Scen: Fröken Julie med Länsteatern (Örebro)

Inlagd av Sten Wistrand Recension, Scen söndag, maj 22nd, 2011

Karlslunds herrgård

Fröken Julie av August Strindberg

Länsteatern i Örebro

Regi: Gunilla Orvelius

Scenografi och kostym: Hanna Cecilia Lindkvist

Musik: Sheshti Johansson (fiol)

I rollerna: Malin Berg, Anders Ahlbom Rosendahl, Inger Holmstrand Gawell m.fl.

Året var 1888 och med Fröken Julie ville August Strindberg röra om i den svenska teaterns dödvatten. Så blev nu inte fallet – av den enkla anledningen att ingen institution ville ta i stycket. Det var lite väl vågat. Premiären ägde rum i Köpenhamn 1889 med Siri von Essen i titelrollen; svensk publik fick vänta till 1906. Men man kunde ju alltid läsa pjäsen – och dess långa och manifestliknande förord där Strindberg slår ett slag för den moderna och naturalistiska scenkonsten.

När Länsteatern nu sätter upp det slitstarka stycket – ett av Strindbergs mest spelade även internationellt – har Gunilla Orvelius valt att göra en i huvudsak traditionell uppsättning. Vi befinner oss sålunda i ett grevligt herrgårdskök anno dazumal med vedspis och kopparbyttor, och Hanna Cecilia Lindkvist har klätt rollerna i för tiden passande kostymer med Julies symboliskt blodröda resdräkt som mest anslående inslag. Att spelplatsen är förlagd till Karlslunds herrgård är naturligtvis en poäng i sig – även om vi inte tar plats i själva mangårdsbyggnaden. Utomhusscenen är förlagd till orangeriet med en gammal tegelvägg som fond. Det är vackert så det förslår, och ibland ser naturen till att ytterligare förhöja stämningen – som när göken plötsligt hörs på avstånd och en kaja och en skata slår sig ner på muren för att liksom olycksbådande betrakta den förtvivlade Julie. Vädrar de månne lik?

Tacksamt nog har Orvelius avstått från att peta i Strindbergs språk; till och med de plurala verbformerna har lämnats intakta. Och tro inte annat än att det fungerar. Strindberg har ett språk som gjort för teater. Han tänker drama. För honom är dialog detsamma som duell. Orden viner som pistolkulor genom luften. Här korsas klingorna i verbala fäktningsscener där det blixtrar om vapnen. Hjärtan och hjärnor rispas, någon faller sårad till marken men reser sig för ett motanfall, får in ett stick men glömmer att gardera sig och träffas själv av motståndarens stöt. Till sist står någon där som segrare, och det kan mycket väl vara den som tagit till de smutsigaste knepen som att doppa värjspetsen i gift eller skjuta någon i ryggen. Styrka har inget med moral att göra; möjligen med omoral.

Man kan tycka att ett drama om klass och kön från 1880-talet mest skulle ha historiskt intresse. Men icke. Strindbergs text har inga problem att fungera här och nu, och Orvelius och Länsteatern har med all rätt förlitat sig på att så är fallet. Att sedan diverse dagsaktualiteter har gett frågorna extra skjuts får man så att säga på köpet.

Strindberg skrev snabbt och utan att korrigera. ”Vad jag har skrivit, det har jag skrivit”, avfärdade han en gång sin förbryllade förläggare som inte riktigt fick hans texter att gå ihop. Det bidrar säkert till intrycket att hans egna sympatier tycks kana runt mellan karaktärerna och förändras från scen till scen. Duellen mellan Jean och Julie är laddad och levande och full av överraskningar.

Rollen som Julie är naturligtvis som klippt och skuren för Malin Berg, och man kan bara förundras över att hon inte fått chansen att göra den tidigare. Stolt och stursk och sårbar står hon där på scenen – till sist oändligt sårbar. Men det är också ur denna sårbarhet och i det totala nederlaget hon åter kan finna en stolthet. Berg behärskar hela registret. Hennes leenden växlar pilsnabbt mellan det föraktfullt spotska och det osäkert vädjande, och hennes repliker kan lika gärna skära som rakknivar som famla i förtvivlan.

Jag har större problem med Anders Ahlbom Rosendahl som Jean. Inte så att han spelar dåligt, för det gör han ingalunda. Men konstellationen fungerar inte riktigt. Det är helt enkelt lite svårt att förstå vad Bergs Julie egentligen ser i Rosendahls Jean. Vad är det hon dras till? Det hon säger om hans utseende och dansanta egenskaper får så att säga inget sceniskt genomslag. Den här Jean är märkligt bondsk och klumpig; han saknar streberns elegans och framåtanda. Det gör också att det aldrig uppstår någon riktigt sceniskt laddad och farlig erotisk spänning mellan fröken och betjänt. Den finns mer i dialogen.

I pjäsens förord skriver Strindberg att han mycket väl kan tänka sig att Jean kommer att förverkliga sina drömmar om att bli hotellvärd i Schweiz och rumänsk greve. Det där har kanske publiken aldrig varit lika övertygad om. Jean vill visserligen se sig som en andens aristokrat, men i förhållande till greven, den verkliga makten, är han just den ryggradslösa domestik han själv föraktar. Det räcker att se grevens stövlar och höra hans röst i talröret för att kraften skall gå ur honom. Det är också något som Länsteaterns uppsättning i hög grad tar fasta, så till den grad att man också försett pjäsen med ett slut som säkert hade förvånat Strindberg. Det kan finnas en poäng i denna tolkning, men problemet är att Jeans attraktions- och suggestionskraft inte framstår som speciellt övertygande.

Dramats tredje person, kokerskan Kristin, är det naturligtvis svårt att göra något riktigt av i jämförelse med paradrollerna Julie och Jean. Inger Holmstrand Gawell framställer henne som en lite äldre och något konturlös kvinna även om hon har sina principer. Men det vore roligt att någon gång få se Kristin mer som en faktiskt tänkbar fästmö till Jean. Scenerna med folket har byggts ut, men jag kan inte påstå att det direkt tillför något – och i scenen där allmogen tar över det grevliga köket händer det som alltför ofta händer på teatern när ”folket” skall visas upp: det blir buskis. Inslagen med Sheshti Johansson folkloristiska fiol signalerar förstås midsommar men får ibland också kommentera skeendet och tillföra lite drömska stämningar. Risken är dock att dramats komprimerade intensitet något förtunnas.

Men när allt skall summeras är det bara att konstatera att Länsteaterns Fröken Julie inte bara fungerar utan fungerar alldeles förträffligt. Man vet att man har en text som bär och låter den stå i centrum utan att konstra till det. I denna enkelhet finns ett mod, och resultatet är både vackert och engagerande. Men det går inte heller att komma ifrån att detta i hög grad är Malin Bergs föreställning. Man skulle kunna tro att rollen som Julie är skriven direkt för henne. Och när det gäller Strindberg kan man aldrig så noga veta …

__________

Sten Wistrand ingår i Kulturdelens redaktion.

Foto: Urban Jörén