Bio: True Grit

Inlagd av Tommy Johansson Film, Recension måndag, mars 21st, 2011

True Grit

Western, Usa, 2010

Regi: Joel & Ethan Coen

Distributör: Paramount

Medverkande: Jeff Bridges, Matt Damon, Hailee Steinfeld m.fl.

Längd: 110 minuter

På bio nu, finns på DVD/Bluray från 2011-06-29

— — —

Bröderna Joel & Ethan Coen dammar av en gammal Charles Portis – och John Wayne-klassiker och riktar filmobjektivet mot sexskjutare, Winchesters och whiskybuteljer. Med sina tio Oscarsnomineringar levererar True Grit en kompromisslös western, där både skratt och spänning samsas om vartannat. Och jäklar vad bra det är.

Leaning on the Everlasting Arms flyter fram i ett stillsamt piano utanför en anonym saloon, snön singlar sakta ner. Utanför ligger en orörlig, ensam kropp, livlös och övergiven. Några dagar senare har den 14-åriga Mattie Ross bestämt sig – hon vill ha rättvisa. Hennes far har blivit skjuten helt oprovocerat, mördad av ynkryggen Tom Chaney, som fortfarande är på fri fot. Fast beslutsam att ställa Chaney inför rätta anlitar hon den enögde Rooster Cogburn, en försupen men ”double tough” U.S. Marshall som levt igenom det mesta och lite till. Han lovar att fånga in Chaney för 50 dollar och sätter sig sedan i sadeln med en uppkorkad flaska bourbon, tätt åtföljd av Mattie. Med på resan följer också den smått parodiska och självgode Texas Rangern LaBoeuf, som jagat efter Chaney i flera månader. Tillsammans sätter trion av efter den flyende ynkryggen, rakt genom farofyllt indianland och otämjd vildmark. Hoppla!

Och sicken filmresa det blir. Det finns inget konstlat med bröderna Coens inträde i westerngenren, de tillför med andra ord inget överflödigt till ett filmformat som gör sig allra bäst klassiskt. Western ska vara hårdkokt och laglöst, men ändå rättvist på samma gång, och såklart – alkoholiserat. Bröderna Coen presenterar just det, även om genrens fundamentala ingredienser knappast nyanserats å det grövsta. Men vem skulle vilja det? True Grit är mer av en hyllning till sexskjutare och desperados än en 2010-tals-variant av en bortglömd genre, där både humor, dramatik och spänning samsas sida vid sida om vartannat. Följaktligen presenterar filmen fondmässigt allt som ett kulinariskt westernrecept kräver, den har en oviss resa genom ovisst land, samt en okomplicerad story där man antingen jagar någon eller själv blir jagad.

Det finns naturligtvis väsentliga skillnader mellan bröderna Coens True Grit och Henry Hathaways klassiker från 1969 (De Sammanbitna på svenska), om man nu bortser från grundkonventionerna. Framförallt har bröderna Coen bakat om filmens huvudpersoner ordentligt och lagt välinvesterat krut på karaktärsutvecklingen, vilket bland annat yttrar sig i en betydligt mer oborstad Rooster Cogburn, samt en fullkomligt kompromisslös Mattie Ross, för övrigt briljant spelad av stjärnskottet Hailee Steinfeld. Särskilt den sistnämnda är betydligt bättre i Coens tappning tillskillnad från den klämkäcka 60-tals-Mattie som Justin Bieber-kopian Kim Darby presenterade.

Överlag är 00-talets True Grit en betydligt mer grovkalibrig version än sin föregångare, där komiken skruvats ner några måttenheter till gagn för en ännu mer hårdkokt historia. Humorn har emellertid inte försvunnit, den finns fortfarande kvar från början till slut, främst frontad av en fantastiskt bullrig Jeff Bridges. Det är för övrigt den Coenska humorn som står ut mest i sammanhanget, om man nu ska understryka något konkret. Det hjärtliga och det råa lever i symbios med varandra, ungefär som i Burn After Reading från 2008, eller The Big Lebowski från 1998, där det ena aldrig utesluter det andra, snarare tvärtom. Den bitterljuva komiken förstärker och belyser snarare faktorer som påvisar något helt annat. Ett exempel är den närmast löjeväckande, ändock stundtals skrattframkallande konflikträdslan som Fargo humoristiskt presenterar, men som i själva verket avslöjar en sorgsen, inbunden och framförallt högst våldsbenägen befolkning i en liten stad i North Dakota. Den svarta humorn är följaktligen något som har blivit ett utav bröderna Coens mest karaktäristiska trademarks, där företeelsen inte sällan understryker något utöver det rent uppenbara.

En stor komisk behållning återfinns också i karaktärerna. Bridges rivjärnsbullriga och helt ohämmade Rooster Cogburn och Matt Damons nästan gulligt allvarliga och narcissistiska LeBoeuf har en fantastiskt tvärtombelamrad relation som är alldeles lysande. Det är träffsäker comic relief på hög nivå. Bara Damons plufsiga och rejält övervintrade Davy Crockett-look föranleder skratt. Det kufiska och säregna i filmens outsinliga karaktärskatalog är helhetsmässigt en fröjd att bevittna, och får väl även det betraktas som en Coensk faktor som man verkligen känner igen. Vem minns till exempel inte John Turturros vansinniga Jesus Quintana från The Big Lebowski eller för all del Peter Stormares blonderade psykopat i Fargo.

Det enda som man emellertid kan ha invändningar mot är det något forcerade knyta-ihop-säcken-slutet. Epilogen som följer när filmen men gott samvete egentligen skulle ha kunnat börja rulla eftertexterna känns överflödigt och inklämt. Det känns någonstans poänglöst att leverera två slut, vilket resultatet av det här ”så-gick-det-sen”-segmentet tyvärr gör.

Nu såhär i retrospektiv blev det ju trots tio Oscarsnomineringar inte en ända guldgubbe för True Grit, vilket till viss del kan kännas både tråkigt och lite oförtjänt, men kanske inte så förvånande. Det är förmodligen mer av en pojkaktig förhoppning snarare än en trovärdig föraning att True Grit kanske kan innebära en revival för westerngenren, särskilt med tanke på Oscarsgalans utgång. Även om de senaste åren har bjudit på riktigt bra westernfilmer, exempelvis remaken av 3:10 to Juma eller The Assasination of Jesse James by the Coward Bob Ford och för all del Serafim Falls, så är frekvensen av producerade westernfilmer inte ens en skugga av sitt forna jag.

Guldkorn som True Grit kommer förmodligen att sälla sig till otaliga föregångare som med tiden, i vidare utsträckning, kommer reduceras till en älskvärd minoritet. Alla är de filmiska underdogs från en svunnen tid som befinner sig längst ner i Hollywoods genremässiga hierarki. Möjligtvis stöper man om formatet och blandar in nya komponenter i hopp om att försöka modernisera genren, något den nyligen bioaktuella Jonah Hex eller kommande Cowboys and Aliens talar för. Frågan är om det är en särskilt bra idé. Det dyker för all del upp små juveler med jämna mellanrum som Clint Eastwoods Unforgiven eller Ed Harris Appaloosa-remake, men annars så får man nog, med handen på det gamla westernhjärtat, erkänna att dagarna då Sergio Leone och John Wayne manifesterade westerns självklara existensberättigande förmodligen är ett kärt minne blott.

— — —

Tommy Johansson är filmvetare och frilansande skribent.