Hem » Recension, Tv-serie, Videohyllan » Tv-serie: Anno 1790

Tv-serie: Anno 1790

Anno 1790
Kostymkriminalserie, Sverige, 2011
Distributör: SF
Regi: Rickard Petrelius, Levan Akin & Kristina Humle
Medverkande: Peter Eggers, Joel Spira, Linda Zilliacus, Torsten Flinck m.fl.
Längd: 585 minuter
Finns på svensk DVD från 2012-02-22

— — —

Att flera kockar skulle innebära en sämre soppa är något SVT motbevisar i 2011s stora satsning Anno 1790. Med hela tre regissörer som har till jobb att tolka lika många manusförfattares visioner skulle det lätt ha kunna ha blivit pannkaka av hela projektet. Istället verkar denna utmaning istället snarare ha sporrat produktionsteamet, som levererar ett av SVTs mest ambitiösa projekt på väldigt länge.

Fältskären Johan Gustav Dåådh, spelad av Peter Eggers, anländer till Stockholm efter att ha tjänat konungen i kriget mot Ryssland. Här lyckas han snart bli involverad i en mordutredning, och det visar sig att den fagre läkaren har en naturlig fallenhet för att lösa mysterier. Inom kort blir han erbjuden rollen som kvarterskommissarie hos polismästaren Whalstedt, och tillsammans med sin vän och medhjälpare Simon Freund, spelad av Joel Spira, ger han sig ut i upplysningstidens Stockholm för att rensa upp stadens gator. Det visar sig dock snart att Dåådh inte alltid håller med sina poliskollegor, då han i hemlighet är en republikan, ateist och fritänkare. Att han sedan förälskar sig i polismästarens hustru Magdalena, spelad av Linda Zilliacus, gör inte hans arbete enklare. I en tid då republikaner och konspiratörer tar till alla medel möjliga för att påbörja sin revolution måste Dåådh dessutom ställa sig frågan vilken sida han egentligen står på.

Det första som många kommer att lägga märke till när det gäller Anno 1790 är dess fantastiska visuella egenskaper. Samtidigt som bilden är skarp och klar, så känns den ändå väldigt rå och smutsig, vilket hjälper till att måla upp en bild av dåtidens Stockholm som väldigt ogästvänlig och farlig. Att man varit så sparsam med färger i serien hjälper även till att förmedla den känsla av hopplöshet som verkar råda i staden. Seriens kulisser kan ibland upplevas som något platta, men det är ändå svårt att inte sugas in i den värld Anno 1790 målar upp. Detta är visserligen inte så förvånande när man ser allt jobb som man lagt ned i denna produktion. Framförallt seriens kostymörer förtjänar en stor eloge, då de slitna och tidsenliga plaggen gör väldigt mycket för att sälja illusionen av 1700-talssverige. Det kanske mest imponerande är dock att man varit så mån om att se till att även små detaljer är tidsenliga och korrekta, vilket mer än väger upp för de små skavanker som lyser igenom då och då. Allt detta ramas sedan in av den Guldbaggebelönade fotgrafen Geir Hartly Andreassens fantastiska foto, vilket resulterar i att serien stundtals ser rent ut sagt gudomlig ut. Det är nog ingen överdrift att säga att detta kan vara SVTs snyggaste produktion hittills.

Seriens upplägg är i sig inget nytt, och kommer troligen att kännas igen av de flesta. Avsnitten öppnas med att ett bestialiskt brott, oftast ett mord, utförs på ett kreativt sätt någonstans i Stockholms innerstad. Polisen är kvick med att hitta en misstänkt som de sedan snabbt slänger i stadens häkte. Dåådh å andra sidan är inte lika snabb att döma, utan spenderar resten av avsnittet med att jaga rätt på den egentligen brottslingen. Det är något av ett dussinupplägg med andra ord, men det behöver ju faktiskt inte innebära något negativt. Anno 1790 tar inga riktiga risker med sitt upplägg, men klarar därför av att leverera riktigt spännande intriger i varje avsnitt. Att det sedan löper ett rött band genom seriens samtliga avsnitt i form av republikanernas kamp för att starta ett uppror mot kungamakten är en riktigt fin morot för att sporra åskådaren att alltid vilja se mer.

Radarparet Dåådh och Freund känns stundtals som ett något omaka par, med en inte alltför olik parrelation som den Sherlock Holmes och Watson delade. Tyvärr tillför Freund oftast väldigt lite rent intrigmässigt, utan det stora behållet ligger snarare i att se vänskapen blomstra mellan dessa två väldigt olika individer. Det som vid seriens början inte är så mycket mer än tolerans, växer sig under seriens gång till en riktigt fin vänskapshistoria med vad som verkar vara äkta kemi mellan skådespelarna. Detsamma kan dock tyvärr inte sägas om Dåådh och Fru Whalstedt, då deras kärlekshistoria stundtals känns något påtvingad. Serien lyckas inte riktigt övertyga om varför de båda skulle vara så förälskade i varandra, men lyckas likväl att bjuda på en del fina ögonblick de två emellan. 

