CD: Symfonier av Lepo Sumera

Inlagd av Sten Wistrand Kulturdelen rekommenderar, Recension, Skivhyllan, Skivor lördag, augusti 9th, 2025

Lepo Sumera: Symphonies Nos 1 & 6. (Ondine/Naxos). Speltid: 52’51.

Estonian National Symphony Orchestra, Olari Elts (dirigent)

Betyg: 

 

Nu när det kryllar av svamp i skogen kan det väl passa bra att lyssna på en svampkantat. Men finns det verkligen en sådan? Jodå. Dessutom är den oerhört bra, komponerad av den estniske tonsättare Lepo Sumera (1950–2000). Om man idag säger ”estnisk musik” svarar ekot envetet ”Arvo Pärt”. Det är lite synd. Inte därför att det är något fel på Pärt, utan därför att det finns många andra att upptäcka. Bland de äldre kan nämnas Heino Eller (1887–1970) och Eduard Tubin (1905–1982) och bland Pärts genertationskamrater Veljo Tormis (1930–2017) och Eino Tamberg (1930–2010). Och så har vi de lite yngre Toivo Tulev (f. 1958), Erkki-Sven Tüür (f. 1959) och Tõnu Kõrvits (f. 1969). Sumeras bana bröts alltför tidigt. När han plötsligt och oväntat dog vid femtio års ålder hade han av allt att döma mycket kvar att ge.

Svampkantaten finns på ett album från BIS som också spelat in Sumeras sex symfonier med Paavo Järvi. Det var för runt trettio år sedan. Därför är det glädjande att finländska Ondine bestämt sig för en ny satsning. Jag tar i alla fall för givet att den nu aktuella skivan med 1:a och 6:e symfonin utgör upptakten på en komplett symfonicykel som förhoppningsvis leder till en renässans för tonsättaren. Det vore han i högsta grad värd. Här spelar Estonian National Symphony Orchestra under Olari Elts, och resultatet är strålande. Järvis inspelningar håller hög klass, men Elts får ut än mer av i alla fall den första symfonin med dess inledande bleckblås och klockklang, dess minimalistiskt och envetet upprepade toner och hemlighetsfulla viskande. Och när han i den andra och sista satsen låter det rytmiska mittpartiet få ett markant drag av drömsk cirkusmusik är effekten verkligen anslående. Sammantaget blir det en mycket suggestiv tolkning som alstrar starka spänningar. Den sjätte symfonin är mer dramatisk och utåtriktad med återkommande rytmiska attacker och våldsamma utbrott. Men här finns också ett hemlighetsfullt drag, och till sist är det som symfonin sluter sig och musiken drar sig undan in i skuggorna och mörkret.

Lepo Sumera är en av det sena 1900-talets verkligt originella och betydande symfoniker, och jag har svårt att tänka mig en bättre introduktion än denna cd till hans tonsättargärning.

.__________

Sten Wistrand ingår i Kulturdelens redaktion.