Roman: Rädda barn

Inlagd av Måna N Berger Bokhyllan, Recension, Skönlitteratur måndag, november 24th, 2014

Rädda barn
Ulf Lindström
Förlag W&W. 358 sidor
Har utkommit.

—
Ulf Lindström skrev in sig hos mig, jag ska inte säga i mitt hjärta, det låter känslosamt och blir missvisande, men kanske i den där platsen i skallen där vi härbärgerar känslan för rätt och fel, redan med första boken, En god man, som handlar om en försvarsadvokat i Borås som får problem. Han fortsatte bråka med tankemodellerna i Jobs bok, där samme advokat bytt sida och fått jobb på åklagarkammaren, samt privat blivit en ganska ensam man. Advokaten heter Andreas Falck. Hans personliga utveckling genom böckerna formar ingen spikrak karriär, snarare är han på ständig och olycksalig kollisionskurs, och hans kryssande mellan moraliska och juridiska fallgropar ställer uppfordrande frågor till läsaren.

Ulf Lindström har ett smidigt, följsamt språk, han skriver med humor och han skapar autentiska karaktärer som utgör levande byggstenar i verket. Det är därför njutbart att läsa honom. Dessutom gränsar hans romaner till en thrillergenre som gör det förrädiskt svårt att lägga dem ifrån sig, man fångas av spänningen och så sväljer man betet och sitter där med frågeställningarna efteråt. Det är mycket skickligt. För naturligtvis har han ett ärende. Han gestaltar aktuella problem i samhället av idag, ofta med nätt och jämnt behärskat ursinne, men han låter det slutligen vara upp till läsaren att ta till sig eller blunda. Det handlar mycket om män, om pojkar och fäder, men även om kontaktlöshet och oförmåga, om relationer som havererar, om tillit och svek, om sorg. Hämnd, och manlighet, är ett genomgående tema.

I den nya romanen, Rädda barn, presenterar sig Andreas Falck som återuppstånden från de döda, efter att i förra boken ha ramlat från en balkong. Han landade på sin egen bil, vilket räddade hans liv, men han bröt en del ben i kroppen, slog sönder sitt ansikte intill oigenkännlighet och i fallet kraschade även de flesta illusioner han haft, om sig själv och andra människor. In i den tredje boken haltar alltså en man med ett ansikte som “en stillbild från en zombiefilm med taskiga specialeffekter” och dessutom ett möjligt åtal för dråp hängande som ett damoklessvärd över sig. Han är sjukskriven, knaprar Tiparol mot den ständiga värken och håller på att bli galen av påtvingad sysslolöshet, som är en drivbänk för depressiva tankar. Det ser hans före detta kollega på åklagarkammaren, Ebba Gansland, och för att hjälpa honom ur dödläget övertalar hon honom att, givetvis från sidan, oavlönad – han är ju sjukskriven – hjälpa till med ett mål som handlar om grov misshandel där såväl förövare som offer är minderåriga, men där det finns en lite äldre gosse som tros ha initierat misshandeln och i så fall en juridisk ingång. Andreas börjar rota i fallet, det ena leder till det andra och snart är han upp över öronen insyltad i en härva där barn, 13 – 14- 15-åringar, lär sig utöva vuxenvärldens våld medan vuxenvärlden står handfallen eller helt enkelt tittar åt ett annat håll, tills katastrofen är ett faktum. Han kan inte ge upp. Den gamle Andreas Falck hade kanske gjort det, men nu har hans författare slipat av honom med så pass tuffa erfarenheter att Andreas, till skillnad från många andra litterära karaktärer, både mognat och blivit en mer ödmjuk figur än han var i första boken. Dessutom har han har en dotter i den åldern.

“It takes a woman to give birth to a child, it takes a village to raise him” Citatet fäster i Andreas Falks huvud. Det gnager honom när han ser omkring sig en by som vänder sig bort från barnen, som inte ser, som inte vill se, det gör honom rasande, och driver honom mot en ödesdiger smärtpunkt.

Marie Miller (“den skitsnygga polisen”) ger sig inte heller.

– Barn söker sig spontant till uppfostran. säger hon. De behöver kontakten och begränsningen. Vi är programmerade så. Det är alltid någon som uppfostrar våra barn. Frågan är bara vem. Rädda barn är dramaturgiskt mycket skickligt uppbyggd och konsekvent genomförd. Läsaren ser katastrofen nalkas men vet inte från vilket håll den kommer. Jag medger gärna att boken stundtals gav mig ångestfylld hjärtklappning.

”Rädda barn bygger tyvärr inte på en sann händelse. Den bygger på ett stort antal liknande sanna händelser” skriver Ulf Lindström i ett efterord. “Många barn far förfärligt illa i svenska skolor och många förtvivlade barn i världen tar till vapen och våld. Ännu har detta bara hänt undantagsvis i verklighetens Sverige, men jag kan inte låta bli att tänka tanken att det kommer att ske allt oftare även här; jag vet hur kränkning och rädsla föder desperation. Om man vill göra något åt utvecklingen är det svårt att agera ensam; likgiltigheten är tung och svår att flytta och vi lever i en demokrati, så vi har de likgiltiga politiker vi förtjänar. Lyckligtvis finns det en hel del goda krafter, Rädda Barnen, Friends, BRIS för att nämna några. Andreas Falcks tanke att ingen kan göra allt men alla kan göra något delas också av Teskedsorden*, och jag rekommenderar dem varmt.”

Mot slutet av boken tyckte jag mig ana en antydan till cliffhanger, så jag gissar att Ulf Lindström kommer att landa en ny bok med brännande frågeställningar så småningom. Jag hoppas det. Under tiden vi väntar på den tycker jag ni som inte läst de här tre första ska gå på bibblan och införskaffa dem. Det är ett lästips från mig!

—
Måna N. Berger
*Teskedsorden är en svensk stiftelse som grundades 2006 av Tidningen Vi. Stiftelsen har som sitt motto ”För tolerans, Mot fanatism”. Den arbetar i aktiv dialog med barn och unga och har sin värdegrund i FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna och Barnkonventionen.