Hem » Recension, Skönlitteratur » Roman: Hetta

Roman: Hetta

Hetta

Ian McEwan

Översättning: Maria Ekman

Brombergs förlag, 342 sidor. Har utkommit.

———

”Han tillhörde den kategori män – vagt osympatiska, ofta skalliga, korta, feta, intelligenta – som utövade en oförklarlig lockelse på vissa vackra kvinnor”.

Så inleder den brittiska författaren Ian McEwan sin nya roman Hetta. Meningen ger inte bara en tydlig karakteristik av huvudpersonen utan slår även an bokens muntra, ironiska ton. Den som läst författarens tidigare romaner, ofta mörka berättelser där vardagens trygghet är under ett ständigt hot från slumpens krafter, kan nog bli förvånad när han eller hon börjar läsa Hetta och inser att detta är en intellektuell fars. Här får vi följa Michael Beard, Nobelpristagare i fysik och notorisk kvinnojägare, under åren 2000- 2005 och 2009. Sedan början av 70-talet har Beard levt i skuggan av sitt pris och när boken tar sin början är han inte längre en verksam forskare utan ”en byråkrat” som lever på sitt namn. Han är chef för ett forskningscenter kring hållbar utveckling men inte särskilt intresserad av verksamheten. Han är fullt upptagen med att vara besatt av sin femte fru Patrice och hennes älskare.

Efter att Patrice blivit medveten om makens omfattande otrohet bestämmer hon sig för att också vara ”fri” och inleder en affär med parets hantverkare, en våldsam typ vid namn Rodney Tarpin. Det visar sig så småningom att Patrice även är otrogen med en av postdoc-forskarna vid centret, Tom Aldous, en ung man ett brinnande klimatengagemang och banbrytande idéer kring solenergi. I slutet av bokens första del kolliderar Beards yrkesmässiga och privata misär och allt tar en ny vändning. Aldous omkommer i en olycka som Beard iscensätter som ett mord begånget av Tarpin. Därefter stjäl han den unge mannen forskning, bryter med sin fru, lovar att aldrig gifta sig igen och påbörjar en mission att rädda jorden från en kommande klimatkatastrof – eller rättare sagt, att rädda namnet Michael Beard undan den förflutna storhetens betungande skugga.

I början citerar McEwan en mening ur John Updikes bok Haren är rik: ”Det får honom att må bra, får honom att känna sig rik, detta att begrunda världens slöseri, att veta att jorden också är dödlig.” Citatet fungerar som ett motto och pekar på relationen mellan Beards karaktär och den övergripande klimatdiskussionen i Hetta. Som forskare och privatperson är Beard inte alls engagerad i miljöfrågor, han drivs endast av sina begär och sin egen vinst. McEwan låter honom förkroppsliga alla möjliga mänskliga laster och förhållandet mellan hans fysiska förfall och miljöförstöringen blir ibland komiskt övertydligt. Till skillnad från andra miljöengagerade författare, exempelvis Margaret Atwood och Jeanette Winterson som skrivit dystopiska visioner, går McEwan en mer politiskt inkorrekt väg, vilket jag gillar. Via sin protagonist, och gärna i så farsartade scener som möjligt, verkar författaren vilja säga något om människans småsinthet och egoism.

Beard tänker inte längre än näsan räcker, som det brukar heta. Fast när det gäller honom skulle en annan kroppsdel vara mer adekvat som beskrivning av hans person. Han är konstant otrogen. Han är också oförmögen att sluta äta skräpmat, gärna potatischips med salt- och vinägersmak, och att sluta dricka, dessutom oförmögen att bry sig om andra. McEwan placerar alltså inte en miljökämpe i centrum för diskussionen, inte ens en bristfällig karaktär som bättrar sig. Nej, Beard är och förblir en egocentrisk och njutningslysten opportunist, och McEwan tycks säga är att vi inte kan förändra vårt leverne eller planetens framtid om det inte tjänar våra privata syften, om vi inte kapitaliserar på den hållbara utvecklingen. Tycka vad man vill om den saken, men Hetta är trots allt inget debattinlägg utan en roman.

Tyvärr en ganska misslyckad sådan. Den är episodisk och inte alls lika genomtänkt som den utsökt komponerade På Chesil Beach eller Försoning med dess komplexa romanbygge. Den ena farsartade scenen följer på den andra, vi tas från London till Arktis, tillbaka till London och vidare till den mexikanska öknen. Jag förstår varför McEwan valt att flytta handlingen från 40 minusgrader till 40 plusgrader, men på ett strukturellt plan framstår boken som dåligt sammanhållen. Men det finns också avsnitt av litterär genialitet, till exempel andra delens inledning där Beard befinner sig i ett flyplan på väg till London. Medan planet går in för landning får vi en underbar beskrivning av den moderna metropolen samtidigt som huvudpersonens biografi presenteras i koncentrat utifrån lägenheterna han bott i runt om i staden. I detta och liknande partier påminns man om hur bra McEwan kan vara när han vill.

Foto: Annalena McAfee

Trots att Hetta med sitt komiska anslag kan framstå som en otypisk McEwan-roman har den en hel del gemensamt med hans föregående böcker, särskilt i ambitionen att införliva naturvetenskaperna i romanens värld. I Kärlekens raseri (2000) hette huvudpersonen Joe Rose och var vetenskapsjournalist. I Lördag (2005) skildrade McEwan en dag i hjärnkirurgen Henry Perownes liv. Även i den nya romen används naturvetenskapliga resonemang och teorier för att visa hur protagonisten tänker. När Beard exempelvis får höra om en oväntad graviditet börjar han resonera om den med biologins tekniska vokabulär. Denna typ av karakteristik är ibland effektiv, ibland inte. Precis som hos den amerikanske författaren Richard Powers framställs vetenskapsmän hos McEwan ofta som om de tänkte på allt i vetenskapliga termer, vilket kan skapa en bristande psykologisk trovärdighet.

Överlag är jag väldigt road av Hetta samtidigt som jag irriterar mig på att boken som helhet inte är lika bra som dess enskilda delar och blir frustrerad över hur många scener som krävs för att slå fast att Beard är en osympatisk karaktär. Som en inkarnation av våra laster framstår han ibland som en pappfigur som ska representera vår begärstyrda natur. Hetta är en mänsklig komedi om vår oförmåga att tänka långsiktigt, men tyvärr kompenserar inte några skratt för det faktum att McEwan stundtals skriver på rutin och inte lyckas göra Michael Beard tillräckligt komplex för att bära en hel roman.

Roger Edholm är doktorand i litteraturvetenskap.

Share

Lämna ett svar

Okonstmuseet

  • Veikko Aaltona – hötorgskonstens kung

    Äntligen! Långt efter att jag egentligen slutat samla på okonst […]

    Share
  • Merchandise

    Merchandise är ett engelskt ord som rätt och slätt betyder […]

    Share
  • Troféer och priser

    Troféer och priser har funnits länge. De är symboler för […]

    Share
  • Mat

    Alla livsmedel används inte till att äta. Det finns mat […]

    Share
  • Djurdelar

    Det förekommer djurdelar inom konsten. Det är inte bara Damien […]

    Share

Blå Kalender

Kulturbloggen

© 2024 Kulturdelen. All Rights Reserved. Logga in - Designed, developed and maintained by TypeTree