Hem » Debatt » Estetiska problem

Estetiska problem

Ordet ”estetik” har dykt upp i diskussionen om konstteori som har förts mellan mig och Lars Vilks med flera bland annat här i Kulturdelen. Och inte bara här, ordet ”estetik” dyker upp på alla möjliga ställen. Det är ett ganska vanligt ord. Frågan är bara vad det betyder.

”Estetik” kommer från grekiskan och betydde från början ”det sinnliga, det förnimbara”. I Nationalencyklopedin (NE) finns fem alternativa användningar av ordet; förnimmelsekunskap, läran om det sköna, konstfilosofi, undersökningar av faktorer som påverkar skönhetsupplevelser, uppfattningar rörande utseenden och uttryck.

Till vardags finns det åtminstone tre olika sätt att använda ”estetik”. De skiljer sig lite från NE:s definitioner: 1. Allmänna resonemang om skönhet. 2. En akademisk disciplin, i princip konstteori, utövad bland annat på Södertörns högskola och Lunds universitet. 3. Estetisk verksamhet. Varmed menas ungefär konst och kultur, till exempel som program inom gymnasiet. Eller bara allmänt att måla, dansa och spela musik.

Ren form? Blommor av A.Hitler

I vardagliga sammanhang kan också ”estetisk” användas på ett värderande sätt. Då betyder det ungefär snyggt på ett lite högtidligt och finkulturellt vis. En person som är en ”estet” är lite snobbig. Att ”estetisera” är att förfina något till överdrift.

”Estetik” och de ord som kan avledas av detta är alltså minst sagt mångtydiga. Därmed är de också problematiska. Särskilt om man ska använda dem i något sammanhang med krav på exakthet.

I det följande tänkte jag inte diskutera att en del universitet har estetik på schemat och att gymnasierna har estetiska program. Det finns ändå mycket att fundera på.  Det är framför allt när ”estetik” tycks innehålla ett egenvärde som det hettar till. Så här skriver Lars Vilks i boken Art:

”I varje fall brukar man vanligtvis inte tänka sig att varje form av t ex design är ett konstuttryck. Ett sätt att komma runt det här problemet är att hävda att de objekt som är intressanta domineras av den estetiska aspekten. De flesta bilder som görs och har gjorts har andra uppgifter än att förmedla något estetiskt som är förbundet med konst.”

Då blir man nyfiken. Tyvärr förklarar inte Vilks vad han menar med ”den estetiska aspekten” men det är uppenbart att han avser en fristående egenskap av något slag.   I det avsnitt i boken som främst ägnas åt varför han inte vill reda ut vad ”estetik” är för något, kritiserar han ändå begreppet:

”Vi har aldrig fått veta vad detta estetiska egentligen är för något men stort, djupt och översinnligt förmodas det bringa något alldeles extraordinärt till mänskligheten. Också när det estetiskas roll har blivit sekundär har konsten generellt övertagit denna tanke och fortsätter att mytifiera det konstnärliga skapandet. Det estetiska (särskilda) blev också det som identifierades som konstens identitet och gjorde det möjligt att se konsten som ett autonomt område. När detta inte längre är självklart, i det kontemporära är det estetiska en sekundär egenskap, får man inse att det aldrig har existerat någon sådan identitet.”

Men trots denna kritik fortsätter alltså Vilks att själv använda ordet ”estetik”. När jag frågade om detta så svarade han (inlägg 1439 på hans blogg):

”Att jag valde att inte gå in på estetik beror på att ämnet är alltför omfattande. Inte minst blir det besvärligt att diskutera användningen av estetikbegreppet i samtidskonsten. Att något ’estetiseras’ innebär att något blir distanserat och fiktionaliserat. I samtidskonsten estetiseras sociala och politiska problem vilket ger upphov till en rad komplikationer, både gynnsamma och ogynnsamma. Och i dessa sammanhang kan en konstnärs ’estetik’ vara identisk med dennes konstuppfattning men också dennes ideologiska ståndpunkt. Att reda ut estetikens uppkomst och dess förvandlingar kräver en egen skrift.”

Till dess fortsätter alltså ”estetiken” att vara ett luddigt område – men tydligen ändå användbart.

En av den akademiska ”estetikens” stora auktoriteter i Sverige, Teddy Brunius, slingrar sig också när han ställs inför frågan vad ”estetik” är. På omvägar ringar han ändå in ett slags kort definition. Så här skriver han i boken Elementär estetik:

”Jag kunde till exempel säga att estetik är det vetenskapliga studiet av skönheten i natur och konst. Om jag sade så och samtidigt såg självsäker ut, så bluffade jag och talade mot min egen övertygelse. När jag med tungan formar en sådan definition, får jag en äcklande smak i munnen. Ty då måste jag vara viss om vad estetik är för slags vetenskap, om vad skönhet är för något, och om vilka egenskaper som skiljer konstföremål från andra föremål.”

