DVD: Kärlek i Normandie

Inlagd av Agneta Hagerud Film, Recension, Videohyllan onsdag, februari 22nd, 2012

Kärlek i Normandie
Regi: Alix Delaporte
Drama, Frankrike 2010            
Distributör: Tri Art Film
Medverkande: Clotilde Hesme, Evelyne Didi, Grégory Gadebois m.fl.
1 tim, 27 min
Från 15 år
På svensk dvd från 2012-02-01

— — —

Den franska journalisten Alix Delaporte är uppvuxen i ett fiskarsamhälle. Hon lämnade sitt arbete för att istället debutera med filmen Kärlek i Normandie , vars handling är förlagd till fiskeindustrin vid kusten. Det gjorde hon alldeles rätt i, vill jag med en gång säga. Hon har både skrivit manus och regisserat, och filmen är en liten pärla. Jag skulle önska att den fick lysa starkare på filmhimlen. Själv har jag aldrig hört talas om den.

Angéle är villkorligt frigiven och hennes son bor tills vidare hos hennes svärföräldrar. Hon har inte sett honom på två år, och hon vågar knappt närma sig honom av rädsla för att göra fel. Hon lever ett skakigt liv, ensam och osäker. I och med en kontaktannons träffar hon Tony, en fiskare som bor tillsammans med sin mor. Han försöker vara både sin mor och sin bror till lags, genom att finnas till hans och stötta när de sörjer fadern som drunknat ute till havs. Insprängt i dramat finns också en historia om fiskarfamiljernas arbetsvillkor och deras protester mot import och prisdumpningar.

Både Angéle och Tony döljer sina känslor och sina tillkortakommanden i tillvaron bakom en tyst mask, vilket försvårar för dem att komma nära varandra. De är så olika de kan vara; han en lite butter och rundlagd fiskare vars enda nöjet är att ta en sväng på motorcykeln, och hon en kantig och osäker kvinna som cyklar ifrån sina demoner och hemlighåller sin bakgrund in i det sista. Mot alla odds dras de till varandra och sakta men säkert fyller de upp varandras ensamhet med tillit och värme.

Filmen är lika ordknapp och sträv som sina huvudpersoner, med ett foto fyllt av hav, vågor och regnväder men också av talande blickar och försiktiga leenden. Pianomusiken stämmer väl med stämningarna, och skådespelarna klarar av balansgången mellan fåordighet och känsloutspel med fingertoppskänsla. Här vill jag särskilt omnämna Grégory Gadebois, som spelar Tony. I all sin enkelhet visar han upp ett helt register av känslor.

Kärlek i Normandie är som sagt en pärla. Den solar sig inte i glansen av tjusiga skådespelare eller snygga miljöer, utan visar på en vardaglighet fylld av arbete, längtan och vänskap som alla kan känna igen sig i. Att den dessutom slutar lyckligt gör inte saken sämre. Det är en varm film som visar en tro på kärlekens kraft genom små gester. Det enda jag tycker är tveksamt är den svenska titeln, som inte riktigt speglar den tyngd som filmen har utan mer ger associationer till något lättsammare.

— — —

Agneta Hagerud är litteraturvetare och lärare.