Roman: Allt är i rörelse

Inlagd av Magnus Gustafson Recension, Skönlitteratur söndag, november 6th, 2011

Allt är i rörelse

Ulf Lundell
Wahlström & Widstrand 452 s.
Har utkommit

Det finns en återkommande scen i Ulf Lundells nya roman, Allt är i rörelse, som etsat sig fast hos mig och som på något sätt blivit ett ledmotiv för boken. Det är när protagonisten, fotografen Joar Cirroan, åker runt på sin åkgräsklippare i sin trädgård på Österlen och lyssnar på P1 i hörlurarna. Den här scenen tycker jag på ett bra sätt beskriver ett centralt tema i boken, som handlar om den 60-årige huvudpersonens ensamhet, för att inte säga isolering eller alienation i samhället.
”Jag klippte gräset med hörlurar med radio. (…) En ensamlevare som jag behöver röstsällskap så jag håller mig fortfarande kvar i P1, men jag är på väg att ge upp. Det prat jag för några år sen kunde uppleva som angeläget och spännande har jag antingen tröttnat på eller så har även P1 förändrats. Både och förmodligen …”

Då och då bryts ensamheten av besök från flickvännen Anne som bor och arbetar i Göteborg. Inte sällan ger han sig rastlöst i väg i sin BMW, gärna till Stockholm, ibland till ”provinshuvudstaden”, och någon gång till Köpenhamn. Även dessa resor ackompanjeras av P1 och läsaren får ta del av protagonistens åsikter när det gäller såväl olika politiska frågor som debattörer och radioprogramledare.

Romanen är till formen en containerroman, det vill säga en roman där författaren häller ner vad han eller hon känner för utan något överordnat krav på sammanhållande form, tema eller intrig. Stilen varierar från kapitel till kapitel. Ibland, speciellt i början, är det ett slags korthuggen prosadikt, med många radbrytningar, som strax byts mot den karakteristiska Lundellstilen med långa böljande meningar utan punkt som försöker skapa någon slags närvaro och nerv. Historikern och numera ständige sekreteraren i Svenska Akademien, Peter Englund, gjorde en träffande iakttagelse på sin blogg häromåret när han jämförde hur vårdslöst Lundell hanterar sin talang med hur någon jonglerar med en Ming-vas. Englund konstaterade att Lundells bästa roman ännu är oskriven. Själv börjar jag mer och mer tänka på att idén om den stora romanen inte ingår i Lundells konstnärliga projekt. Ett av hans syften är att på något sätt bryta mot dessa förväntningar och ideal. Ett kännetecken för hans romaner är att de är ojämna och ibland kanske onödigt långa – briljanta miljöskildringar och iakttagelser från Stockholm och landsbygden kan avlösas av intetsägande partier, exempelvis långrandiga och dåligt gestaltade dialoger och osannolika intriger, som Sydsvenskans recensent Malin Ullgren (13/10-2011) kopplar ihop med porrfilmsgenren.

”Det är ofta väldigt dramatiska saker, sammanträffanden som händer på två röda, som om berättaren dagdrömmer. Fotomodeller och rockstjärnor dyker upp ur intet, dör, dödar, våldtar, hämnas, kör ihjäl sig. Man kan kalla det porrfilmsintrig.”
Poeten och litteraturkritikern Aase Berg gjorde en intressant iakttagelse angående stilen i tv-programmet Babel (13/10-2011). Hon menade att Ulf Lundells prosa är mer nyskapande än vad många tror och har gemensamma drag med samtida svensk poesi:
”Hans prosa ligger mycket närmare samtidspoesi än vad man kanske kan tro. (…) Den är oerhört pladdrig, eller pladdrig … men just de här långa rinnande meningarna, den är fruktansvärt förankrad i ett nu, vilket samtidspoesin också ofta är. Så att den är liksom på något sätt mer experimentell än vad man kanske kan tro.”

