Dokumentär: Facing Genocide

Inlagd av Tommy Johansson Film, Recension, Videohyllan torsdag, april 12th, 2012

Facing Genocide
Dokumentär, Sverige, 2010
Distributör: Scanbox
Regi: Staffan Lindberg & David Aronowisch
Finns ute nu på svensk DVD

— — —

Kambodja 1976-1979: 1,7 miljoner kambodjaner har mist livet i sviterna av tvångsarbete, undernäring, tortyr och avrättningar.

Via primitiva dödsläger och en återgång till det medeltida bondesamhället har den politiske radikalen Pol Pot och hans Röda Khmerer försatt den egna befolkningen i fattigdom och misär.  En av de män som möjliggjort folkmordet är Kambodjas dåvarande statschef – Khieu Samphan. Idag, 33 år senare, sitter han fängslad – åtalad för brott mot mänskligheten. I dokumentären Facing Genocide har filmarna Staffan Lindberg och David Aronowitsch följt Samphan under hans sista tid i frihet. Resultatet är ett lika avskyvärt som inträngande porträtt av det största kugghjulet i Pol Pots systematiska dödsmaskineri.   

Jag säger det direkt – Facing Genocide är otroligt bra. Det är en stor utmaning att så ingående granska en man med en sådan bakgrund som Khieu Samphan. Det är imponerande att man överhuvudtaget har hittat den förre detta statschefen och ännu mer imponerande att man lyckats få honom att ställa upp på inte bara en utan flera intervjuer.

Den största styrkan i Lindbergs och Aronowitsch dokumentär ligger onekligen i förmågan att låta fakta  och personliga reflektioner från inblandade aktörer – i det här fallet Khieu Samphan – stråla samman till ett oförvanskat resultat där sanningen, trots lögner och bortförklaringar, blir skönjbar mellan raderna. Det låter kanske invecklat men kortfattat handlar det om att filmarna via trovärdigt och tungt källmaterial demaskerar massmördaren Khieu Samphan, trots att denne försöker gömma sig bakom politiska ideal, intellektuellt översitteri och insmickrande charm.  

Lindberg och Aronowitsch lägger fram fakta, underbyggt av filmklipp, fotografier och intervjuer med offrens familjer, för att sedan låta Khieu Samphan lägga fram sin version om vad som hände. Och som han ljuger. Ofta till sin egen nackdel. Hans bortförklaringar, dementeringar och avståndstagande blir i förlängningen hans omedvetna erkännande. Det intressanta är nämligen att Samphans inneboende monster avslöjar sig som mest i stunder då Lindberg och Aronowitsch undviker att ställa de riktigt tuffa frågorna. Khieu Samphan pratar på om sin utbildning, sin yrkeskarriär, om Pol Pot och om Kambodjas historia men aldrig om något folkmord. Den före detta statschefens konsekventa exkludering av regimens dåtida övergrepp avslöjar dock, paradoxalt nog, hans sanna jag, samtidigt som kylan i hans svar, när de tunga frågorna väl kommer, understryker det monster som han verkligen är.    

Khieu Samphan är en vedervärdig människa. Inte enbart därför att han möjliggjorde ett folkmord utan även för att han i Facing Genocide tacklar anklagelserna med axelryckningar och upphöjda ögonbryn, samt med en fullkomligt vämjelig respektlöshet mot alla offers efterlevande familjer. Det som möjligtvis är värre än att mörda sin egen befolkning är att spotta på de efterlevande – på de dödas familjer – och i processen vanhedra minnet av alla släckta liv.

Man ska nämna att det självklart föreligger en hel del effektfull redigering i Facing Genocide (precis som i alla dokumentärfilmer), som på olika sätt förstärker skeenden i olika sammanhang. Kameran dröjer kvar, klippningen bidrar till en kontinuitet som drar åt ett visst håll, man använder musik och så vidare. Däremot känns Facing Genocide aldrig så vinklad att det underminerar studien, aldrig så pass redigerad att sanningen blir av en sådan sanningskaraktär att den kräver modifikation. Khieu Samphan får möjlighet att berätta sin sida av historien. Han blir aldrig någon som man talar om, han blir någon som man talar med. Han ges rättvist med utrymme och den stämpel som han slutligen lämnas med när eftertexterna rullar har han själv tryckt dit.    

Men trots att Facing Genocide rättmätigt pekar ut Khieu Samphan som ett väsentligt kugghjul i Pol Pots systematiska dödsmaskin så problematiserar regissörsduon folkmordet ytterligare – främst genom att backa bandet och ringa in tragedins katalysator(er). Det är ytterligare en styrka med dokumentären. Att Khieu Samphan och Pol Pot var empatifattiga massmördare råder det ju inget som helst tvivel om men däremot bör man återuppväcka frågan om vilka som med sitt rödödgade krigshetseri beredde vägen för det som slutligen utmynnade i bildandet de Röda Khmererna. Det gör Lindberg och Aronowitsch med bravur. Kortfattat stavas åsyftade förövare USA och Kina.

Många skulle säkert hävda att Khieu Samphans häpnadsväckande kyla inför sin egen skuld bottnar i en obeskrivlig skam av rent universella mått och att hans avskyvärda sätt att hantera situationen bör betraktas som någon slags omedveten självbevarelsedrift. Det är säkert både möjligt och sant. Men jag varken förstår eller accepterar det. 

Facing Genocide är ett stycke nutidshistoria som bör kittla hornhinnan på valfri samhällsvetare där ute i den värdsliga myrstacken. Den chockerar, berör, engagerar och upprör. Se den, se den nu!

För den som vill dröja sig kvar i Kambodjas 70-tal så rekommenderar jag dessutom starkt Roland Joffés klassiska Killing Fields från 1984. Den berättar den sanna historien om New York Times-journalisten Sydney Schanberg och den kambodjanske reportern Dith Pran och vad som hände dessa två under Pol Pots politiska skräckvälde. Innehåller bland annat en utav filmhistoriens mest gripande slutscener, innehållandes en ursäkt, tårar och John Lennons odödliga Imagine. Mer säger jag inte.

— — —

Tommy Johansson är filmvetare och frilansande skribent