Roman: Främlingsleguanen

Inlagd av Måna N Berger Bokhyllan, Recension, Skönlitteratur fredag, november 29th, 2013

 

Främlingsleguanen

Martina Montelius

Atlas förlag. 
154 sidor. Har utkommit.

Romanen gjorde så starkt intryck på mig att jag drömde om den och vaknade, mitt på efternatten, för att skriva av mig tankarna den gav mig. Om den är en komedi, så är den nattsvart. En “skälmroman om att vara helt ensam i världen och om det vacum som bildas när sorgens orsak har hunnit driva för långt ut i de gröna vattnen” enligt förlaget. Om någon med tillräckligt egensinnig svart humor, insikt och ironi, hade skrivit Pippi Långstrump 2012 kunde det kanske ha sett ut så. Kanske.

Huvudpersonen i Främlingsleguanen är generationskamrat med Pippis barnbarnsbarn och lever inte i någon Villa Villekullaidyll men i en vräkningshotad hyresrätt i en av huvudstadens kranskommuner. Tiderna förändras. Barnet, berättarjaget, är en och tio lång och har ännu inte fyllt fem. Hennes upphovsmän, som hon kallar dem, har försvunnit, oklart vart, och lämnat henne kvar ensam. Hennes enda vän och sällskap är en bildad leguan, som talar tyska.

“Några månader har förflutit sedan jag hoppade av dagis. Inga formulär fanns att fylla i, så jag öppnade i all anspråkslöshet grinden och gick hem. Personalen har inte vidtagit åtgärder. Förmodligen tror de att jag fortfarande är där.”

Ett av romanens bärande teman är hur lätt det är att bli osynlig i vårt samhälle. Det är bara att tidigt bestämma sig för att passera obemärkt, och det intelligenta barnet har utvecklat konsten till fulländning. Att bli sedd vore en katastrof i hennes situation. Med manipulativ skicklighet undviker hon att “åka fast för självständighet vid låg ålder”.

Verkligheten visar att det finns massor av en och tio långa, ensamma individer som lever och drar sig fram på gatorna i vår värld. En femåring kan visst klara att överleva några månader på egen hand. Men för att få konceptet att fungera i en svensk förort måste författaren plantera ett litet nödlösningsgrepp; därför finns det pengar kvar efter “upphovsmännen” och de tar inte slut, de finns undanstoppade bland böcker och gömda i lådor, så vårt barn hittar alltid vad hon behöver för sina expeditioner till köpcentrat.

Ett annat tema är barnets skarpa, genomskådande blick för vuxenvärldens lögner och spel. Och vuxenvärldens blinda förnekande av det de vuxna hemligen fruktar, att barnet faktiskt förstår vad det säger, och, än värre, förstår vad de säger. Det samhälle som avspeglas i barnets ögon utsätts för obarmhärtig kritik, för sin för all del välmenta tafflighet. Värst är dock alla ignoramuser som vandrar omkring där ute. De likgiltiga. De onda. Maria Montelius har skapat ett knivskarpt verktyg för samhällssatir i sin lilla huvudperson. Och hon skapar även osäkerhet hos oss. Är barn verkligen barn? Finns barn, eller är barndom bara en historiskt sett relativt ny konstruktion?

Jag har inte svårt att tro på det här barnet, möjligen är hennes litteratursmak lite väl avancerad för en femåring, men jag accepterar henne.

Montelius har kringgått fallgropen att lägga vuxna reflektioner i ett barns mun på ett elegant sätt. Hon skruvar berättarperspektivet och låter barnets reflektioner uttryckas på vuxenspråk, så som, troligen, många barn skulle göra om de kunde. Och jag roas av hennes iakttagelser och lider med henne när hon blir mobbad och sviken. För hon är trots allt, trots sitt högt utvecklade intellekt, ett barn, med ett barns erfarenhetsnivå och tillkortakommanden. Hon är liten och rädd. Hon har utarbetat tekniker för att hantera känslor, gråt till exempel får bara förekomma i samband med läsning eller framför teven och då är det boken eller filmen som framkallar tårarna. Men det hjälper inte alltid. Och det kommer till en punkt när hon behöver och intensivt längtar efter att få hjälp. Leguanen blir sjuk. Gubbarna från flyttfirman är på väg. Men det finns ingen hjälp att få. Det stora Sveket är ett faktum.

Ytterligare ett par bärande teman i boken är rätten att bli bemött med respekt även om man är liten, rätten att få vara ifred när man vill det och rätten att bli sedd som den man är och inte som en kliché. Respekt, tillit och svek.

Ett annat barn i litteraturen dök just upp i mitt minne, han var några år äldre men han tog sig också fram ensam i sommarstockholm, Reine i Jersilds “Barnens ö”. De påminner om varandra, de här båda. I egenskap av barn får de se mindre smickrande sidor av vuxna bakom den sociala masken. Det är inte lika viktigt att förställa sig för barn. De blir illa hanterade. Jag undrar hur det gick för Reine och jag undrar hur det ska gå för flickan i Främlingsleguanen. Titelns ordlek anspelar ju på en yttersta tillflykt för dem som ingen annanstans har att ta vägen. Främlingslegionen. Var hittar hon sin tillflykt? Hon har faktiskt bara sig själv, tänker jag, och jag hoppas inte hennes “upphovsmän” kommer tillbaka. De skrämmer mig.

Jag oroade mig så pass att jag inte kunde sova. Jag skrev det här på natten.

__________

Måna N. Berger är författare och frilansskribent.