Lyrik: Havet. Fyra lyriska essäer

Inlagd av Pär-Yngve Andersson Bokhyllan, Recension, Skönlitteratur tisdag, juli 3rd, 2012

Havet. Fyra lyriska essäer
Monika Fagerholm, Martin Johnson
Albert Bonniers Förlag, 174 sidor
Har utkommit

— — —

Havet är resultatet av ett samarbete mellan journalisten Martin Johnson och den finlandssvenska författaren Monika Fagerholm, inspirerat av fyra radioprogram de gjort tillsammans som sändes i P1 för ett år sen.

Essän kan vara en svårfixerad genre; den brukar ju ses som en lärd men personligt hållen utläggning kring ett ämne. Den har ofta inslag av både det akademiskt utredande och det något mer lättsamma, utan att därför komma nära kåseriet. Det engelska uttrycket ”witty” täcker in både det lärda och det nöjsamma som ibland kan förekomma inom den relativt breda genren. När de två författarna försöker beskriva vad en lyrisk essä kan vara, jämför de med ett verk av kollegan David Shields. De konstaterar att formatet ”är mindre poetiskt än det låter, det handlar om att pussla och bygga dramaturgiskt med fragment”. Det är också viktigt att allt får stå sida vid sida, utan någon tydlig över- eller underordning, menar de, och nämner besläktade genrer som collage eller montage. Därigenom distanserar de sig från den traditionella essäns mer sammanhållna form. ”Lyriskt” betyder i detta sammanhang alltså främst sönderbruten storform.

I texterna blandas litterärt och personligt, minnesbilder och faktainformation. Den första essän kallas ”Katastrofen”. Här kan man läsa om Inger Alfvén, om havets mäktighet, risker och drunkningar. Så följer ”Under ytan”, där allt från ubåtsräddningsfartyg till Göran Sonnevis relation till havet tas upp. I ”Labyrinten” fokuseras skärgårdarna, lotsarna och Tranströmers diktsamling Östersjöar. Slutligen handlar det om ”Ensamheten” – Kristian Petris vistelser på avlägsna öar, Jonathan Franzen, D F Wallace och den djupa ensamhetens gåtor, samt om ensamseglaren Sven Yrvind. Spännvidden är stor, och mitt engagemang som läsare växlar. Havstemat tenderar att nästintill försvinna i några av de allra bästa texterna, och jag tror det är rätt karakteristiskt. När man ska söka anpassa sig till ett färdigt tema finns risken att det går ut över skribentens personliga engagemang. I slutessän kan vi exempelvis läsa om vad språket kan göra med vår verklighetsbild; hur vi försöker hitta ”berättelser som bättre stärker vår valda fiktion”, så att vi så ”småningom helt och hållet glömt bort att språk och berättande inte är retorik utan att allt har sin upprinnelse i verkligheten, en upplevelse av verklighet.” I en värld där fiktionerna har sådan utbredning som i dag tål även det självklara att påpekas. Verkligheten är påtaglig och den kan smärta även i den till synes genomkonstruerade postmoderna världen.

En bok av det här slaget lever främst på de goda enskildheterna. Den kan locka till fördjupad bekantskap med beskrivna miljöer eller redovisade litterära verk. Temat havet är ju outtömligt, och ibland känns det som sagt mindre viktigt för det enskilda textfragmentets kvalitet. Författarna är förstås medvetna om att de betalar ett pris för den fragmenterade formen. Essäns vanliga utredande ambition offras ibland för ögonblicksbilden, för minnesskarpa upplevelser från barndomen eller snabbt skissade personporträtt. Det som vinns är lättheten och det associativas lustfyllda kraft. Här finns tillräckligt mycket av intresse för att boken ska utgöra god sommarläsning – varför inte vid havet?

— — —

Pär-Yngve Andersson