Förtätad och sinnrik debut

Inlagd av Måna N Berger Recension, Skönlitteratur onsdag, september 8th, 2010

Tvillingsmycket: En syskonlegend
Linnéa Axelsson
Wahlström & Widstrand, 481 s. Har utkommit.

———-

Tvillingsmycket är Linnea Axelssons skönlitterära debut. Tidigare har hon bland annat skrivit en avhandling i konstvetenskap, om Louise Bourgeois och Rachel Whiteread, i Berlin, där hon varit bosatt ett par år. Med romandebuten återvänder hon på sätt och vis till ett ursprungligt landskap där hon har sina norrbottniska rötter. Men Tvillingsmycket är ingen realistisk roman, med avstamp i klart definierade landskap och gestalter. Den är myt, mörk saga och legend, en symbolmättad allegori över människans nedgång och småningom utdöende, i en karg och ödslig fjälltrakt. Tidsmässigt utspelar den sig (kanske) någonstans i en postcivilisation, där spillror av en decimerad mänsklighet försöker överleva och finna sina roller – en dystopi.

I begynnelsen är utvandringen, på flykt från skogen. Riktigt vad skogen var berättas aldrig. Minnena därifrån har förträngts och ligger som en dold, nedärvd smitta i flyktingarnas själar, men så mycket omtalas ändå som att skogen är mörker, tättstående stammar, ohämmat växande och våld, hård kamp. En grupp människor söker sig därifrån till fjällvidderna, som de hört rykten om. Bland de flyende finns den unga Anja och Juri som blir hennes man och far till de barn hon så småningom ska föda: tvillingarna.

Det inledande stycket slår an tonen:

Under armen bär mannen ett huvud, han går intill ett brett sel – det är otäckt med huvudet för det känns så overkligt litet och tiger så inåtvänt. Håret hänger som rottrådar, stramande i kvällskylan, olägliga i luften där de svävar när de borde vara jordfästa. Bakom hans rygg som svettas och är på spänn fortsätter skogen att växa i luft och jord, att snärja och införliva, i ansiktet känns bara massivt tigande.

Linnea Axelssons språk är vackert, omedelbart och uppfordrande. Det måste få sin tid att sjunka in. Just den starka skönheten i språkbehandlingen drabbade mig direkt; boken är som en lång, prosalyrisk dikt. Det var länge sedan jag läste något liknande, så förtätat och sinnrikt vävt. Redan där i de inledande meningarna trängs mytologiska och psykologiska hänsyftningar, tätt som träden i själva den skog människorna flyr.

Till byn i kitteldalen mellan fjällryggarna föds tvillingarna, som får namnen Eskil och Lucinea. Anja dör i barnsäng och Lucinea, hon som ska bli ljusbärerskan, krängs ut ur moderns redan döda kropp, vilket allt framgent ska läggas henne till last. Hon blir en utstött och föraktad. Det ligger nära till hands att jämföra henne med den fallne ängeln Lucifer, men Lucinea går en annan väg och framstår mera som en försmådd, bespottad Kristusgestalt. Tidigt finner hon sin kallelse i livet, att lindra barnsängskvinnornas nöd. När de behöver henne skyndar hon genom byn med sitt inre ljus i händerna – ett ljus som ger andra lättnad men förbränner henne själv.

Brodern Eskil får vänta längre med att axla sin kallelse, sin kärlekshandling. Hans uppgift är att vaka hos de döende, ledsaga dem över gränsen och svepa dem, samt officiera vid den jordfästningsritual han infört.

Tvillingsmycket, vars ena sida är ljus, den andra mörker. Liv och död, varandras motsatser och förutsättningar. Vem är ljus och vem är mörk? Det är en omöjlig fråga, men kanske ligger svaret någonstans i den grådager som omsveper hela landskapet och människorna däri.

Linnea Axelsson öppnar många ingångar till sin berättelse. Man kan läsa den som en historia om dödsdömd kolonisation och en urbefolknings utplånande, eller som en skildring av kärv, storslagen, obeveklig natur. Man kan tolka den psykologiskt, eller psykoanalytiskt, med freudianska klangbottnar, där skogen representerar det snårigt vildvuxna undermedvetna och flykten upp till de höglänta trakterna står för klarsynthet. Man kan läsa den som en diskussion om frihet och tvång, pliktuppfyllelse kontra vikten av att hitta sin livsväg. Man kan följa mytologiska teman med historiskt ursprung långt borta i muntliga traditioner. Och man kan ta den till sig som en tät, mörkt skimrande saga. Som en svepduk.

Måna N Berger är frilansskribent och driver Ateljé Mjölkboa.