Hem » Bokhyllan, Recension, Skönlitteratur » Roman: Guds barn

Roman: Guds barn

Guds Barn

Cormac McCarthy

Översättning: Kerstin Gustafsson

Albert Bonniers Förlag. 180 sid

9789100139742En ny bok av Cormac McCarthy får mitt hjärta att klappa förväntansfullt. Hans människosyn är pessimistisk och det han skriver kan stundom kännas outhärdligt, men han är en fantastisk berättare och en obarmhärtig guide in i människans mörker. Om vi vill förstå oss bättre.
Cormac McCarthy betraktas, med rätta, som en av USA:s största samtida författare, med titlar som Vägen, No Country for Old Men och Blodets meridian i bagaget. För Vägen belönades han med Pulitzerpriset 2007.

Han är också en miljöskildrare av obestridlig rang.

Ny bok sa jag. Den är långtifrån ny. Romanen Guds barn (Child of God) utkom i original 1973, men föreligger först nu i svensk översättning av Kerstin Gustafsson. Det är en ganska tunn volym, ändå rymmer den i koncentrat en skrämmande resa genom ett sönderfallande psyke.

Det börjar med att en gård säljs på auktion. Som ett tivolisällskap drar auktionsförrättaren med följet av hågade spekulanter, nyfikna och underhållare in på gårdsplanen.

“För att se allt detta som uppenbarar sig ur den annars så stumma pastorala morgonen står en man i lagårdsdörren. Han är småväxt, smutsig, orakad. Han rör sig med återhållen stridslystnad i det torra bosset och dammet bland räfflorna av solljus. Saxiskt och keltiskt blod. Ett Guds barn, en man inte olik er själv.”

Mannen heter Lester Ballard och han blir denna morgon av med sitt hem. Där börjar hans väg mot katastrof och undergång. Egentligen inte där heller, för hela hans liv har mer eller mindre syftat dithän.

Boken har sin utgångspunkt i en sann historia. Men Lester Ballard, som alltid varit en särling i en värld som inte förstått sig på honom och som han inte har förstått, som förlorar allt han äger, blir oskyldigt anklagad för en våldtäkt han inte begått och hamnar i fängelse men släpps fri efter ett tag; han är en skapelse av Cormac McCarthy. Han är satt på pränt för att utforska och diskutera ondskans natur om det nu existerar en sådan.

Språket är lakoniskt berättande, det värderar knappast, oavsett vad som händer i romanen, och det står i samklang med mentaliteten och naturen i den glesbefolkade trakt som skildras. Jag skulle vilja kalla berättarrösten tidsandans och landskapets röst. Språket är en stämgaffel som slår an tonen. Människorna syns handfallna gentemot skeendena. Flata. Likgiltiga. De hyggliga vill inte lägga sig i, de mindre hyggliga bryr sig inte och det skvallras men ingen vill vara den som har sagt för mycket. Fast konstig är han, Ballard, och de undviker honom. Ingen levande människa skulle drömma om att vilja dela hans kringdrivande, skitiga liv. Ingen levande.

Därför kommer han också undan med mycket, ända tills galenskapen slår ut i full blom.. Knappast någon är oskyldig här och ingen är genomgående ond heller, inte heller lynchmobben som på slutet kidnappar honom från sjukhuset. De är inte onödigt våldsamma, de tänker göra det lätt för honom lovar de, om han berättar. Annars måste de tyvärr hänga honom.

Det kan vara så att Cormac McCarthy med sin skarpslipade språkliga skalpell lirkat in läsaren i Ballards förvirrade huvud, utan att vi märkt det, så att vi ser utsikten glimtvis genom dennes ögon, tänker jag. Och någonstans mot slutet, när den magre, utmattade och utsvultne, genomfrusne, barfota och enarmade stackaren infinner sig på sjukhusmottagningen och mumlar “Jag ska visst vara här”, då glömmer man en sekund att det handlar om en seriemördare, likskändare och nekrofil, då är han nog ändå ett Guds
barn. En människa som hankar sig fram, enligt sina förutsättningar. Och som mitt i allt kan uppvisa rörande, oskuldsfulla drag.

Så fungerar litterär magi, i grottorna och slukhålen under det skenbart enkla. Ballard är en tragedi. Den ultimata ondskan finns någon annanstans, den är ansiktslös och ställd utanför den lag som ska handskas med världens Lester Ballards. Eller frikänna dem. Jag tror nog Cormac McCarthy kom ondskan närmare i senare böcker, som i porträttet av “domaren” i Blodets meridian till exempel.

Trots allt måste jag säga att Guds barn är en mycket hoppfullare bok av Cormac McCarthy än annat jag har läst av honom. Hans världsbild har mörknat betydligt sedan 1973. Men det är han å andra sidan inte ensam om.


Måna N. Berger

Share

Lämna ett svar

Okonstmuseet

  • Veikko Aaltona – hötorgskonstens kung

    Äntligen! Långt efter att jag egentligen slutat samla på okonst […]

    Share
  • Merchandise

    Merchandise är ett engelskt ord som rätt och slätt betyder […]

    Share
  • Troféer och priser

    Troféer och priser har funnits länge. De är symboler för […]

    Share
  • Mat

    Alla livsmedel används inte till att äta. Det finns mat […]

    Share
  • Djurdelar

    Det förekommer djurdelar inom konsten. Det är inte bara Damien […]

    Share

Blå Kalender

Kulturbloggen

© 2023 Kulturdelen. All Rights Reserved. Logga in - Designed, developed and maintained by TypeTree