Roman: Den döende detektiven

Inlagd av Peter Ekström Recension, Skönlitteratur söndag, oktober 3rd, 2010

Den döende detektiven

Leif GW Persson

Albert Bonniers förlag. 510 s. Har utkommit.

———

Det börjar bra. Leif GW Persson har flyt i språket. Det är inte för inte som han tillhör de bäst säljande författarna i Sverige. Tillsammans med Henning Mankell och Jan Guillou bildar han kärnan i ”Gubbar med vänstersympatier som skriver bästsäljande deckare”, en märklig svensk företeelse som verkligen inte är en garanti för att allt dessa herrar skriver är bra.

Sedan blir det tråkigare. Den döende detektiven är en rak och på alla plan förutsägbar historia. Under huvudpersonen Lars Martin Johanssons sista dagar i livet löser denne en 25 år gammal mordgåta. Sedan åker han hem till Norrland, klättrar överviktig upp i ett älgtorn och dör lycklig.

Det hela vore outhärdligt trivialt om det inte vore för två saker. Leif GW Perssons enkla och klara språk som leder en på ett självklart sätt genom alla de drygt 500 sidorna. Inga konstiga utvikningar, inga försök att skapa litteratur (och det är beröm helt utan ironi). Bara en rak berättelse. En utmärkt gammal form som fortfarande fungerar. Och i deckarsammanhang så kan jag verkligen bli fundersam ibland över de märkliga och krystade försök som görs. Det måste hänga samman med att deckargenren är så överhettad att författare som är helt olämpliga för den sortens berättelser ändå vill bidra. Från ”seriösa” författare utan försäljningsframgångar till ministrar med för lite att göra.

Den andra förmildrande omständigheten är naturligtvis Leif GW Perssons sakkunskap. Karln är ju antagligen, precis som förlaget skriver i sin reklamtext, Sveriges ledande expert på brottsfrågor. Därtill professor i polisforskning. Det gör att Den döende detektiven har en stark trovärdighet. Precis så här kan ledtrådarna i ett kriminalfall se ut, precis de slutsatserna kan dras av olika spår, precis så klantiga kan dåliga spaningsledare vara. Jag tror på Leif GW Persson i den meningen att varje detalj i boken säkerligen skulle kunna ha varit verklig. Även själva ramhistorien.

Det handlar om ett gammalt pedofilmord. En flicka hittas våldtagen och mördad. 25 år senare, precis efter att preskriptionstiden gått ut, så lyckas den pensionerade och hjärtsjuke polismannen Johansson lösa fallet. Den moralfråga som boken rätt övertydligt behandlar utgår ifrån om mördaren/pedofilen ska gå fri bara för att lagen inte längre når honom eller om han, som olika bipersoner ideligen säger i boken, borde slås ihjäl. Författaren närmar sig frågan på ett sätt som liknar Clint Eastwoods film Gran Torino – blod måste utgjutas, men på ett moralistiskt oantastligt sätt.

Leif GW Persson refererar själv till Domaren och hans bödel av schweizaren Friedrich Dürrenmatt, en kriminalroman där den moraliska problematiken får dominera över själva deckarinslaget. Den döende detektiven är av enklare slag. Men jag kommer ändå att tänka på Umberto Ecos Drottning Loannas mystiska eld som handlar om en antikvariatshandlares sista dagar efter ett slaganfall. Några av Leif GW Perssons (självupplevda?) sjukdomsbeskrivningar leder mig åt det hållet. I dessa små karga passager (”Dutta inte med mig, sa Johansson”) lyser det till.

—

Peter Ekström är redaktionsmedlem på Kulturdelen.