Örebrospexet 2011

Inlagd av Tommy Johansson Fokus torsdag, mars 17th, 2011

Alla är vi bekanta med Bram Stokers 1800-tals-roman om den rumänske vampyren Greve Dracula från Transylvanien. Vi känner honom vanligtvis som en manipulativ, obehaglig och framförallt blodsugande figur, omgiven av onda väsen och monster. I Örebrospexet tappning står det dock klart att allt rör sig om ett olyckligt missförstånd – Dracula gör nämligen inte en fluga förnär. Han driver ett exklusivt slottshotell och är i själva verket en passionerad botaniker, tillika pacifist och obotlig toffelhjälte. Dessutom lider han av hemofobi, d.v.s. han kan inte se blod utan att bli svag i knäna. Tillsammans med sin rabiata och osympatiska fru Elisabeth, och sin sömniga betjänt Franken, driver han sin hotellverksamhet i stillhet. I alla fall tror han det. Ögonbrynen höjs avsevärt när slottet får besök av familjen Van Helsing, representerade av den skjutglada Alice och hennes försiktiga bokmal till bror, Bastian. Pappa Abraham Van Helsing är dessutom på väg, på jakt efter greven. Problemen hopar sig alltså för stackars Dracula och plötsligt är tillvaron inte så stillsam längre. Och det är inte det ända. Vad händer till exempel med alla städerskor som spårlöst försvinner nere i spa-avdelningen?

Det är onekligen en rolig idé som Örebrospexet presenterar, att tvärtomstöpa Dracula. Även om man ur ett spexperspektiv tar ett steg bort från de vedertagna konventioner som vanligtvis utgör ett spex, så är väl inte ett sådant ställningstagande nödvändigtvis av ondo. Annars är en av spexformatets grundregler att man presenterar ett gäng historiska personer som i verkligheten kanske inte hade så mycket med varandra att göra, men som verkade under samma tidsperiod. Mötet mellan dessa historiska figurer förklarar sedan varför en specifik historisk händelse ”egentligen” inträffade. I Churchill från 2006 förklaras det exempelvis hur Ian Fleming, tillsammans med Sarah Leander och Winston Churchill, föder idén till James Bond, medan medeltidsspexet Furstinnan från Sicilien från 2007 förklarar vad som utlöste digerdöden.

Men med Dracula har man alltså kastat om grundreceptet helt och hållet, och byggt manus kring en fiktiv berättelse med fiktiva karaktärer. Det är bara sjukvårdspionjären Florence Nightingale som är verklighetsförankrad i sammanhanget. Och jag hedrar ambitionen, ett format behöver förändring (inom ramarna av sig själv) för att utvecklas och bli bättre. 

Men överlag är Dracula eller skriet från spa-avdelningen ett ojämnt spex. Man får framförallt känslan av att tiden fram tills premiär inte riktigt har räckt till. Man snubblar lite över replikerna, nästan en gång för mycket, timingen sitter inte helt och hållet, och man glömmer lite sångtext. Å andra sidan, premiärnerver har hemsökt laddade skådespelare sedan urminnes tider, så alldeles för hård ska man väl inte vara. Men nog får ensemblen vässa skärpan och tygla nerverna till kommande föreställningar, om inte för Örebrospexet så åtminstone för den betalande publiken, det är man skyldig. Mer än skyldig.

Styrkan med Draculas manus är onekligen humorn, karaktärerna och omständigheterna. Dessa komponenter sammanstrålar symbiotiskt med varandra och föder både en och två och tre skrattsalvor – det syns att man inom produktionen haft väldigt kul tillsammans. Det är fantastiskt roligt att Vlad Dracula, spelad av en rutinerad Sebastian Olsson, är rädd för blod och pratar som sengångaren Sid i Ice Age, eller att betjänten Franken, som förs fram av en slipad Ronny Pettersson, är en sävlig norrlänning med narkolepsi och tvivelaktigt närminne, eller att självaste Florence Nightingale, hysteriskt (på ett bra sätt) spelad av Hanna Öhlund, är städmanisk. Jag skrattar högt flera gånger åt dråpligheterna, så i det avseendet är humorn stundtals lika vass som Draculas hörntänder.  

