Litteraturhistoria: Författarna och staden

Inlagd av Måna N Berger Bokhyllan, Facklitteratur, Recension torsdag, januari 15th, 2015

Författarna och staden. Örebro – 750 år i litteraturen

Astrid Lindén och Clas Thor

Förlag Thor Media. 400 sidor

Den finaste födelsedagspresent Örebro kunde få till 750-årsjubileet (om den siffran nu stämmer – därom tvista de lärde) ligger här framför mig. Det är Astrid Lindéns och Clas Thors praktverk Författarna och staden. Örebro – 750 år i litteraturen. Jag fick den före jul och har njutningsfullt plöjt igenom alla 400 sidorna – nåja, kanske har jag inte lusläst hela den omfattande notapparaten, men allt det övriga.

Här finns såväl staden Örebros krönika, från dess första omnämnande i ett gåvobrev från jarlen Birger Brosa vid sekelskiftet 1100-1200, som dess kulturhistoria mellan pärmarna, grundligt framvaskad under ett gediget forskningsarbete av de båda författarna. Mer än två år har de tillbragt grävande i källorna och resultatet föreligger nu, med bland annat 300 författarporträtt samt faktarutor och ett rikligt bildmaterial på varje uppslag, från avtäckningen av Engelbrektsstatyn 1865, till estradpoeten Michael Horvath i nutidens Örebro.

Lindén & Thor behärskar det litterära reportagets genre och guidar läsaren smidigt genom trästadens gränder, mellan författarprofiler, ödeläggande bränder, kungabesök, nybyggnation och omvälvande förändringar till dags dato. Det är underhållande, det är kunskapsberikande och det är inte sällan överraskande. Många kända författare har bott i och börjat sin karriär i Örebro, fler än jag visste. 
Mest utrymme, tjugotalet sidor ges förstås åt den störste och kanske mest komplicerade gestalten bland dem, Hjalmar Bergman, som presenteras utförligt i kapitlet ”Gud, kan det inte vara jag det?” Hjalmar Bergman personifierar såväl i sitt eget såriga, rastlösa liv som i sitt författarskap det borgerliga sekelskiftesörebro han växte upp i och industrialismens brytningstid som sänker det gamla, bestående i graven.

Tätt efter Hjalmar Bergman följer ett par av hans främsta uttolkare. Erik Hjalmar Linder, som i en doktorsavhandling och därpå följande trebandsverk granskat och utrett Bergmans liv och verk noggrant. Sten Wistrand, den förste som doktorerade på Örebro nyblivna universitet, och gjorde det med en avhandling om Bergmans Clownen Jac. Även Klas Östergren har inspirerats av Hjalmar Bergman.

När vi ändå är i Bergmans barndomskvarter följer naturligt att nästa kapitel tillägnas ”De fria ordens riddare” det vill säga Örebros presshistoria och då framför allt Nerikes Allehanda, som under åren 1934 till 2013 huserade i Bergmans barndomshem, före detta Sparbanksborgen vid åstranden, mitt emot vad som varit Elgérigården, där han föddes. Det fanns sedan redaktör Viktor Emanuel Ömans (1870-1904) dagar en litterär tradition inom NA. Tidningen hade också under Gunnar Lindéns epok som kulturredaktör, ända fram tills han gick i pension 2002 och något år därefter med Dixie Ericson vid rodret, en mycket respekterad kultursida som kvalitetsmässigt inte stod de stora rikstäckande tidningarna efter i kulturbevakning. Det värmer mitt hjärta att läsa om och minnas det, i dagens snåla kulturklimat.

”Jeremias i Tröstlösa” eller Levi Rickson som han egentligen hette, som bland annat gav oss visor som Tess lördan och En borde inte sova, möter vi under rubriken ”Poetiskt längs Svartån”, där vi också träffar den oförglömlige, egensinnige Harald Forss. Eller harald forss, borde man kanske skriva, skalden som slängde versalerna över bord. Arne Upling, ”De nostalgiska paddeltagens poet” finns där och Agneta Wistrand Rosendal. Många lysande diktare träder fram längs ån.

En av de stora behållningarna för min del var att det numera nästan avsomnade Örebro läns författarsällskap lever upp igen i den här boken. Här finns de alla, med respekt och värme avporträtterade, Harald Forss, Annalisa Forssberger, Maj-Lenah Lindkvist, Nils-Peter Eckerbom och Margit Palmaer, eldsjälarna som grundade sällskapet, och många av de andra, som kom med under senare år. 
Hans Mörk, en av våra största novellister, sorgligt bortglömd numera, får ett eget kapitel, ”Det brinner i Hans Mörks trästad”, och jag vet att han roterar i sin grav om någon skulle få för sig att kalla honom Örebroförfattare, så det vare oss fjärran, men med i boken är han. Och det ska han vara.  
Lennart Engström, ”Ingen stannar länge på jorden”, han kunde också ha fått stanna kvar lite längre. Jag kunde räkna upp fler, men jag slutar här.

Författarna och staden är i alla avseenden en tung volym, inget man läser i badkaret direkt, men inte för ett ögonblick tungläst. 
Den är upplagd som tjugo kapitel med temarubriker, vilka mer eller mindre, dock inte alltid – utvikningar följer logiskt temat – kronologiskt lotsar läsaren genom historien. Därtill kommer en utförlig litteraturlista samt författarporträtt och register. Den som är hugad kan fördjupa sig vidare i någon epok eller enskild författare, utifrån boken. 
Och: om det nu skulle visa sig vara fel att Örebro fyller 750 år, så är det bortom alla tvivel säkerställt att kulturreservatet Wadköping, som fått sitt namn efter Hjalmar Bergmans och Markurells litterära stad, nära besläktad med Hans Mörks ”Trästan”, verkligen fyller 50 år i år. Och gestalterna som befolkar dem, såväl fiktiva som nu levande och döda, stiger på nytt livslevande ut ur den här lysande minnesboken – och det, finns det all anledning att fira!

—

Måna N. Berger

.