Själv tycker jag att Lundells sätt att skriva också har en del likheter med Lars Noréns En dramatikers dagbok (2008). De delar den här förankringen i nuet, som Aase Berg talar om, och något som jag skulle vilja beskriva som en associativ och kumulativ gestaltning. Ett exempel på en sådan är när Joar Cirroan lagar afrikansk lammgryta och låter tankarna fara iväg:
”Benfri lammstek, bananschalottenlökar, vitlök, riven ingefära, kanelstänger, hela kryddnejlikor, kardemummafrön, hel spiskummin har ingen får ta pulvrad, kokosmjölk salt peppar färsk koriander, klippt ovanpå vid servering. 500 kvinnor våldtagna, Kongo, barn också, flickor, hela byar knullas till ödeläggelse, våldtas. FN-trupperna spelar kort i lägret intill vilket helvete verkligen mörkrets hjärta men svart mot svart nu. Det enda vi inte gör är att äta upp varann men vem vet, det sitter säkert några och äter en frände just nu. Just nu pågår hur många våldtäkter världen över? Just nu hur många torteras?”
Det som förenar Lundell och Norén är också något som jag skulle vilja kalla ett materialistiskt tema, eller kanske snarare en materialistisk framställningsteknik. Både hos Norén och Lundell utgör varumärken och konsumtionsvanor en viktig del i den litterära gestaltningen. I samband med pjäsrepetitioner i Berlin köper regissören Lars Norén dyra märkeskläder, såsom en Yamamoto-kavaj och en Issey Miyake-kostym, samt äter mat på exklusiva restauranger. I Ulf Lundells roman inhandlar huvudpersonen Joar Cirroan exempelvis en espressomaskin, ringer Musikbörsen och levererar ett elpiano till flickvännen Anne i Göteborg, lämnar in åkgräsklipparen till Järn och Fritid, åker till Stockholm och köper ett duschdraperi av styv plast på Room samt skivor på Pet Sounds och böcker på Hedengrens. Det skulle vara intressant att lista upp alla varumärken och konsumtionsartiklar som förekommer hos Lundell och Norén och göra en komparativ materialistisk litteraturvetenskaplig analys utifrån detta.

I centrum av det här materialistiska temat i Ulf Lundells nya roman står en BMW X5, som hela tiden krånglar och måste lämnas in på service, och som blir ett litet drama i sig själv. Inte sällan handlar det om elektroniska fel. När Joar får höra att Moderaternas pressekreterare Sofia Arkelsten under Almedalsveckan sponsras av den tyska biltillverkaren, för att sedan skriva en positiv artikel i BMW:s egen tidning, väcks dessutom grubblerier kring vad märket står för ideologiskt. ”Vad är det för bil jag åker omkring i? Måste man vara moderat för att kunna köra BMW?”
I slutet av romanen sätts ändå någon slags punkt i det här dramat och Joar förlikar sig med sin bil.
”Jag tycker synd om X5:an. Jag har bestämt för att försonas. Med bilen. Inte med reklammakarna som gapar om Glädje etcetera. Inte med dom som satt ihop denna bil. Inte med försäljarna. Men med bilen. Inte bilens fel. Att den skavankas. Man måste bli som häst och ryttare med en bil. Det är nödvändigt. Det är så det ska kännas.”

En viktig och återkommande referenspunkt i framställningen är protagonistens ungdomsminnen från 60-talet. Joar Cirroan återkommer ofta till dessa minnen, likt ett mantra, som om han behövde hämta kraft från dessa upplevelser som format hans världsbild och identitet. Det är som om han behöver återupptäcka dessa minnen igen och igen för att kunna orientera sig i sitt liv. Under en solsemester läser han om sin favoritförfattare Jack Kerouac och färdas genast bakåt i tiden och möter en yngre upplaga av sig själv, eller kanske möter han snarare någon slags egen mytologisk värld och historia.
”Det är synnerligen underligt att upptäcka Jack Kerouac igen (…) Det tar mej som en rejäl omruskning, det tar mej dessutom tillbaka till Klippgatan 71. Jag läste honom då, som en nåd (…) Det är väl ändå så att JK, katoliken, borde kunna helgonförklaras, Ginsberg knappast, han surfade vidare in i hippievägarna, det gjorde Cassady också, jag tror inte K. nånsin sålde ut, är det inte det det handlar om, även om vi under nån period i våra liv just säljer ut, att komma hem till att inte sälja ut våra själar ideal drömmar, vad vi hoppas på och tror, våra visioner? Det är det.”
Det förefaller som om 60-talet, och minnena av detta, är som en brunn dit Joar Cirroan då och då måste gå för att dricka för att hämta kraft, ungefär som ett törstigt djur som söker upp närmsta vattenkälla.

