Roman: Guds barn
Bokhyllan, Recension, Skönlitteratur onsdag, november 4th, 2015Jag skulle vilja kalla berättarrösten tidsandans och landskapets röst. Språket är en
stämgaffel som slår an tonen.
Jag skulle vilja kalla berättarrösten tidsandans och landskapets röst. Språket är en
stämgaffel som slår an tonen.
Författarna och staden är i alla avseenden en tung volym, inget man läser i badkaret direkt, men inte för ett ögonblick tungläst.
Tana French är den sortens författare som inte bara frågar “vad” och “vem”, utan även “varför”. Och hon går grundligt tillväga därvid lag. Det här är alltså en nagelbitare och bladvändare på många plan, tät och väl sammanhållen
Rädda barn är dramaturgiskt mycket skickligt uppbyggd och konsekvent genomförd. Läsaren
ser katastrofen nalkas men vet inte från vilket håll den kommer. Jag medger gärna att boken
stundtals gav mig ångestfylld hjärtklappning.
Lyser upp som en fyr i oktoberdiset
Romanen gjorde så starkt intryck på mig att jag drömde om den och vaknade, mitt på efternatten, för att skriva av mig tankarna den gav mig.
Taket på Sparbanksbörsen i Fjugesta lättade en aning under premiären på Baby Blues Burlesque i fredags kväll, jag vet det för jag var där. Stjärnorna på himlen glittrade ikapp med stjärnorna på scenen, i synnerhet i finalen, då de belönades med stående ovationer av en begeistrad publik.
Femte delen i George R.R. Martins mäktiga fantasyepos ”Sagan om is och eld” är skickligt komponerad och fängslande.
Språket och lösa trådar som bara blir dinglande i tomma luften drar ner betyget.
Therése Söderlind lånar röster av de längesedan döda. En efter en öppnas hemligheternas askar.
© 2024 Kulturdelen. All Rights Reserved. Logga in - Designed, developed and maintained by TypeTree
Diskussion