Roman: Vår egen förrädare

Inlagd av Måna N Berger Recension, Skönlitteratur måndag, november 8th, 2010

Vår egen förrädare

John Le Carré

Översättning: Kjell Waltman

Albert Bonniers förlag. 384 sidor. Har utkommit.

———

Ett ungt brittiskt par på tennissemester i Västindien möter en karismatisk rysk oligark som brinner av åstundan att spela tennis – och mer än så, mycket mer, visar det sig. Det är upptakten till John Le Carrés senaste roman, en thriller om ekobrott och penningtvätt i de högt uppsatta kretsarna inom politiken och storfinansen.

Agentromanen dog inte som genre i och med att det kalla kriget tog slut. Den överlever utan järnridå, utan klart definierade motsättningar i termer av västkapitalism kontra östkommunism. Den har bara blivit en aning skitigare och betydligt mer desillusionerad.

Le Carré inleder boken med ett motto, ett citat av Samuel Daniel (engelsk skald och historieskrivare, 1562-1619): ”Likväl är det, i föreliggande fall så, att furstar den trolöse avskyr men trolöshet älskar.” Sentensen håller än idag, för även om spelet till de yttre formerna ser annorlunda ut gäller fortfarande maktens skoningslösa regler. Man kan lugnt påstå att människan inte förändrats så mycket.

Dels är ”Vår egen förrädare” en politisk spänningsroman, bitvis en riktig rysare, dels rymmer den intressanta karaktärsstudier och under de storpolitiska förvecklingarna en fängslande psykologisk skildring av det inbördes spelet mellan de olika aktörerna. Den ställer också vissa etisk-moraliska frågor i undertexten.

Dima, ryssen, är en emotionellt utagerande, kåkfararsmart och ekonomiskt begåvad boss inom ryska Vory – en kriminell organisation med ursprung i Gulag som bildat grunden för den numera salongsfähiga ryska maffian i Armanikostymer och vita skjortor. I romanen är porträttet av Dima ett levande åskådningsexempel på den utvecklingen, ett stycke explosiv nutidshistoria.

Men man kan inte låta bli att också, motvilligt, falla för Dimas brutala charm, hur oförutsägbar och labil han än må vara. Det verkar inte författaren ha kunnat heller. Porträttet andas viss sympati. Och det kan definitivt inte Perry, Dimas motspelare, en litteraturvetenskapare vid Oxford, vilken nyligen erbjudits en fast docentur och nu befinner sig mitt inne i en akut trettioårskris. Mötet mellan Perrys demokratiska, humanistiska värderingar och Dimas mer handfasta, på hård erfarenhet byggda, livssyn, kan bäst beskrivas som en total kulturkrock. Ändå växer någon sorts vänskap fram mellan dem.

Då är Perrys flickvän Gail mer realistisk i sina omdömen. Men det hjälper inte, paret dras mer eller mindre mot sin vilja in i ett dödligt farligt spel på hög nivå. Dima har, efter ha utsatts för en personlig, djup kränkning, bestämt sig för att hoppa av. Han tror att Perry är mannen som kan agera förbindelselänk till den brittiska underrättelsetjänsten. Dima har tunga upplysningar att sälja, mot garantier om brittiskt medborgarskap och beskydd för honom och hans familj. Och den skranglige, rätt verklighetsfrämmande akademikern Perry sticker huvudet i snaran.

Den brittiska sidan representeras av en boren individualist, en frifräsare inom kåren kallad Hector, som inte är helt rumsren i sina överordnades ögon, och hans andreman Luke, en sorgsen liten man med framtiden bakom sig. Mellan naturkrafterna Hector och Dima bollas Perry och Gail medan de försöker överleva så gott de kan. Mer ska inte avslöjas här …

John Le Carré, som egentligen är en pseudonym för David Cornwell, har ett rikt författarskap och ett yrkesliv med inblick i såväl underrättelsetjänsten som den akademiska världen, bakom sig. Han vet vad han talar om. Att han fortfarande är en briljant skapare av politisk thriller av bästa  märke bevisar han än en gång med ”Vår egen förrädare”. Rekommenderas å det varmaste!

—

Måna N. Berger är kulturskribent och driver Ateljé Mjölkboa.