Bio: The Amazing Spider-Man
Film, Recension lördag, juli 7th, 2012The Amazing Spider-Man
Action, USA, 2012
Regissör: Marc Webb
Medverkande: Andrew Garfield, Emma Stone, Rhys Ifans, Martin Sheen m.fl.
Längd: 136 minuter
Går på svensk bio sedan 2012-07-04
— — —
När Sam Raimis kassasuccé Spider-Man gick upp på biograferna för tio år sedan startade den vad många anser vara en ny era av superhjältefilmer.
Medan det är svårt att förneka filmernas betydelse för genren, så går det inte att sticka under stol med att de ter sig något förlegade jämfört med dagens mer hyperrealistiska och våldsamma superhjältefilmer. Därför var det nog många som tacksamt tog emot beskedet om att filmserien skulle få en omstart med ny regissör, ny handling och en helt ny Spider-Man. Den relativt okände regissören Marc Webbs The Amazing Spider-Man levererar den hittills trognaste tolkningen av den trikåklädde nätsvingarens äventyr, men lyckas inte helt undvika genrens alla fallgropar.
Handling känns igen. Efter att Peter Parkers föräldrar dött under mystiska omständigheter spenderar han sin uppväxt hos sin farbror Ben och tant May. Peter, spelad av Andrew Garfield, är något av en nörd och håller sig mest för sig själv såväl i skolan som i hemmet. Hans liv tar dock en oväntad vändning när han en dag besöker företaget Oscorp, där han vandrar rakt in i ett experiment med genetiskt muterade spindlar. Efter att ha blivit biten av en av spindlarna börjar Peters kropp förändras, och han inser snart att han fått ärva spindelns proportionella styrka, snabbhet och förmåga att klättra på väggar. Men spindlar är dessvärre inte det enda som Oscorp experimenterar med. Efter att ha använt sig av en formel som Peters far en gång uppfann injicerar doktor Curt Connors, spelad av Rhys Ifans, sig själv med ödle-DNA i hopp om att kunna få tillbaks sin förlorade arm. Medan Peters olycka ledde honom in på hjältemodets väg, hade ödet en helt annan väg i åtanke för Connors. Med hela New York som insats måste Spider-Man finna ett sätt att besegra sin kanske dödligaste fiende hittills!
Säga vad man vill om Sam Raimis tre filmer om Spider-Man, men de ter sig något fåniga i jämförelse med den senaste tidens flodvåg av mörka och intensiva superhjältefilmer. Ändå var det bristen på just humor och komik som var trilogins största tillkortakommande. Den kvicka och vitsiga dialogen som den trikåklädde hjälten annars ständigt strör omkring sig bland serierutorna fanns ingenstans att finna på den vita duken, ett val som gjorde många inbitna seriefans besvikna. Därför känns det lite lustigt att Marc Webbs uttalade mer realistiska version lyckats fånga just detta så väl. The Amazing Spider-Man prickar träffsäkert in sin titelkaraktärs karaktäristiska drag, något som även sträcker sig bortom hans dialog. Andrew Garfields mindre kroppshydda lämpar sig betydligt bättre än Tobey Maguires för Spider-Mans så kännetecknande luftakrobatik, vilket dessutom leder till en hel del ikoniska bildporträtt i filmen. Med New Yorks vackra stadssilhuett i bakgrunden lyckas Webbs filmteam leverera bilder som känns som om de vore direkt lyfta från seriernas värld.
Det kanske mest imponerande med Webbs verk är dock just hur genomarbetade och välpolerade dess specialeffekter är. Spider-Mans rafflande äventyr och fartfyllda slagsmål präglas av en genuin känsla av vikt, vilket tidigare saknats i många liknande produktioner. Resultatet blir att filmen bjuder på en hel del ytterst realistiska scener, där det ibland är omöjligt att avgöra vad som faktiskt är specialeffekter. The Amazing Spider-Man bjuder utan tvekan på några av den här generationens främsta superhjälteeffekter, vilket höjer den ett rejält snäpp över dess föregångare.
Medan det förvisso är sant att Webbs nytolkning gör ett betydligt bättre jobb än Sam Raimis filmer med att fånga nätspinnarens leverne och karaktär, så går det tyvärr inte att undgå faktumet att The Amazing Spider-Man är fruktansvärt slarvigt skriven. Viktiga element i filmens narrativ glöms bort under stora delar av filmen, medan andra partier känns framstressade och hafsiga. Webb använder sig dessutom av ”Tjechovs gevär” lite väl friskt, oftast i vad som verkar vara en eftertanke. Medan greppet kan ge en otroligt kraftfull effekt i händerna på rätt regissör, så finns det i Webbs fall ständigt lättare och framförallt mindre långsökta sätt han skulle ha kunnat knyta ihop berättelsens alla trådar med.
Många oroade sig över att det skulle bli för starkt fokus på karaktärsutveckling i The Amazing Spider-Man när de fick höra att Marc Webb skulle stå bakom rodret. Regissören är trots allt kanske mest känd för 500 Days of Summer, en romantisk komedi, vilket inte bådade gott för de som suktade efter en actionspäckad popcornfilm. Ironiskt nog är dock The Amazing Spider-Mans största problem dess kompletta brist på just karaktärsutveckling och avsaknaden av välskriven dialog. Karaktärerna är ytterst enkelspåriga och ges oftast ingen motivation till sina handlingar, och får istället förlita sig på att filmens effekter och blinkade ljus ska hålla publiken upptagna nog för att inte märka det. Det hela ger en krypande känsla av att det troligen ligger ett dussintal dialogfyllda scener på klipprummets golv som fick stryka på foten för att ge plats åt filmens högoktaniga actionsekvenser. Marc Webb, och kanske framförallt manusförfattaren Alvin Sargent, kan betydligt bättre än så här, och det är riktigt synd att deras talang inte lyckas nå ända fram i The Amazing Spider-Man. Istället känns karaktärerna ibland oroväckande tvådimensionella, något som blir plågsamt tydligt under Peter och Gwens, även med high school-mått mätt, papperstunna förhållande som ändå är menat att vara filmens grundpelare. Med det sagt, så måste man ändå ge en eloge till Andrew Garfield för hans porträttering av Peter Parker. Han har till synes tagit rollen till hjärtat, och ser ut att ha otroligt kul med den. Det finns även en genuin kemi mellan honom och många av hans motspelare, vilket leder till en hel del underhållande scener.
The Amazing Spider-Man är inte perfekt. Med ett slarvigt skrivet manus och en ovana att förlita sig lite för mycket på specialeffekter bjuder den inte någon vidare fantastiskt berättelse. Men samtidigt går det inte att förneka att filmen sannerligen lyckas med allt som en sommarkioskvältare förväntas göra. Med spektakulär scenografi, undersköna dataeffekter och en riktigt träffsäker porträttering av allas favoritspindel, så är det lätt att förlåta filmens fadäser. Medan den på inga sätt är den definitiva superhjälte-filmen, så levererar The Amazing Spider-Man likväl ett riktigt snyggt och hisnande actionäventyr.
— — —
Johan Axell är filmvetare och frilansande skribent