Wilhelm Bock och skrev sina rapporter med osynligt bläck och skickade dem till Köpenhamn. Han etablerade kontakter i Flensburg, Kiel och Berlin, hade hand om stora summor pengar som han distribuerade vid behov och sökte information om arresterade kamrater och följde deras rättegångar.

När Siering träffade Wilhelm Bock på Jungfernstieg i Hamburg fick han veta att det fanns risk för att en partikamrat som gripits skulle avslöja hans namn i förhör och blev uppmanad att fly snarast möjligt. När Siering sa att han ville stanna ytterligare en dag för att ta emot ett paket svarade Bock att han inte skulle bry sig om det utan ge sig av direkt.

Nioåriga dottern Lieselotte hade sett fram emot att uppträda som ängel i skolan. Hennes pappa Walter hade gjort vingar av silkespapper som hon provat flera gånger. Men det blev inget skolframträdande. Flykten kom emellan. Efter att ha tillbringat natten hos en vän tog familjen Siering tåget till Danmark nästa dag, den 2 mars 1938.

Det skulle visa sig att Gestapo-spionen Herbert Behrendt, alias Eduard eller Werner Rosenthal, som opererade från Berlin under beteckningen ”S 3”, vunnit Richard Hansens förtroende i Köpenhamn och på så sätt kommit Walter Siering och hans kamrater på spåren. Ingen av de tre socialdemokrater som arresterades under leveransen av de olagliga skrifterna den 3 mars 1938, Robert Finnern, Wilhelm Bock och Oskar Nielsen, överlevde fångenskapen. Två år senare, 1940, dog Finnern och Bock i koncentrationslägret Sachsenhausen.

Walter Siering gav inte upp i exil. Han började om. Studerade, blev pedagog och kommunpolitiker, avslutade Lena Otto sitt tal vid invigningen av minnesplaketten.

Walters barnbarn, Hans-Olov eller Hansa som han kallas, berättade om livet i Sverige och vilka släktingar som fanns på plats. Inga-Liese, Lieselottes yngre syster som föddes i Sverige, kunde tyvärr inte närvara eftersom hon blivit sjuk i demens, sa han. Flera besökare hade med sig den bok som Inga-Liese skrivit om sin pappa Walter. Skrivandet, som pågått i tio år, hade betytt mycket för henne. När hennes älskade make Håkan dog blev det ett sätt att gå vidare och få en uppgift. Det blev ett slags terapi. Hade hon inte haft arbetet med boken vet hon inte hur det hade gått har hon sagt.

Walter Siering blev cementarbetare på en cementfabrik i den lilla industristaden Köping vid Mälarens innersta vik. Han var med och byggde upp den svenska förskolan och blev den första invandraren som valdes in i Köpings stadsfullmäktige. När han avgick från uppdraget för Köpings stads barnstugor stod följande i lokaltidningen: ”Han vill inte gärna stå i rampljuset annat än när det gäller att kämpa för idéer för barns och familjers bästa. Han är förvisso unik på många sätt, Siering, men det måste också sägas med små bokstäver. Unik för att han aldrig, som politiker brukar ha för vana, stuckit upp fingret och känt om vindriktningen varit gynnsam. Unik för att han aldrig drömt om att slå mynt av sin kapacitet eller armbåga sig fram karriärvägen. Unik för att han vågat satsa på nya idéer inom barnens värld och vågat ta kritik och även löje. Han har nästan på alla punkter fått rätt. Det bör även de, som för tjugo år sen tyckte att han verkade smått galen, vara glada över.”

Sommaren 1964 besökte systrarna Eva och Marliis Kungsängsvägen 3A i Köping där familjen Siering bodde i ett radhus i cementstaden som Walter varit med och byggt. Eva och Marliis var femton respektive fjorton år. De kom dit med sina föräldrar. De var släktingar på Tonis sida. De minns hamnen, fartygen och kranarna. Sieben Kräne, sju kranar, säger Eva. De lärde känna ungdomarna i radhuslängan. Eva blev brevvän med Ann-Christine. De skrev till varandra några gånger. Marliis minns den vackra trädgården med hallonbuskar, blommor, fruktträd. Eva minns telefonnumret 122 41 som de skulle svara om det ringde när Walter och Toni inte var hemma. Båda minns en varm och gästvänlig atmosfär. Walter retades med Marliis. Fick henne att skratta så att mat och mjölk flög ur munnen under middagen. Mamma blev lite arg. Men inte Walter och Toni. Marliis minns att hon cyklade på fel sida av vägen. Walter och Toni sa: Du måste cykla på vänster sida. Hon tänkte inte på att det var vänstertrafik i Sverige.

—

Magnus Gustafson

 

Läs mer om Walter Siering:

Inga-Liese Sjödoff, ”Första utlänningen i Köpings stadsfullmäktige”, i Köpingsboken 2001,

Du tronar på minnen, s. 116–122

Inga-Liese Sjödoff, Att fly sitt land. Min pappa Walters minnen från Tyskland och Sverige, Köping 2019 (524 sidor).

Holger Martens, ”Walter Siering”, i Hamburgische Biografie, volym 7, Wallstein, Göttingen

2020, s. 317–318

Fakta Snubbelstenar

Konstprojektet Stolpersteine – snubbelstenar – startades på nittiotalet av den tyske konstnären Gunter Demnig för att hedra judar, romer, homosexuella och politiska motståndare som fördrevs eller förintades av nazisterna 1933–1945. Snubbelstenarna är minnesplaketter i mässing i form av gatstenar som berättar om människor som en gång bodde eller arbetade på platsen. I dag finns drygt 110 000 i 31 europeiska länder. I Sverige finns sex snubbelstenar, tre i Stockholm och tre i Malmö. Syftet är att förbipasserande ska stanna till och reflektera. På frågan om man verkligen kan snubbla på stenarna har Gunter Demnig svarat att man snubblar med huvudet och med hjärtat.