CD: Émilie Suite av Kaija Saariaho

Inlagd av Sten Wistrand Recension, Skivhyllan, Skivor lördag, maj 23rd, 2015

Kaija Saariaho: Émilie Suite*; Quatre instants*; Terra memoria (Ondine/Naxos).  Speltid: 71’13.
Karen Vourc’h (sopran)*, Orchestre Philharmonique de Strasbourg, Marko Letonja (dirigent)

Betyg:

–

I dikten ”Art poétique” (Diktkonsten) från 1874 ger oss Paul Verlaine sin syn på hur poesi bör vara. Han inleder med orden: ”Musik framför allt”. Och lite senare läser vi: ”Musik ännu en gång och alltid”. Han skyr det som tynger och fixerar och vill förena det obestämda med det exakta. Han prisar nyansen framför färgen, ty endast nyansen förenar dröm med dröm. Det där låter som en rätt bra beskrivning av Kaija Saariahos musik, i alla fall en del av den. Den senaste skivan rymmer tre verk, varav två för sopran och orkester och ett för stråkar. Att tankarna lätt går till Verlaine är inte heller så konstigt då Saariaho är djupt förankrad i franskt tonspråk och då inte minst Debussy (som i flera verk för övrigt lät sig inspireras av just Verlaine).

Quatre instants (2002) och Émilie suite (2011) är för sopran och orkester och som alltigenom övertygande solist hör vi Karen Vourc’h. Sviten bygger på Saariahos monologopera Émilie om markisinnan du Châtelet – eller, för att vara mer fullständig: Gabrielle Émilie Le Tonnelier de Breteuil, marquise du Châtelet. Hon är kanske idag mest känd som Voltaires älskarinna – ett synnerligen orättvist förminskande av en intressant och spännande kvinna med skarpt intellekt och hög integritet. Hon översatte inte bara grekisk filosofi och dramatik utan även Newtons Principia – men så var hon också själv en matematiker och fysiker av rang.

Skivans tredje verk, Terra memoria, skrevs ursprungligen för stråkkvartett men framförs här i Saariahos egen version för stråkorkester. Det har inte samma drömska karaktär som de två andra och fungerar som en utmärkt och kontrasterande brygga mellan dem.

__________

Sten Wistrand ingår i Kulturdelens redaktion.