Tv serie: Strindberg. Ett liv.
Film, Recension, Videohyllan torsdag, augusti 2nd, 2012Strindberg. Ett liv.
Drama 1985, Sverige,
Distributör: Scanbox entertainment, Svt. 2012
Regi: Johan Bergenstråhle och Kjell Grede
Manus: Per Olof Enqvist
Skådespelare: Thommy Berggren, Stina Ekblad, Thomas Hellberg, Lennart Hjulström, Stellan Skarsgård mfl.
Utgiven på dvd: 2012 – 06- 13
— — —
Alla historier om Strindberg verkar börja med att Siri von Essen gör entré i hans liv.
Så gör även denna filmatisering av Per Olof Enqvists biografi över honom. I den allra första scenen möter vi visserligen Strindberg som en liten ledsen gosse bakom ett draperi där han till bombastisk musik bevittnar sin moders död. Sedan träffar han Siri von Essen. Han är 30 och har en refuserad Mäster Olof på fickan men ändå fullt övertygad om sin egen genialitet. Snart ska hans ”riktiga” liv börja och vi får följa August Strindberg genom hans berg – och dal liknande karriär med toppar som Röda Rummet och bottnar som Giftaskonflikten. Hans stegrande kvinnohat håller jämna steg med förgiftningen av äktenskapet med Siri. Vi får även följa den svindlande färd som denna geniförklarade man gör i sitt sinne. Det verkar som att han ständigt försöker skaffa sig förståelse för en värld i vilken han aldrig tycks passa in och jag lär mig nya saker om herr Strindberg. Jag visste till exempel att han ägnade sig åt kvinnohat och alkemi, men inte att han fascinerades av nydanande grymma metoder att ”bota ” ”hysteriska” kvinnor och undersökte satanism.
Tommy Berggren i rollen som Strindberg är väldigt bra. Han känns djupt engagerad i rollen. Stina Ekblad är också otroligt bra som Siri von Essen. Överlag tycker jag att det är en fantastisk ensemble och det vimlar av kända skådespelare i större och mindre roller, Stellan Skarsgård, Krister Henriksson, Sven Bertil Taube och andra av liknande kaliber skymtar förbi helt anspråkslöst.
Jag tycker också om att serien tillåter sig ett långsamt tempo. Män i kostym får prata politik i lugn och ro utan att bekymra sig om spänningsfaktorn. Detta lugn är något jag upplever finns just i äldre produktioner, både serier och filmer. Det är som en avsaknad av ”fjäsk” för publiken, struntar väl de i ifall vi blir lite uttråkade – det här är vad serien vill berätta och då får tittaren minsann se till att lyssna. Jag gillar det, trots uttråkningsrisken, just för att det är en sådan kontrast gentemot dagens tv.
Men måste Strindberg nödvändigtvis vara så olycklig och galen för att vara intressant? Serien ger en mörk och fullkomligt osympatisk bild av honom. Hans egocentrism driver exempelvis Siri von Essen till alkoholism och olycka i största allmänhet, vem som är skurken i det äktenskapet och de två efterkommande, råder det aldrig några tvivel om. Det är i allmänhet tunga 420 minuter att ta sig igenom med långa passager där musik och bilder övertar dialogen och tittaren ska lockas till djupa funderingar. August sitter och pratar för sig själv, svettig och med galen blick medan han hugger kniven i en bild av sitt eget barn…och så vidare. När äktenskapet med Siri von Essen tar slut går det fullständigt åt skogen, både med Strindberg själv och tv – seriens underhållningsvärde. Dyster musik och en stirrande, omväxlande skrikande Berggren.
Det som jag saknar mest är den August Strindberg som finns i hans texter. Den här obehagliga mannen som målas upp i tv – serien vill jag inte ha någon relation till. Var är humorn? Sarkasmen? Intelligensen? Hur fick den här mestadels hysteriska mannen tre vackra, frisinnade kvinnor att gifta sig med honom? Det här blir ett problem för oavsett hur mycket jag älskar texterna, den ”Strindbergska stämman” jag alltid tycker mig höra i dem, så ogillar jag rent utsagt huvudpersonen i den här tv – serien. Då blir det väldigt svårt att hålla engagemanget uppe i sex avsnitt. Vart och ett är dessutom över en timma långt.
— — —
Malin Nilsson