Be that as it may, det eliminerar inte det faktum att spänningen, och intresset för den helhetsmässiga storyn, faller till gagn för ett spex som bygger på skämt som någonstans lever i sig själva, men som inte för berättelsen framåt. Det är synd för helhetsupplevelsen blir verkligen lidande. Man undrar till exempel inte så mycket vad som försiggår i hotellets spa-avdelning, det förstår man tidigt, och sen så är det inte så mycket mer med det. Det innebär alltså att mysteriet försvinner långt innan slutet kommer, och det per automatik innebär i sin tur att det inte finns någon egentlig twist på historien. Något så kallat ”ahaaa-var-det-så-det-var”-moment uteblir och det kan jag tycka är tråkigt, särskilt när det handlar om spex. Dessutom riskerar man att förlora publikens fokus om det inte finns frågetecken längs med vägen, som sedan besvaras och knyts ihop i slutet.

Musiken då, låtarna och sångtexterna? Och danserna, koreografin? Spex är ju som bekant ett älskat syskon till musikalen. Textmässigt är jag kräsen, men mycket av det verbala går tyvärr förlorat i bristfällig teknik och lite halvtaskig artikulering, så jag hoppar över det. Lite kan man förstås nämna, jag anar till exempel omkastad ordföljd, och det är jag fullkomligt allergisk emot, samt lite osämja mellan melodi och stavelser, och i min bok medför det minuspoäng. Däremot, första aktens låtval – riktigt tight och enhetligt. Rocktemat går inte att ta miste på. Särskilt aktfinalens Highway to Hell av AC/DC sticker ut, gotta love it! Särskilt Sebastian Olsson och Saga Sterner briljerar i sången. Överlag är låtvalet bra, även om andra aktens repertoar vacklar ordentligt i jämförelse med den första.

Koreografin har man lagt sparsamt med krut på, eller snarare, man har lagt för mycket krut på vissa delar och för lite på andra. De koreografier som doftar stagefighting är riktigt bra gjorda, men annars så måste man arbeta mer på synkroniseringen samt försöka skjuta in mer berättande i uttrycket. Att man inte utnyttjar Viktor Marklund, som spelar Bastian, och hans danskunskaper mer än man gör förvånar mig, det syns (när han väl får dansa) att han kan röra på göten. Det kändes outnyttjat, särskilt då mycket pekar på att dansgruppen fått arbeta i uppförsbacke. Resultatet hade säkert blivit ännu bättre med mer tid och en större dansgrupp. Avslutningsvis måste jag nämna sluttjutet, det var en besvikelse. Då vill man ha en fet koreografi, flådigt utåtagerande och fart – inte en ensemble som står på rad och ”bara” sjunger. Men annars, respekt till dansgruppen, det syntes att kompetensen fanns.

En annan komponent måste nämnas innan jag avrundar, nämligen dekoren. Fantastiskt genomarbetad och välgjord, riktigt snygg och proffsig. Måste även nämna illustrationerna i programbladet, en detalj såklart men väl värd att understrykas. Grymt välgjorda.

Annars känns Örebrospexet och Dracula lite som sin egen nektar, det vill säga den guldfärgade punschen. Det är förvisso punsch med både syra och sötma men det saknas arrak. Och det är inte fråga om bristamde kompetens, i bemärkelse av skådespeleri eller manusskrivning, det handlar mer om att komma ihåg traditioner. Självklart ska man ta ut svängarna, men återigen, inom ramen för vad som är möjligt. Man får inte glömma vad ett spex ursprungligen är, annars kommer man i stigande takt förlora företeelsen. Jag stannar vid den pekpinnen och önskar härmed Örebrospexet all lycka framöver. Gutår!

— — —

Tommy Johansson är filmvetare och frilansskribent