Det finns något problematiskt med den här äldre generationens upptagenhet av 60-talet. Det finns ibland en tendens att de som var med om 60-talets vänstervåg anser sig ha tagit patent på hur socialt engagemang ska utformas och saknar förmåga att avläsa och förstå nya generationers uppror. Det förefaller vara en självupptagen attityd, eftersom varje generation gör uppror på sitt sätt, och historien startade ingalunda på 60-talet. När jag själv engagerade mig i föreningar som Folkkampanjen mot MAI och Attac under protesterna mot den orättvisa globaliseringen i slutet på 90-talet och början av 00-talet var det många från den här äldre generationen som vaknade till liv igen, fick ny energi och anslöt sig, men det fanns också de som satt kvar uppe på läktaren, fastlåsta i sina gamla minnen som om de redan flyttat in på äldreboendet, och inte kunde ta till sig och förstå den här nya radikaliseringsvågen.
Det slår mig att författaren och artisten Ulf Lundell under hela sin karriär varit upptagen kring ungdomens upplevelser av 60-talet. Redan i debutalbumet Vargmåne (1975) sjunger han ”67, 67, var har du tagit vägen nu?”, en låt som följt med honom genom hans långa artistbana. I samband med skivdebuten framträder han för första gången i Sveriges Radio i en intervju med Lennart Wretlind, numera programledare för P2:s Klingan. Redan då, som 26-åring, blickar Lundell romantiskt och lite nostalgiskt tillbaka på det som hände kring 67-68. Det är uppenbart att han beskriver ett födelseögonblick, eller en uppenbarelse eller ett krismoment, där hans identitet, både som människa och konstnär, tog form.

”Det var en jävla kul tid när det smällde igenom det här med flower-power. Det fanns ett nytt ljus runt allting. Det var jävligt hoppfullt. Det var bara att knalla ut med en prästkrage och fixa det (skratt). Sen var det ju en jävla baksmälla på det där också, när man stod där med stjälkarna och dom avslagna blommorna (…) Det slutade med att man låg där i en fåtölj och rökte brass. Jag upplever det som jävligt påfrestande att allt det här inte var nånting, flower-power fanns inte längre, det var andra tider helt plötsligt.”

I romanen Allt är i rörelse finns också ett postapokalyptiskt tema som handlar om folkhemmets sammanbrott och socialdemokratins kris.
”Alla dessa teflonpolitiker. Hur hade sossarna kunnat lämna ifrån sig allt, allt!, till Reinfeldt? Det var lika mycket en gåta som en självklarhet. Sverige var inte längre något ”socialdemokratiskt land”. Vi levde kvar i det förflutna. Det var hemska tider. Det förflutna levande och nuet präglat av djungelns lag. Ogemenskap. Osamhörighet. Osamhälle. Osamvaro. Osamvete. Att jag fortfarande satt kvar i det. Landet.”
Det är svårt att avgöra vad som är samhällskritik och vad som är del i något slags nostalgiskt mytskapande kring det gamla folkhemmet. Kanske längtar Joar Cirroan lika mycket efter en tid då han själv var delaktig i en social rörelse, och inte som nu, enbart en passiv mediekonsument i exil på Österlen. Genom att han enbart baserar sina politiska åsikter på ett borgerligt mediebrus framträder en stereotyp bild av samhällsutvecklingen, och myllret av samtida gräsrotsrörelser osynliggörs.

När Håkan Juholt väljs till ny partiledare för Socialdemokraterna är det signifikativt att det är den mediala stereotypa bilden av en gammaldags gråsosse från landsbygden som Joar Cirroan okritiskt tar till sig och identifierar sig med.
”Juholt. Jag följde kongressen på tv. Vilken uppenbarelse. Mannen vars motto är Domus ska heta Domus. Men en kraft. En mustasch. Hur många skägg ryker nu i hipsterkretsar? Jag behåller mitt. Det är gråvitt. Jag har rätt till mitt skägg. Men Mona Sahlin. Så blekt det var. Hennes partiledarskap. Och nu denna sprängkraft från Oskarshamn som bara lyssnar på Elvis (…) Men att han inledde sitt tal med att prata kultur. Det var djävligt begåvat. Reinfeldt borde ligga lite sömnlös. En fryntlig frejdig rot-sosse, det är en urkraft.”

Efter det så kallade fittstimsbråket i slutet på 90-talet då Lundell hamnade i en konflikt med en ung generation feminister har den mediala bilden av författaren som en gammal mansgris varit den förhärskande och tolkningarna av hans verk har följt ett givet mönster. När han ger ut en roman kan man numera utgå ifrån att ett antal akademiker kommer att raljera inte bara över den bristande litterära kvaliteten utan även över författarens konservativa värderingar i allmänhet och i synnerhet den föråldrade kvinnosynen. Recensionerna följer en given och etablerad mall som bara behöver prickas i, ungefär som en checklista. Den här etablerade tolkningen är inte alls felaktig. Tvärtom. Lundell inbjuder såväl i låttexter som i romaner till sådan här kritik eftersom vissa teman kan sägas vara lika förutsägbara som kritiken. Det finns ett tema även i den nya romanen som jag skulle vilja kalla för objektifiering av kvinnan. Det manifesteras exempelvis när protagonisten under sin solsemester tackar ja till att hjälpa en ung kvinnlig fotomodell fram i karriären.

