CD: Orkestermusik av Knudåge Riisager
Recension, Skivhyllan, Skivor lördag, augusti 3rd, 2013
Knudåge Riisager: The Symphonic Edition 2: T-DOXC; Symphony No. 2; Concerto for Orchestra; Primavera; Sinfonia (Symphony No. 3). (Dacapo/Naxos). Speltid: 67’03.
Aarhus Symphony Orchestra, Bo Holten (dirigent)
Betyg:
–
“World premiere recordings” kan man läsa på skivomslaget. Det kan låta märkligt, men jag har ingen anledning att ifrågasätta informationen. Så det är bara att konstatera: bättre sent än aldrig. Det rör sig om fem orkesterverk av Knudåge Riisager (1897–1974). I Sverige spelas han i stort sett aldrig, och det är förstås dumt. Danska Dacapo försöker sedan några år att skapa uppmärksamhet för hans musik, och det gör man rätt i. Över huvud taget är danskarna att gratulera till att ha ett skivbolag som (med statligt stöd) verkligen gör en insats för den egna musiken. De här aktuella verken är från det glada 20-talet och från 30-talet – som verkar rätt glatt det med i Riisagers tappning. Här vilar inga ledsamheter, och här anas inga dolda djup. Och man saknar i stort sett varken det ena eller det andra – även om det bör sägas att Sinfonian från 1935 uppvisar ett större allvar och kanske också är det verk som övertygar mest i längden.
Skämttecknaren Storm P gjorde scenografin till Benzin.
Instrumentationen är luftig och snitsig, och stilen kan väl i stort betecknas som neoklassicistisk. Att Riisager studerade i Paris på 20-talet (för Albert Roussel) kan inte förvåna någon som hör dessa utåtriktade, rytmiska och ibland snärtiga verk. T-DOXC, från 1926, bär underrubriken ”poème mécanique” och visar sig vara en hyllning till ett flygplan som i maj samma år levererats till Kastrup. I jämförelse med George Antheils Ballet mécanique som skrevs tre år tidigare (och som i futuristiskt nit inkluderar flygplanspropellrar i orkestern), Bohuslav Martinůs riviga Thunderbolt P-47 och Leo Ornsteins sanslösa pianostycke ”Suicide in an Aeroplane” från 1918-19 kan Riisager framstå som rätt beskedlig; han tycks mer intresserad av planets poetiska flykt över himlen än av dess kraftutveckling. Men uppenbarligen hade han ett intresse för moderna fortskaffningsmedel; i alla fall återkom han 1928 med en komisk balett med det talande namnet Benzin (finns även den på en attraktiv cd från Dacapo).
Knudåge Riisager tillhör väl inte de riktigt stora tonsättarna. Men vill man ha underhållande och suveränt snyggt skriven orkestermusik, ja då har han åtskilligt att erbjuda.
__________
Sten Wistrand ingår i Kulturdelens redaktion.
