Bio: Diktatorn

Inlagd av Kulturdelen Film, Recension söndag, maj 20th, 2012

Diktatorn
Komedi, USA, 2012
Regi: Larry Charles
Medverkande: Sacha Baron Cohen, Anna Faris, Ben Kingsley, John C. Reilly m.fl.
Längd: 83 minuter

— — —

Den brittiska komikern Sacha Baron Cohen slog först igenom med karaktären Ali G, en obildad wannabe gangster som intervjuade kända och politiskt framstående människor på högst okonventionella sätt i sin talkshow, Da Ali G show, som sändes i början av 2000-talet.

Det riktigt stora publika genombrottet kom dock när han slog sig samman med regissören Larry Charles och gjorde filmen Borat (2006), en mockumentär i vilken en naiv tv-reporter från Kazakstan reser till USA för att gifta sig med Pamela Anderson och som under resans gång får möjlighet att utforska det amerikanska samhället.

I Diktatorn får vi följa generalen Aladeen (Baron Cohen) och hans vedermödor som diktator i det fiktiva landet Waadeya. För att undvika en väpnad konflikt måste Aladeen resa till USA och infinna sig i FN:s högkvarter i New York. Aladeens farbror Tamir (Ben Kingsley) har dock planer på att omvandla Waadeya till en blomstrande demokrati och försöker på plats i USA att få sin brorson mördad. Aladeen lyckas fly men upptäcker till sin fasa att en dubbelgångare tagit hans plats och att han endast har några dagar på sig att stoppa Tamirs planer. Han finner oväntad hjälp hos den radikalfeministiska och godtrogna Zoey (Anna Faris) och det dröjer inte länge förrän Aladeen förälskar sig i henne. Frågan är vad som är viktigast: att fortsätta vara diktator eller att hänge sig åt kärleken och ge vika för demokratin?

Sacha Baron Cohen och Larry Charles har i och med Diktatorn övergett den mockumentära inriktningen för att i stället göra spelfilm. En av förklaringarna torde vara att Baron Cohen numera är så pass berömd att det är svårt för honom att återigen gå under täckmantel utan att bli igenkänd. Kanske fanns där också en gemensam önskan om att förnya sig i sitt skapande, vilket alltid är en välkomnande tanke, men tyvärr verkar spelfilmens format ha begränsat Baron Cohens och Charles kreativitet.

Borat, och i viss mån Brüno (2009), var filmer som på ett mycket effektivt sätt synliggjorde det amerikanska samhällets allra smutsigaste fördomar. Samtidigt som de fungerade som kritiska ögonöppnare fanns där också en förlösande humor som gjorde att man kunde skratta åt eländet. Mycket berodde på att det i karaktärerna Borat och Brüno fanns sidor man kunde sympatisera och känna igen sig i.

Detsamma går inte att säga om Aladeen. Han är ett riktigt praktarsel med en fäbless för tyranni, mord och maktutövande. Naturligtvis har även det sina komiska poänger, men det är på inga plan lika genomtänkt och befriande som vare sig Borat eller Brüno. Skämten är antingen klockrena fullträffar eller svidande magplask. Stundtals är det så pubertalt att man undrar om det egentligen är fjuniga tonåringar som skrivit manus. Som allra bäst är det när skådespelarna själva improviserat fram kvickheterna, det är först då det verkligen glimrar till och blir riktigt vasst. Man ska också ha en eloge för att man haft modet att dra skämten till det allra yttersta istället för att fega ur och göra något intetsägande.

Under den vulgära förklädnaden är Diktatorn en granskande film. Baron Cohen och Larry Charles delar ut vassa pikar till höger och vänster, men kanske särskilt mot föreställningen om den amerikanska drömmen, här gestaltad som inget annat än ett cyniskt utnyttjande av mindre bemedlade människor. Även amerikansk politik får sig en rejäl känga, skickligt illustrerat med hjälp av träffsäkra parodier på de korkade politiska tolkningar som ofta tillhandahålls av självutnämnda experter. Naturligtvis sågas även diktatur på ett obevekligt sätt och bland annat Kina får ta emot några kraftiga knytnävsslag.

Dessvärre vilar det något väldigt ofärdigt över Diktatorn. Som film är den fruktansvärt ojämn och pendlar ständigt mellan högt och lågt, så till den grad att det blir påfrestande. Premissen är farligt papperstunn. Om man bortser från det faktum att Aladeen är diktator finner vi här ytterligare en uttjatad historia om en skitstövel som möter kärleken och plötsligt förändras till det bättre.  En överhängande känsla av slarv går att finna i så väl manus som utförande; som om man haft mycket bråttom med att få klart alla delar och därför blundat för de problem som uppstått. Och det är synd, för hade man varit mer omsorgsfull hade filmen kunnat bli mer än bara en samhällskritisk fjärt.

— — —

Linn Sandvall