Den amerikanske filosofen Monroe Beardsley skriver så här i boken Aestethic Experience Regained:

”…en person har en estetisk upplevelse under en viss tidsrymd om, och endast om, den större delen av hans mentala aktivitet under denna tidsrymd blir enhetliggjord och känns lustfylld, därför att den är knuten till formen och kvaliteterna hos ett sinnligt presenterat eller i fantasin åsyftat objekt, varpå hans primära uppmärksamhet riktas.”

Yrjö Hirn, en gammal Finlands-svensk konstfilosof, betraktas väl idag av de flesta som passerad. Han ansluter sig till Immanuel Kants tänkande (det intresselösa välbehaget) och skriver så här i boken Konsten och den estetiska betraktelsen:

”Den estetiska upplevelsen, d.v.s. den begärsfria, ’intresselösa’ betraktelsen av en form eller gestalt, som fullt och helt ger uttryck åt ett mänskligt själstillstånd av utpräglat känslobetonad karaktär – den är det faktum, den verklighet, som man på så många olika och inbördes motsägande sätt har förklarat i de estetiska teorierna.”

Trots Yrjö Hirns otidsenliga framställning så tror jag att han är något väsentligt på spåren när det gäller hur ”estetik” fortfarande används. Han vurmar för ”den rena konsten” frigjord från ”livskampen” (och därmed ingenting för de lägre klasserna).

Jag tror att det är på detta lite gammeldags vis man ska uppfatta ”estetik”. Konst för konstens egen skull. Formens överhöghet. En skönhetsupplevelse bortkopplad från historia, samhälle och moral.

Jag tror också att det är ungefär så Lars Vilks använder ordet. Som om en sådan frikopplad skönhetsupplevelse vore möjlig. Mitt antagande understryks av Vilks resonemang omkring ”objektiv kvalitet”.

I dagens diskussion om konst är ”estetik” ett begrepp som är mycket problematiskt. I den mån det går att definiera så står det för en otidsenlig egenskap som utgår ifrån tanken att konsten baseras på ”eviga värden”.

Ren form? Venus från Milo

I NE ringar man in problematiken så här:

”Den moderna konstens utveckling i a-estetisk och t.o.m. anti-estetisk riktning har medfört att alla konstverk inte utan vidare kan klassificeras som estetiska objekt.” NE menar att där går gränsen mellan traditionell estetik och konstfilosofi.

Om man inte är djupt konservativ är det svårt att se hur ”estetik” skulle kunna ha en funktion när vi diskuterar vår tids konst – eller för den delen vår tids syn på den äldre konsten.

”Estetik” representerar en idealistisk syn på konst. Den grundläggande tanken verkar vara att det finns objektiva formmässiga kvaliteter som är frikopplade från alla andra aspekter. Man kan föreställa sig ett konstverk som är formmässigt perfekt men som skär sig mot tidsandan, som förespråkar diktatur och bestialitet och vars upphovsman är en avskyvärd nekrofil. Det skulle ändå vara oantastligt. Därmed så blir ”estetik” ett användbart verktyg i den västerländska princip som går ut på att man ska skilja mellan verket och upphovsmannen. Man ska alltså kunna njuta av August Strindbergs pjäser utan att bry sig om att han hatade kvinnor, Richard Wagners musik trots hans rasism och Adolf Hitlers måleri oberoende av vem han var för övrigt. För att inte tala om hur mycket man kan beundra den nakna kvinnokroppen på ett ”intresselöst” sätt.

Detta är en tanke som särskilt har hyllats under modernismen som ville göra upp med den äldre idén om att konsten skulle uppfostra människan. Enligt modernismen är konsten amoralisk.

Trots att orden ”estetik” och ”etik” är ganska lika varandra är det alltså ett bråddjup emellan dem. Om man tänker sig att en konstnär menar något med sin konst så går ”estetiska” argument knappast att använda.

Nej, ska ”estetik” användas i den samtida diskussionen måste man nog definiera om ordet ordentligt.

—-

Peter Ekström tillhör Kulturdelens redaktion

Share

1 Kommentar för “Estetiska problem”

  1. […] 26 april fortsätter jag och Peter Ekström skriftligen vår konstdiskussion. Ekström har i sitt senaste inlägg behandlat begreppet […]

Lämna ett svar

Okonstmuseet

  • Veikko Aaltona – hötorgskonstens kung

    Äntligen! Långt efter att jag egentligen slutat samla på okonst […]

    Share
  • Merchandise

    Merchandise är ett engelskt ord som rätt och slätt betyder […]

    Share
  • Troféer och priser

    Troféer och priser har funnits länge. De är symboler för […]

    Share
  • Mat

    Alla livsmedel används inte till att äta. Det finns mat […]

    Share
  • Djurdelar

    Det förekommer djurdelar inom konsten. Det är inte bara Damien […]

    Share

Blå Kalender

Kulturbloggen

© 2021 Kulturdelen. All Rights Reserved. Logga in - Designed, developed and maintained by TypeTree