Problemet tycker jag snarare är att tolkningarna präglas av ett distanserat utifrånperspektiv. De som framför kritiken marscherar på led, har ofta förutfattade meningar om Lundells konstnärskap, och är inte intresserade av att problematisera den bilden utan snarare att manifestera sig själva genom Lundell.
I slutet av 90-talet kom kritiken från en ung feministisk generation som ville plocka ned ett folkkärt patriarkalt nationalmonument från sin tron. Det ligger i sakens natur att de som gör uppror inte är intresserade att problematisera bilden. Men, som Åsa Linderborg skriver i artikeln ”Ulf Lundell och jag” (Aftonbladet, 5/10-2007), var det inte givet vem som var över- och underordnad i den här konflikten.
”Den sårade Lundells brev till Ramqvist var både omdömeslöst och avslöjande – han undrar om hon har kissat på sig och fått för lite kuk – men rymmer likväl en komplicerad psykologi. Där man till synes kan skåda en mäktig man ur patriarkatet ge sig på en värnlös kvinna kan man lika gärna se en liten grabb från arbetarklassen slåss mot landets största prestigetidning. Sanningen är väl, för en gångs skull, både och.”

Åsa Linderborgs artikel är för övrigt den bästa text som jag har läst om Ulf Lundell och framstår för mig som ett föredöme. Artikelns titel, ”Ulf Lundell och jag”, antyder textens specifika kvalitet. Den får trovärdighet genom att den utgår från en relation till Lundells böcker och musik och problematiserar sedan detta förhållande, inte minst genom att kritisera hans benägenhet att placera kvinnan på en piedestal. Det som drabbar mig som läsare är hur hon beskriver den här slitningen i relationen, det paradoxala i att hon periodvis lyssnar dagligen på en artist som har en förfärligt konservativ syn på könsrollerna och kärleken.

”Jag lyssnar på Lundell bara när ingen annan hör. Jag kunde ha spelat honom i radions Sommar-program, men jag gjorde det aldrig. Hade jag valt nåt, hade det nog blivit från Vargmåne, en skiva jag fortfarande lyssnar på, periodvis varje dag. Jag känner på något sätt att det jag har ihop med Ulf Lundell, det ska andra bara skita i.”

Det som särskiljer Åsa Linderborg från övriga Lundell-kritiker är att hon har ett inifrån-perspektiv, hon är ett fan som brottas med sin kärlek till en musikartist och författare. Vi var många Lundell-fans som kunde identifiera oss med det hon skrev och bli berörda. Jag tror också att det finns en allmängiltighet kring det här med att brottas med en gammal förebild, som gör att även de som inte lyssnar på Lundell kan uppskatta artikeln.
Det är få texter som har drabbat mig så hårt, jag upplevde det som ett otäckt uppvaknande, som om jag plötsligt insett att jag varit indoktrinerad när det gäller framförallt kvinnosynen. Efter läsningen skickade jag iväg ett långt mejl till Aftonbladets kulturredaktör och fick följande svar:
”Hej Magnus, Och varmt tack för fint brev! Jag har fått jättemånga reaktioner på den artikeln, och de flesta känner som du. Jag älskar Lundell men önskar att jag hade större anledning att göra det. Så roligt också, att du tycker om min ”pappabok”. Solsken i höstrusket! Åsa”

I samband med utgivningen av romanen Allt är i rörelse har glädjande nog poeten och kritikern Aase Berg bidragit med ytterligare ett sådant här kritiskt inifrån-perspektiv. Samtidigt som hon i likhet med många andra uppfattar Lundells kvinnosyn som problematisk framhåller hon som sagt att hans prosa är mer experimentell än vad man kan tro och anser att hans samhällskritik är uppfriskande.
”Jag känner mig så lycklig över att få läsa 439 sidor, eller vad det är … den senaste boken … med nån som faktiskt är oerhört förbannad över situationen i Sverige just nu. Jag tycker inte det är så himla vanligt ändå att man får vistas i en sån värld så länge.” (SVT:s Babel, 13/10, 2007)

__________
Magnus Gustafson är frilansskribent