Det som många kanske var oroliga över var att SVT inte skulle våga gå fullt ut med seriens brottscener, men det skulle visa sig att denna oro var helt obefogad. Anno 1790 är ibland riktigt rå, och skyggar inte undan för att visa upp blod. Redan i första avsnittet sätter man en riktigt mörk ton då ett litet barn piskas till döds. Det är med andra ord inget daltande, utan man visar upp just hur brutal den mänskliga naturen kan vara. Detta sträcker sig dessutom bortom den fysiska sfären, då hämnd och småsinthet är ett tema som genomsyrar avsnitten.  SVT förtjänar en eloge för att de lyckats så väl med att göra en deckarserie anpassad för en mogen publik.

Serien är dock självfallet inte utan sin beskärda del av problem. Den timme varje avsnitt varar känns stundtals lite väl tilltaget, då det oftast inte finns nog med material i avsnitten för att helt fylla ut tiden. Detta resulterar i en del släpande och kringsvävande scener som inte tillför avsnittet mer än öka på avståndet mellan början och slut. Tyvärr är seriens inledande avsnitt ett av de klaraste exemplen på Anno 1790s tempoproblem, vilket nog tyvärr kan avskräcka en del tittare från att fortsätta med serien. Serien är dock värd att ge en ytterligare chans, då den redan i andra avsnittet åtgärdar några av problem.  De flesta avsnitten i serien lyckas faktiskt fylla ut tiden väl med små svängar i intrigen då och då som håller spänningen uppe, och vissa avsnitt är så pass spännande att tiden nästan flyger iväg.

Precis som de små guppen i tempot som dyker upp då och då, så är även seriens dialog något man som åskådare nog måste vänja sig vid. I ett försök att efterlikna tidens rådande språkbruk har man valt att låta nästan alla karaktärer i serien pratar högdraget och krystat med varandra. Självfallet går det inte att förneka att den tidens språkbruk skilde sig något från det vi nu är vana vid, men det konstlade språket leder tyvärr till att vissa dialoger känns ytterst forcerade. Det saknas ibland flyt i dialogväxlingen och det hela påminner mer om hur aktörer i en pjäs skulle tala med varandra, där varje ord uttalas lite för perfekt för att kännas naturligt. Men även om detta är ett rätt stort störningsmoment under seriens första avsnitt, där det mer än en gång lyckas ta bort fokuset från vad som faktiskt sker i avsnittet, så är det ändå något man vänjer sig vid snabbt.

En del av den spännande känslan försvinner dessutom då det stundtals är lite väl lätt för åskådaren att förstå vem den skyldige bakom en del av seriens brott är. Detta har man dock lyckats gottgöra genom att låta upptäckten av det bakomliggande motivet vara desto mer intrikat och laddad. Det som gör denna kostymdeckare så speciell är dessutom att man många gånger kan sympatisera med bovarna, vilket även Dåådh visar prov på, då han båda undanhåller, stjäl och förfalskar bevis för att hjälpa en del av dem att undkomma sina straff. Tyvärr har man inte lyckats göra seriens stora överhängande hot, Mamselle Raxelius, alltför sympatisk. Hennes karaktär känns stundtals väldigt platt, och är stundom rent komiskt enkelspårig.

I övrigt har Anno 1790 skötts väldigt kompentent för att vara en svensk serie. Visst skulle man gärna ha sett en del karaktärer få lite större djup, och en del sidointriger utvecklas något mer, men utforskning av sådana saker hade tagit bort fokuset på vad serien faktiskt strävar efter att vara. Man har lyckats både med konststycket att porträttera den smältdegel Stockholm var under slutet av 1700-talet, samtidigt som man med underskönt foto och kompetent regi lyckas berätta medryckande mysterier med den ena intrigtwisten efter den andra.

Efter den uppsjö av mindre än medelmåttiga kriminalfilmer som Sverige spottat ur sig det senaste årtiondet, så står Anno 1790 som ett klart bevis för att vi svenskar faktiskt fortfarande kan skriva bra mordmysterier.

— — —

Johan Axell är filmvetare och frilansande skribent.

Share

Lämna ett svar

Okonstmuseet

  • Veikko Aaltona – hötorgskonstens kung

    Äntligen! Långt efter att jag egentligen slutat samla på okonst […]

    Share
  • Merchandise

    Merchandise är ett engelskt ord som rätt och slätt betyder […]

    Share
  • Troféer och priser

    Troféer och priser har funnits länge. De är symboler för […]

    Share
  • Mat

    Alla livsmedel används inte till att äta. Det finns mat […]

    Share
  • Djurdelar

    Det förekommer djurdelar inom konsten. Det är inte bara Damien […]

    Share

Blå Kalender

Kulturbloggen

© 2020 Kulturdelen. All Rights Reserved. Logga in - Designed, developed and maintained by TypeTree